5d944ee401aeb77a2d1320a2
kingsizemagazine.se
Filmrecension – Django Unchained


Mästerregissören Quentin Tarantino fortsätter skildra hemska epoker i människans historia på sitt unika, brutala vis.  Den här gången en splatter-western om slaveriet i Usa.

 

Django, senare Django Freeman (Jamie Foxx) är en fritagen föredetta slav som tillsammans med tyske prisjägaren Dr.Schultz (Christopher Waltz, fantastisk) går på jakt efter Djangos fru Broomhilda (Kerry Washington). I deras väg står den empatilöse slavplantageägaren Calvin Candie (Leo Di Caprio) som på sin plantage Candieland (uttalas Candy) bland annat har som nöje att se slavarna slåss man mot man tills den ene dör.

 

N-ordets höga frekvens i filmen (176 gånger!) och det faktum att det verkliga slaveriet knappast var en Spaghetti-western har gjort att den amerikanska publiken till  “Django Unchained” delats i två läger. Vissa tycker att filmen är respektlöst fantasifull  mot det afroamerikanska arvet och att Tarantino har en obefogad lust att använda N-ordet i sina filmer. Andra tittare är positiva till att en svart man är hjälten som hämnas på de vita rasisterna och menar på att N-ordet var tidsenligt i södra Usa och därför kan accepteras.

 

Såg man Tarantinos förra tolkning av världshistorien i “Inglourious Basterds” vet man att han skiter i verkliga händelser. Underhållande dialog och färgstarka karaktärer är hans signum även i “Django Unchained”. Som vanligt är Christopher Waltz lysande som den sluge, kalkylerande Dr.Schultz. Däremot är jag något förvånad över att historien följer en så enkel tidslinje. Tidigare har vi sett kronologiska labyrinter där filmen börjat med slutet men här får vi en spännande men för att vara Tarantino tyvärr lite för förutsägbar händelseutveckling.

 

Man kan inte undgå Samuel L. Jacksons karaktär, som kan sägas vara en symbol för de svarta under slavtiden som stod på den vite slavägarens sida. Med hjälp av smink är Samuel näst intill omöjlig att känna igen och för att vara en biroll så stjäl han ändå scenerna han är med i.

 

Att Tarantino älskar att göra våldsscener så visuellt vackra som möjligt är ingen nyhet. Med storslagna vyer i bakgrunden får vi se det ena bestialiska mordet efter det andra. Django blir med prisjägaren Dr.Schultz en duktig prickskytt som med tiden får ett mäktigt självförtroende. Det går inte att inte charmas av Djangos beslutsamhet och förfasas över den omänskliga attityd som hans fiende, slavägaren Calvin Candie besitter.

 

Tarantino gör nog inte många besvikna, men det här är snäppet under hans standard, rent berättelsemässigt. Tänker man ur det historiska perspektivet så får man kolla på BBC. Det positiva är att en minoritet får upprättelse för en hemsk epok i dess historia, om än på ett fantastifullt och underhållande sätt. Man ska helt enkelt ta “Django Unchained” för vad den är. En Splatter-western om slaveritiden.

 

Press

 

 

///Emil Sandgren Strada

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL