Intervju: Lilla Namo – lägger alla korten på bordet


Från Kingsize Magazine nr 3 2020.

 

 

Lilla Namo intog den svenska rapscenen 2012 med hitlåten ”Haffa Guzz”. Sedan dess har hon gjort två EP:s, släppt flertalet singlar, blivit nominerad till Grammis och vunnit pris på P3 Guld. Nu är hon åter aktuell med ny musik i form av EP-projektet ”QUEENS”. För Kingsize berättar hon om sin personliga utveckling under åren efter debuten, intersektionell feminism, ideal och att sluta cirkeln med Ison & Fille.

 

 

Vi träffar Lilla Namo i hennes lägenhet i Stockholm. Längs ena väggen i vardagsrummet står tavlor signerade av henne själv och under fönstret ligger en oavslutad målning som föreställer Jokern i Batman. Namo Marouf, som hon egentligen heter, föddes 1988 och växte till en början upp i Akalla men kom senare att flytta till södra sidan av stan. Musiken var tidigt närvarande och i hemmet spelades allt ifrån kurdisk musik till klassiskt, Sting och Bob Marley.
– Att växa upp i en kurdisk kultur betyder sång, dans, trumma. Det finns i vårt DNA. Så varje gång det var någon gathering eller get together så var det alltid någon som tog upp en kurdisk trumma, som heter daf, och så är det någon som sjunger eller freestylar. Vi använder musik i alla lägen.

 

När hon var sex år gammal började hon sjunga i en kyrkokör i Akalla och snart började hon även ta pianolektioner. Men det var när hon träffade sin dåvarande bästa vän som musiken på riktigt blev en stor del av hennes liv. De sjöng, rappade och trummade i tunnelbanan. Den stora passionen låg dock tidigt i att skriva text och poesin fanns med hemifrån.
– Jag är uppvuxen med att hela tiden ha i bakhuvudet ”min pappa är poet, min pappa är poet”. Jag tror att det präglade mig extremt mycket och skrivandet blev ett självklart verktyg i hur jag uttryckte mig. Så när jag var nio publicerades en av mina dikter i någon kurdisk/brittisk tidning.

 

Några år senare, när hon var tolv, skrev hon sin första raptext.
– Den var inte ett mästerverk men den betydde någonting. Jag minns hur jag brukade sitta med min CD-spelare och Blues-skivan. Trycka på play och paus och skriva ner texterna för hand och sen rappa med. I den åldern någonstans måste det ha formats, mitt flowschema. För det är fortfarande någonting jag tycker är viktigast, hur man flowar och lägger ord.

 

I högstadiet började Namo spela i ett band på fritidsgården. Bandet bestod av några kompisars äldre syskon som var rockare och Namo stod för sången. Hon var väldigt blyg för att sjunga inför de andra i bandet och ville alltid sänka volymen på micken när de repade.
– Sen dog det där bandet. Och det är ju inte konstigt om man har en leadsinger som inte vågar sjunga, haha. Jag minns att vi hade en låt jag hade skrivit om en apa i rymden.

 

Det skulle dröja fram till 2009 innan Lilla Namo spelade in sin första rapvers. Det var en vers till ett projekt som spelades in i Marcus Price studio. Namos vän, som jobbade på radiokanalen Metropol, arrangerade en freestyle-session i en tunnelbanevagn där bland andra Stor och DaCosta medverkade. Lilla Namo blev inbjuden för att köra något. Där öppnades dörren. Sessionen filmades och klippet fick snabbt stor spridning i svenska hiphop-kretsar. Intresset för hennes rap växte och folk började höra av sig. Bland annat ringde programmet ”X Factor”, men det var ingenting som Namo ville vara med i. Även producentduon Up To No Good tog kontakt, som kom att bli hennes första riktiga samarbete. Snart föddes hitten ”Haffa Guzz” som släpptes 2012 via Petters och Dj Sleepys skivbolag BABA Recordings.
– Det var den första låten vi gjorde. Det känns som en typisk grej för mig att jag går runt och bär på nånting skitlänge i huvudet. Och istället för att få ner massa slasklåtar som leder upp till någonting så är det att, den här låten som jag spelar in ska släppas. Så är det fortfarande. Jag bodde i London 2011 och jag tror det var där jag började skriva på ”Haffa Guzz”. Sen när jag kom hem spelade vi in den i studion. Så släppte vi den, och när vi släppte den så fanns ju inget annat. Det
var bara den låten som fanns, ”Höj Volymen” hade inte ens gjorts då tror jag. Så fick jag massa spelningar. Jag ba, ”men jag kan inte komma och spela en låt”. Jag kommer ihåg på releasefesten, den var på en klubb som hette Vardagsrummet då. Det var liksom kö in. Jag fattade ingenting. Det var folk som inte blev insläppta. Det var så jävla sjukt. När jag hade kört låten en gång ville folk ha mer, men jag hade bara den låten. Vi körde den fem gånger på raken. Asså det var så jävla sjukt.

 

Efter succén med debuten följde singeln ”Höj Volymen” och EP:n ”Tuggare utan gränser”. Hon hyllades för sina texter, blev nominerad till Grammis och fick pris på P3 Guld. Framgången blev dock inte bara positiv för Namo.
– Asså det hjärnspöket som uppstod i min skalle. Det kändes som ”hur fan ska jag toppa det här nu?”. Tills att man går in i väggen, man mognar, man kommer tillbaka och säger till sig själv ”jag behöver inte vara så jävla perfekt”. Mina texter behöver inte vara som ”Tuggare utan gränser”. Jag vet att jag kan skriva bättre ganska många gånger men det är inte värt mödan i att döda sig själv för att någonting ska bli perfekt. För mig handlar faktiskt inte rap om att tävla utan jag mår bra när jag skriver och då kommer den som lyssnar höra det förhoppningsvis. Det har inte bara med musiken att göra. Det har att göra med den inneboende duktiga flickan, hon dog tack och lov dog för typ fem år sen. Det har att göra med prestationen överlag men att sen ha ögon på sig samtidigt. Fan jag pluggade på KTH, jag hade min debutkarriär och jag jobbade på bank. Alla drog i mig från olika håll. Folk ba, ”hur hinner du med?” Jag förstod inte vad de menade för att jag klarade av det. Men det finns också en gräns. Alla människor har en gräns liksom. Men jag är fett tacksam över allt som har hänt. Om inte det där hade hänt hade jag inte fått insikt om vissa saker nu. Jag tror man märker det också när man kommer till kanten. Man är så utbränd att minsta lilla prestation blir en hjärtattack. Jag vill aldrig mer behöva vara den där duktiga flickan för någon annan och inte för mig själv heller. Det är verkligen mitt livs största lärdom, enough is good enough. Och så är det i musiken också, för nu har jag hittat glädje igen. Och jag njuter av det.

 

Förutom pressen i att leverera kände hon även att musiken började gå ut över andra delar av hennes liv.
– Jag tror att någonting som fick mig att backa lite med musiken var just den grejen att jag var borta varje helg och missade så mycket av det jag tycker är viktigt med livet. Jag tyckte inte det var värt det att turnera på det sättet. Bara det att missa en familje-gathering eller typ missa en filmkväll med mina bästa vänner. Jag ville aldrig hamna i rampljuset, jag ville skriva och skapa, men inte fronta. Jag är ingen jävla influencer.

 

Lilla Namo drog ner på tempot i några år men fortsatte ändå att släppa singlar. 2018 kom hon tillbaka och släppte EP:n ”Beep Beep” och nu är hon aktuell med nya EP-projektet ”QUEENS” där hon jobbat tillsammans med producenten Miki (känd från gruppen Spotrunnaz, reds. anm).
– Jag älskar den, asså jag verkligen älskar den och jag älskar samarbetet med Miki. EP:n jag släppte innan, den var rolig men den kändes inte så mycket jag. Det här är verkligen jag, jag och Miki har hittat en bra sound. Jag har bara lagt alla korten på bordet och varit mig själv med den här EP:n. Så för mig känns den på riktigt. Det här är jag och jag vill inte ursäkta mig. Om man inte tycker om den så kanske man heller inte tycker om mig, men det är okej. Lite så.

 

Lilla Namo beskriver vägen från debuten fram till den nya EP:n som en avslutande och ny cykel, som resulterat i att hon hittat tillbaka till det grundläggande Namo-soundet.
– Det är klart att man har mognat men jag känner mig fortfarande som exakt samma person även om jag har gått igenom extremt mycket på de åren. Hela jaget har söndrat och byggts upp igen. Och byggdes upp till samma person som var där 2013, men mer härdad. Jag tror att soundmässigt så känns det nog mer tryggt och självsäkert, men ändå lekfullt. Största skillnaden är att jag vågat ta in andra i min musik. Jag var väldigt protective förut. Förutom producenten ville jag inte involvera någon mer. Ingen rör min musik. Så är det fortfarande med mina texter. Det jag har gjort i den här EP:n är att jag har låtit andra skriva melodierna eller flowet till min rap och sång. Vilket har varit jättelärorikt. Jag hade heller inte släppt in vem som helst. Det har varit Fille som har skrivit melodier, och han är the genius of melodier så det är klart man vill jobba med honom. Det känns väldigt speciellt också för att när jag visste att jag ville börja rappa, det var ju för att jag började lyssna på Highwon. Jag hade ju lyssnat på allt innan, Blues, Ayo, Ken, Feven, Petter. Men när jag såg Ison & Fille, för de var från mina områden, så kände jag ”shit, fan det här”. Det känns så speciellt för Fille har skrivit flera melodier, rapparen Amin har också skrivit och den enda featuring artisten på EP:n är Ison. Det är så fint. Det är som att cirkeln är sluten. De har betytt så mycket för mig också under min uppväxt, musikmässigt. Det är liksom de jag alltid går tillbaka till när jag känner att jag vill lyssna på svensk rap.

 

Förr skrev Namo alltid sina texter hemma och hon var extremt noggrann. Nu ser processen lite annorlunda ut.
– Skillnaden nu från hur jag skapade då är att jag skriver i studion. Jag hör ett beat och jag skriver. Nu handlar det mer om känslan som kommer ut där och då och känslan i min röst. Även om jag fortfarande har fokus på språket så är det också känslan i låten som har fått ta stor plats nu. För mig är det viktigt för att förr kunde inte jag utrycka känslor på samma sätt, för jag var väldigt stängd som person. Det är jag fortfarande men jag vet hur jag ska få en känsla att omvandlas till att höras i rösten, utan uppenbara ord.

 

Hur skulle du beskriva vem Lilla Namo är?
– Hon är definitionen av allt man vill lägga in i en kaxig brud. Och det tycker jag är någonting positivt. Hon skiter i normer. Hon skiter i vad hon säger för hon vet att det hon säger har en innebörd och en betydelse. Hon är väldigt fri i sitt skrivande. Till skillnad från Namo så gillar Lilla Namo att stå i centrum men så fort hon kliver ur den rollen och blir Namo så blir hon grounded igen. Lilla Namo, mitt alter ego, gillar att stå i centrum för att hon vet att hon har något viktigt att säga, det är det, men båda har en passion för skrivandet. Namo är inte heller rädd för att säga vad hon tycker men hon är mer diplomatisk för hon förstår att i vissa sammanhang måste man prata på ett visst sätt för att andra ska vara mottagliga. Jag kan ju inte stå och skrika på ett möta bara för att jag är upprörd. Lilla Namo kan stå på scen och säga fuck the police men Namo hade inte gjort det. Så jag tror det är skillnaden. Likheten är i orden. Jag tror det som utmärker musiken och texterna är att hon ständigt leker med identitet och med vem hon är kontra hur folk ser på henne. Hon är inte egoistisk utan när hon pratar då pratar hon inte för egen räkning även om hon säger ”jag”. Musiken är till för alla som känner igen sig i det hon säger. Vad skönt det var att prata om i tredje person, det är så mycket lättare att förklara då.

 

Du har kallat EP:n för ett intersektionellt feministiskt manifest. Vad innebär det för dig?
– Det där är intressant för jag var tänkte ”fan, ska jag verkligen skriva det eller inte?”. För jag bara antar att folk fattar att jag är feminist av att lyssna på min musik. Jag har aldrig sagt det rakt ut ”hej titta på mig jag är feminist”. Det är underförstått för mig i min person. Men jag kände nu, också att vi döpte EP:n till ”QUEENS”, det var så viktigt för mig att då en gång för alla få oförstående att förstå att så här kan feminism också se ut. Den är inte enbart vit. Eller att det handlar om rabiata kvinnor som står och skriker sina slagord eller man måste vara uber-vänster för att vara feminist. Så för mig är det viktigt att visa, det här är min berättelse och vi är fler. Vilket ord man nu vill använda men som icke-vit kvinna, så vill jag också att vi ska kunna reclaima det ordet. Egentligen finns inget bättre svar än att säga så här, ”det är skrivet av mig, det är klart det är feministiskt och jag känner att jag vill säga det den här gången”. Det finns många berättelser som fortfarande inte hörs, de behöver komma ut. Så enkelt är det.

 

På EP:n hittar vi låten ”Gangster” som knyter an till talet Lilla Namo höll när hon delade ut pris för årets hiphop på Grammisgalan tidigare i år.
– Den skrevs ur en slags ilska och frustration. Det är som ett tvåeggat svärd. Å ena sidan blir jag så provocerad över folk som leker med elden. Är du gangster på riktigt så bör det vara i tystnad. Då skriker du inte till hela världen. Samtidigt förstår jag att de här unga killarna tycker det är fett häftigt. För det är det de har blivit matade med. Samtidigt som jag känner att jag vill kritisera hela fenomenet så kan jag inte censurera vad någon säger i sin musik. Och jag är mer på deras sida än på andra sidan av media som kritiserar. Jag kritiserar inte de här unga killarna på samma sätt som till exempel Malou. Jag kritiserar de mer så här, ”du är min lillebror vafan håller du på med? Varför viftar du med pistoler? För du kommer råka illa ut till slut”. Cementerar de gangsterbilden eller lever de bara upp till bilden som samhället redan har av de? Det är inte som att jag inte lyssnade på 2Pac och NWA när jag var liten men det där var som på film, det var en helt annan värld. Och på ett sätt så fanns en mycket starkare politisk agenda och en vilja att skapa förändring. Om vi tittar på musiken idag den är ju väldigt, precis som resten av samhället, individualistisk. Det handlar om hur jag ska skaffa cash, hur jag skjuter någon etc, det har skiftat. Men det har resten av samhället också, men varför blir då unga icke-vita killar som gör rap måltavlor? Svaret ligger i frågan redan.

 

Namo beskriver att hon även ser en problematik när det gäller sexism och homofobi inom svensk hiphop.
– Sen är det det här med halvnakna brudar i svenska musikvideos. Hur är det fortfarande accepterat? Att hälla sprit på en tjejs rumpa i en svensk musikvideo, det pratar faktiskt ingen om. Man pratar om våldet men man pratar aldrig om hur
kvinnor förnedras i texterna eller hur många av de här killarna använder ordet bög som att det är någonting negativt. Det är ju homofobiskt. Du kan vara hur duktig som helst på att skriva men så fort du säger någonting som hon är hoe, då är det hejdå för mig. Jag kan inte lyssna på det. För att det blir enfaldigt. Jag förstår okej vissa är 17 vissa är 18, men vissa är 25 och upp. Sluta vifta med pistoler och sluta hämta brudar som ni objektifierar och lägga de i era musikvideos. Det är faktiskt absurt. Det var mycket snack om gangsterap när det blev stort men jag är så trött på att nu har det på något sätt blivit normaliserat. Jag var också skittrött på att prata om det och det var där ifrån ”Gangster” växte fram, jag behövde vädra.

 

Det stora problemet är det strukturella, menar Namo.
– Jag är fortfarande mer att jag vill krama de här killarna än att jag är på sidan där de ser att de här killarna inte är ett skit. De är fett smarta. Om vi tänker efter. Om man fångar upp entreprenör- skap i en tidig ålder då kan man hjälpa de här unga killarna och tjejerna att använda det rätt. Istället ses man som mindre intelligent från tidig ålder på grund av att man är icke-vit eller normbrytande, det där har vi alla gått igenom, alltså den strukturella rasismen. Vi är trötta. Att Black Lives Matter fått sån global spridning är på grund av att igenkänningen finns i hela världen. Det handlar om förutsättningar, livsvillkor och vilken miljö man är uppvuxen i. Det skiljer cirka 7 år i livslängd i Stockholm beroende på vart du bor. På Östermalm då kanske dina skills blir att du startar eget för att din pappa har hjälpt att investera. I orten då blir det att du becknar. Men du är fortfarande entreprenör. Jag säger inte att det är rätt att beckna men jag menar bara de skillsen, man kan använda de till någonting annat. Det är inte bara tvåeggat svärd det är typ en miljon. Folk pratar bara om att kritisera de här unga killarna. Kan vi prata om det riktiga, strukturella problemet? Varför blir det så? Istället fokuserar vi på enskilda individer bara. Ska man ha en samhällsdebatt så kan man också låta den vara nyanserad. Jag kände ändå när jag skrev ”Gangster” att jag behövde få ut det ur min system.

 

Vad som händer med Lilla Namos musik efter EP:n ”QUEENS” är inte planerat. Just nu tycker hon det är skönt att inte riktigt veta.
– Jag planerar sällan framtiden men har väldigt tydliga mål som jag går mot, som jag aldrig säger högt. Vilket känns så skönt. Jag vet inte om det är corona eller om det är något annat men jag är bara så här, jag tar allt som det kommer. Men jag jobbar ju såklart i studion på nytt material. Faktiskt. Jag har alltid haft en väldigt stark tilltro till att allting ordnar sig, alltid. Jag gör såklart mycket för att få saker att hända men jag tror mer på långsamma processer. Att det är bättre om nånting kommer till mig, genom att jag har dragit i vissa trådar. Då känns det mer rätt än att jag jagar nånting. Varje gång jag har jagat nånting, må det vara typ ett jobb eller en snubbe eller vad som helst, det blir alltid fel. Jag måste bara låta universum göra sitt. Min plats råkar vara så på jorden.

 

 

Intervju: Marcus Lindgren
Foto: Matilda Hammar

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL