5e81bb9b7f80ce30463cf002
Stress-2020-Vickitoory-S
Intervju: Stress – producentveteran reflekterar: “Svensk hiphop är där den ska vara”


Från Kingsize Magazine nr 1 2020.

 

 

”De Stress Idjut!”. Har du lyssnat på svensk hiphop de senaste tio åren har du med största sannolikhet hört den frasen mer än en gång. Han har varit en del av den svenska hiphopscenen sedan 90-talet och ligger bakom soundet för akter som Kartellen och Abidaz. Nu är han aktuell med sitt tredje producentalbum. Kingsize har träffat Hagalundsproducenten för att prata om vägen hit, dagens hiphop och ”Playlist III”.

 

 

Stress, eller Can Canatan som han egentligen heter, föddes 1979 och växte upp i Hagalund, Solna strax utanför Stockholm. I tidiga tonåren började han hänga på fritidsgården där det fanns ett DJ-bås, där hittade han sin grej. Han lärde känna andra med samma intresse och snart hade han bildat en grupp med rapparna Chapee och Chess (Abidaz). Deras dagar spenderades i DJ-båset där de repade och skrev låtar. När de öppnade en studio för ungdomar i Solna var vännerna såklart först på plats. Datorerna var sega och orkade knappt med ljudfilerna. Men så fort Stress började leka runt med produktioner var han fast. Allt annat lades på hyllan.

 

Stress hade hittat sitt kall i musiken och visste att det var det han ville hålla på med. Men skolan blev lidande. Under sista året på gymnasiet blev han inkallad till ett möte där lärarna sa att han var tvungen att hoppa av. Han hade alldeles för hög frånvaro. Han fick alternativet att ta en praktik. Hans mentor DJ Boogie jobbade i Peter Swartlings studiokomplex där bland annat producenten Christian Falk satt. DJ Boogie kunde ordna en praktikplats där åt honom. Väl på plats fick han hämta kaffe, köpa mat och allt annat som en praktikant kan få tänkas göra. Det blev inte speciellt mycket studiotid men han tog varje chans han fick att stanna kvar lite extra inne i studion och titta när producenterna jobbade.

 

Praktiken ledde så småningom till att han fick prova att göra en remix på Petters låt ”Saker och Ting”. Och det funkade! Remixen gick igenom och ledde till att Petter valde två andra beats som hamnade på skivan ”Bananrepubliken”. Den unga producenten hade fått in en fot och det öppnade upp för samarbeten med Ken, Feven, Ayo, Blues med flera. Den här tiden pratas ofta om som en gyllene era inom svensk hiphop. Skivbolagen ville satsa på akterna och det fanns pengar i musiken. Men under 2000-talets början hände någonting som kom att förändra musikbranschen avsevärt. Nerladdningen gjorde sitt intåg.
– Det hände någonting med branschen utan att jag fattade det då. Helt plötsligt låstes alla dörrar. Skivbolagen var rädda. Det blev helt dött, berättar Stress.

 

När dörrarna stängdes i Sverige bestämde sig Stress för att satsa på den stora drömmen på andra sidan Atlanten. Till en början gick det bra och han fick jobba med bland annat r&b-gruppen Pretty Ricky. Men sen kom verkligheten ikapp även i USA. Nedladdningen gjorde att allt stängdes ner och bolagen visste inte om de skulle kunna fortsätta överhuvudtaget. Stress tog det personligt och tänkte att intresset för hans beats bara hade försvunnit. Han begav sig hem igen. Tillbaka på hemmaplan började Stress gräva i sina turkiska rötter. Han hade spelat slagverk med sin pappa sedan han var liten och nu kunde det bli ett extraknäck. Han spelade på bröllop, orientaliska festivaler och med artister från Mellanöstern som kom till Sverige. Han började sedan spela in och produ- cera turkiska, kurdiska, syrianska och arabiska akter. Det blev en trygg inkomst och han fastnade i det. Mellan 2003 och 2009 var det hans heltidsjobb. Men det var inte det han drömde om innerst inne. När han blev pappa var det dags att göra en förändring.
– Jag behövde ta en funderare på vad jag skulle hålla på med, för det här kunde jag inte fortsätta med. Jag kände att så länge jag håller på med den orientaliska musiken och får pengar för det så kommer jag inte söka någonting annat. Så jag avbröt samarbetet med alla.

 

Stress bestämde sig för att ta ett ”vanligt” jobb och 2009 började han som fältassis- tent på Lugna Gatan. I kontakten med ungdomarna på stan upptäckte han att de inte lyssnade på den amerikanska hiphopen längre, det var den svenska som spelades. Han hade varit helt bortkopplad från den de senaste sju åren. – Jag började höra namn som Kartellen, Stor, Labyrint, Näääk & Nimo, namn som jag aldrig hade hört. Jag gick hem på kvällarna och researchade. Med produk- tionen kände jag, det är inte så mycket som har hänt. Det här kan jag göra. Men så tänkte jag, hur ska jag infiltrera mig in i det här igen? Hiphop har väldigt slutna dörrar, man måste känna folk och komma in i kretsar.

 

Han tänkte tillbaka på tiden när han praktiserade hos Peter Swartling. Producenten Christian Falk satt då och jobbade på sitt producentalbum ”Quel Bordel”. Redan på den tiden visste Stress att han ville göra något liknande i framtiden. Nu var det dags. Han hörde av sig till Abidaz, Chapee, Petter, Ken Ring och Ison & Fille som han hade jobbat med tidigare. Med dessa stora namn klara ville sen fler och fler vara med. Resultatet blev skivan ”Playlist” som innehöll 22 låtar och 40 artister. Stress hade gjort comeback på riktigt och återtagit sin plats på den svenska hiphopscenen.

 

Under åren hade han fortsatt skicka beats till USA. Helt orelaterat till den svenska framgången kom plötsligt ett mail från Jay-Zs förlag Roc Nation. De förklarade att de lyssnat på hans beats och att de ville börja jobba med honom.
– Jag trodde att det var spam. Så ser jag att det är ett direktmeddelande från CEO Jay Brown.

 

Plötsligt sitter Stress och hans manager i en studio med några av världens största låtskrivare, Rihanna och Jay Brown. Rihanna hade hört några av Stress beats och ville träffa honom. Han blir ombedd att spela upp lite fler tracks.
– Jag stirrar bara ner i marken, jag vågar inte ens titta upp medan vi lyssnar. Så ber Jay Brown mig att stänga av och säger: ”Så här ska det låta”. Man vågar inte ens titta upp för man vill inte att folk ska ha bittra miner eller nånting. Man vill bara ”tack det var skitnice att höra men nu vill jag bara försvinna”, haha.

 

I den här vevan startades Soblue Music där Stress blev huvudproducent. De bestämde sig för att göra projekt i Sverige för att finansiera satsningen i USA. Men trots att han fick skriva till Beyoncé, Jennifer Lopez och att Rihanna till och med spelade in sång över hans beats, släpptes inget.
– Jag har varit så nära jättemånga gånger och jag har gjort jättemånga vändor.

 

I Sverige lyfte det dock ordentligt. 2012 släpptes Kartellens Stress-producerade skiva ”Ånger & Kamp” som innehöll monsterhiten ”Mina områden” med Dani M. Därefter kom Abidaz debutskiva ”In & Ut”, ”Ånger & Kamp Del. 2”, ”Playlist 2” och listan fortsätter. Soblue Music blev en viktig spelare på den svenska scenen och nådde stora framgångar.
– Redline hade lite monopol på den tiden. När vi kom blev det två camps, vilket blev en grej för svensk hiphop. Det blev lite sport, man började tävla. Vilken också gynnade svensk hiphop för kvalitén höjdes. Vi tänkte på att göra bästa mixen, bästa mastringen, bästa musikvideon. Redline tänkte samma sak. Det fanns en era där som var jävligt nice.

 

Allt var dock inte positivt och 2015 kände Stress att han hade fått nog. Han hade blivit stämplad som en gangster-rap producent och kände att han behövde ta en paus från hiphopen.
– Jag har barn och jag gillade inte allt som sades i låtarna. Jag gick mer in i religionen, islam. Jag tyckte inte det gick ihop med det jag höll på med. Så jag tog ett sabbatsår och gick in i mig själv och gjorde produktion som jag tyckte var skön och jobbade mer med poplåtskrivare.

 

Han fortsatte sin resa till USA där han skrev poplåtar och gjorde filmmusik. Men låtskrivarvärlden är tuff och det kan gå lång tid utan att du får betalt eller något släpps. Så 2018 började Stress kolla in svensk hiphop igen för att se vad som hänt under de två år han varit borta.
– Att vara borta just de två åren, det är som att jag var borta tio år. Skivbolagen hade haft Soblue, Redline och RMH som filter. De slapp ta gatan och bolagen gjorde deals med filtrena. Men bolagen kan bara ta ett visst antal artister. Så du har en effekt där det kommer rappare som trycks mot den här väggen och ingen får ut saker. Så kommer Amuse och bara tar ner den här muren, och det svämmar över med folk. Helt plötsligt är det som ett land med ingen lag.
– Jag kunde tänka när jag höll på att researcha att fan vad dålig kvalité det är. Här har vi kämpat för att visa de najsaste trummorna, arrangemangen och kvalité. Jag tänkte ”shit, nu kanske man måste gå in och rädda de här rapparna”. Fast det är ingen som vill bli räddad och det är ingen av fansen som klagar på det. Det tog mig en tid att förstå.

 

Stress räckte ut handen och började jobba med några av de nya namnen. Han lade ett år på att komma i kontakt med folk och lära sig vad de ville ha för sound. Nu, 2020, är det dags att presentera arbetet som blivit ”Playlist 3”. Albumet innehåller tio spår som släpps individuellt, varje fredag i tio veckor, med start den 17:e januari. Skivan gästas av Dree Low & 1.Cuz, Mwuana, Elias Abbas & K27, Linda Pira, Thrife, Jireel, Dizzy, Imenella, Denz och Einár.

 

Hur valde du ut vilka som skulle vara med på skivan?
– Det är först och främst folk som jag tycker är nice. Sen är det också folk som publiken har hyllat och tycker om. Även om det inte är min stil så är det såhär, vad skulle vi kunna koka ihop? Så det är lite blandat. Jag ville hålla en högre energi och tempo. Det känns lite mer som en tonårs-hemmafest. Man ska kunna spela hela den här rakt igenom där. Jag känner att jag fick fram det som jag ville ha fram soundmässigt och lägga till någonting från min sida till den här soppan, haha.

 

Hur ser du på där svensk hiphop är idag?
– Svensk hiphop andas så som vi har krigat för det. Svensk hiphop är där den ska vara. Det finns pengar. YouTube-siffrorna visar att det här är vad som gäller. Spotify-streamsen visar att det här gäller. Instagram-följarna visar att de är där. De är inga falska konton liksom på det sättet. Fansen finns där. Men det finns ingen riktigt röd tråd i många av låtarna. Rapparna har själva tillsammans med fansen byggt en grej att man hela tiden måste släppa. Då blir det så att man bara gör snabbmat. Så rimmen är samma rim och de använder sig lite av varandra. Du mättar nästan din marknad och konkurrerar ut dig själv egentligen.

 

– Folk kunde säga att Kartellen glorifierade, Kartellen berättade det som var liksom. Under den tiden sa man, de här gör dem, det här händer där ute, folk dör, folk skjuter, folk använder droger. Nu säger man, ”jag gör det här”. Som längst säger man min broder, han gör det här åt mig. Men när du frågar dem, har du skjutit? Har du gjort det här? Då är det mer att de tycker det låter coolt. Förut var det så att om du hade den pondusen och kunde säga de här sakerna, då fick du säga det. Nu säger alla det bara för att det är coolt. Det finns folk som står för det där och kanske kan backa upp det men 90% gör det bara för att det är coolt. När man säger att de ska gå in lite mer i djupet och berätta om sig själva säger de att folk inte vill höra det. Det är uteslutet idag. Men jag känner att folk börjar prata ut mer om det nu och vågar säga ifrån. Vad är det ni säger på era låtar, vad är det ni gör liksom? Du åker på en roadtrip med din familj och du kan inte ens sätta på låtarna ordentligt för det är så jävla mycket svordomar. Det är inte ens snyggt liksom. Det är bara rakt på sak de fulaste orden du kan tänka dig. Förut så sa kanske skivbolaget till dig eller du var rädd att du skulle bli kritiserad som att du var homofob eller antisemitisk eller så. Du tänkte dig för. Idag behöver de inte bry sig. De har sina fans.

 

Stress är återigen aktuell inom svensk hiphop, han är fortfarande signad till Roc Nation och drömmen om att slå i USA lever än. Dock ser prioriteringen lite annorlunda ut idag.
– Det kan fortfarande hända men du vet man har barn och familj. De börjar skolan och jag är en sådan som vill vara delaktig och vara en pappa liksom. Att balansera det är också svårt. Vara bäst i musiken och vara bästa pappan. Jag tror inte du kan vara det heller, inte båda, du måste offra något.

 

 

Intervju: Marcus Lindgren
Foto: Vickitoory

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL