Lilla Namo släpper singeln ”QUEENS” från kommande EP


”Det här är QUEEN shit, vem är som oss?!”

 

 

I våras bjöd Lilla Namo på första smakprovet av hennes nya projekt när singeln ”Gangster” släpptes. Nu är väntan snart över, då vi den 26:e juni får ta del av hennes nya EP ”QUEENS” som beskrivs som “ett intersektionellt feministiskt manifest om kärlek, självreflektion och ifrågasättande av identiteten”. För att stilla hungern ger Lilla Namo oss redan idag titelspåret, producerat tillsammans med Miki.

 

I samband med låten har Lilla Namo även postat ett längre inlägg på sociala medier med anledning av situationen i USA. Där skriver hon bland annat:

 

“Min rap har och kommer ALLTID ha ett budskap och jag kommer ALLTID att skriva mina egna texter för att skildra våra berättelser från ett intersektionellt perspektiv, det är jag skyldig kulturen. Och det jag gör idag, det har jag delvis den svarta amerikanska kulturen att tacka för. Ja, det är fett dålig tajming att släppa musik i dessa tider men jag får helt enkelt se det som en hyllning till kulturen som inspirerat mig och gett mig ett medium där jag fått uttrycka min poesi genom ilska, kärlek, politiska budskap och humor. Tack. Och kampen fortsätter ALLTID. Det här är inte aktivist, det här är mänsklig solidaritet! Som Tupac sa ”I’m picking the lock, commin thru the door blastin”. Imorgon kommer låten QUEENS som är en hyllning till OSS. ”Det här är QUEEN shit, vem är som oss?!”

 

 

Visa det här inlägget på Instagram

När vi var barn och växte upp i en politisk familj så var rätten mänskliga rättigheter och allas lika värde en underförstådd sanning. Man visste att det inte fanns skillnader på folk och folk trots olikheter. När jag blev 5-6 år så introducerade min syster mig för Tupac och rap. Kanske förstod jag inte då vart ilskan i musiken kom ifrån men den oundvikliga kopplingen till varför vi drogs till musiken var inte bara det musikaliska utan även budskapet. När vi sen kom ut i den riktiga världen så kunde vi också se med egna ögon hur folk inte alls var folk. Hur skillnader fanns, inte utifrån vilka vi var som personer men utifrån hur samhället betraktade och behandlade ”oss och de” på grund av hur vi såg ut. Vissa behandlades värre än andra. Som att det fanns en slags osynlig hierarki av vilka som var mindre värda och vilka som var mer okej utifrån de vitas glasögon. På 90-talet blev de lite äldre nedslagna och vi yngre jagades av rasister, bara sådär. Bodde man i en småstad och var icke-vit var det värre. Vi skapade ofrivilligt en osynlig kultur; vi kids som var utanför den vita normen. Vi var barn till invandrare, vissa hade en invandrad förälder och en svensk, vissa var adopterade. Det vi hade gemensamt var att vi inte sågs som ”riktiga” svenskar även om vi kände oss svenska. Är det då konstigt att vi skapade en egen kultur, egna koder, språk och starka band mellan oss? När våra upplevelser var desamma oberoende var vi bodde. Är det konstigt att vi kunde relatera mer till varandra eftersom våra upplevelser av rasism, exotifiering och sexism skiljde sig från de andra barnen? Är det konstigt att det sakta skapade ilska som blev drivmedel när vi blev äldre. Jag menar kolla på oss nu, vi alla fick höra ”du måste kämpa dubbelt så hårt”. Vi hade under uppväxten i Sverige (vårt land) en sak att vi kunde luta oss mot eftersom vi hade få förebilder på hemmaplan, det var svart amerikansk kultur. Det var filmerna om hur det var att växa upp i segregerade områden och utsättas för rasism och musiken som vittnade om deras vardag och samhällsproblem. Som av någon ledsam anledning påminde om vår. Om än extremt annorlunda…forts ➡️

Ett inlägg delat av LILLA NAMO (@namo.oman)

 

 

 

 

Foto: Matilda Hammar

 

 



Publicerat:
Redaktionen



Advertisement
NULL