adl-intervju-1-
Intervju – Adam “ADL” Baptiste


I början av augusti träffade Kingsize-skribenten Marimba Roney upp med den svenske hiphop-legenden som öppenhjärtligt berättade om unga år, karriären och beslutet att sluta rappa.

 

 

Adam Baptiste, mer känd som rapparen ADL, är klädd i ett par shorts, en t-shirt och ett par solglasögon. Det är en av de få riktigt soliga dagarna i Stockholm. På Il Caffé på Södermannagatan på Söder trängs folk på de små pallarna ute på gatan. Kingsize har bestämt träff med Adam för att prata med honom om hiphop förr och nu, och om hans beslut att lägga ner sin egen musikkarriär. Adam tar inget att dricka. Det är ramadan och han fastar. Al Jazeera har samma dag haft ett inslag där de pratar om hur extra jobbigt det är för svenska muslimer eftersom solen går ner så sent. Men Adam skrattar och ler och pratar på som vanligt, i sin alldeles egna dialekt av malmöitiska, göteborska, stockholmska och engelska ord och hiphoputtryck. Han har varit muslim länge. Det var ett tag inom hiphop som islam, livsfilosofier och samhällskritik hade en stark roll inom kulturen. Chuck D var vår lärare och Malcolm X självbiografi fanns i många baggy byxors bakficka. Hiphop må inte ha varit det som gjorde Adam till muslim. Men den gjorde honom till en sökare. Sökare av sanningar, att tänka kritiskt, att analysera, att läsa och lära sig saker som han inte fick lära sig från varken skola eller föräldrar i Malmö på tidigt 80-tal.

 

 

– Rappen var den som fick mig att bli en man. För jag hade inte en pappa hemma som lärde mig hur en man ska vara. Jag hade inte manliga förebilder som lärde mig hur jag skulle hantera mig själv i samhället. Rappen på den tiden gav mig faktiskt bra förebilder. Även om vissa gjorde skumma saker var det hiphopen som lärde mig vad som var viktigt, att läsa, lära, vara ärlig, och alla de här grejerna.

 

 

För en pojke född 1973 i Sverige med en svensk mamma och en pappa från Trinidad blev hiphop en nästan självklar kultur att ta till sig. Det gick att relatera till den på så många olika sätt. Dels var det den nya ungdomskulturen som trotsade alla givna normer hur man skulle se ut och göra musik på, likt rocken, jazzen och punken innan dess. Sedan fanns också utanförskapet som det rappades om, som också kunde appliceras här om man var annorlunda på något sätt. För Adam och många mulattbarn som växte upp då fanns också betydelsen av att se ut som sina förebilder. Men också bara viljan att ha kul på ett sätt som inte var tillåtet i Sverige.

 

 

– Själen inom hiphop då var friheten. Att kunna express yourself på ett sätt som du själv hade kontroll över, genom musik, dans och målandet. Jag har alltid varit intresserad av musik, men när du ska börja med musikklasser i Sverige, det första de gör är att sätta in dig att spela blockflöjt, någon sådan där Pippi Långstrump sommarlåt. Jag var sån ”I wanna bang the drums”. Hiphopen var det första som kom där jag kunde slänga mig ner på golvet och kasta mig runt på mitt sätt. Hiphopen hade också sina regler men de reglerna kändes som mina regler och inom de reglerna var jag ändå fri.

 

 

 

Det är kanske svårt idag att förstå vilken kraft hiphopkulturen hade på en ny generation ungdomar, framförallt på en generation ungdomar som var vad man i officiella termer kallar första eller andra generationens invandrare. Barn i Sverige som antingen flytt hit eller hade minst en förälder från ett annat land. Främst för barn som växte upp i förorterna. På diskoteket Roxx på Sveavägen hängde, för att generalisera, innerstadsbarn, svennebarn, och lyssnade på topplistelåtar av Ratata och Pet Shop Boys. På XL vid Hornstull hängde ortenungarna och hittade på danssteg till Bobby Brown och Jungle Brothers. Jag var själv ung tonåring då och vi var cirka fem dedikerade hiphopfans på hela min skola, Sofia på Södermalm, med cirka 700 elever. Om jag mötte någon i hiphopkläder på stan, hälsade jag, oftast kände jag dom, om man inte kände dom var det ändå alltid ett slags tecken på respekt och igenkännande. Vi mot dom. Inte bara mot hårdrockare och synthare, mot samhället. Vi fick stå upp och försvara den kulturen vi älskade. Jag frågar Adam om han tror att det gjorde att vi känner annorlunda än den nya generationen inför hiphop.

 

 

– Absolut, men så är det egentligen med allt. Till exempel: det var en tjej som jag kände, hon brukade alltid köpa bara märkeskläder. Aldrig billiga H&M grejer som gick sönder. Hon resonerade att ju mer pengar du lägger på någonting, desto mer kommer det att hålla, bra material osv. Så började jag analysera det tankesättet. Allt i livet, allt som är värdefullt, har ett högt pris, och det som är plentyful är dåligt. Det som kommer väldigt lätt, blir inte lika värdefullt. Och så som vi kämpade inom hiphop, letade efter musik, letade efter sneakers, väntade tills någon åkte till staterna. Det gjorde att vi värnade om själva kulturen på ett annorlunda sätt än nu, när saker och ting bara finns där. Nu kan folk plocka upp den när de vill, och lägga ner den när de vill. Ungdomarna idag har ett val, nej det här är inte coolt, men det här är coolt. But we had to stick with it och försvara det. ”Dra upp era byxor! Av med kepsen! Hur ser ni ut egentligen? Ni får inte komma in här med gympaskor! Vad är ni för konstigt gäng, ni är två svenskar, två svarta, två chilenare och en kines?” Sådant hela tiden. Vi fick kämpa och det tror jag gjorde att vi fick en starkare kärlek för den. Det som du lägger ner mer tid för, som du måste svettas och blöda för, kommer vara mer hållbart i längden.

 

 

Då hiphopen till en början var en sådan liten scen är det kanske inte svårt att förstå vilken status rapparna hade. Och Adam var, sin längd till trots, den störste av dem alla. Det är dock inte bara på grund av att det fanns få artister. De som hört Adam rappa live, de som råkat befinna sig i studion och hört allt outgivna material, vet att han är en unik talang. Det vi alla väntade på var när skulle Adam visa det för omvärlden? Jo, enstaka låtar spelades på klubbarna i Stockholm, på New Yorks radiostationer och DJs internationellt (”Daddy” hamnade på Jus Jeepin-soundtracket tillsammans med bland annat Dr. Dre och Snoops första låt ”187”). Adam turnerade med Stonefunkers och Blacknuss. Han släppte en skiva 1995, Absent Minded. Men vi alla visste att det fanns så mycket mer i den där kroppen. Nu när han officiellt har gått ut med att han har slutat som artist känns frågan om varför det inte kom fler plattor inte lika känslig längre.

 

 

– Hehe, när jag gjorde Absent Minded-plattan gjorde jag säkert tio plattor samtidigt. Sen, jag vet inte. Det är delvis en lack of discipline. När jag var yngre ville jag göra allting precis så som jag tyckte och ville, på mitt sätt. Du känner ju mig från förr, du vet hur vi levde, vi var 5 personer som bodde i någons lägenhet, sov på golv, på soffor. Livet var ganska enkelt. Jag kände att I don’t have to stress for anything. Man blev lite lat på ett sätt i vissa sammanhang. En annan orsak är att jag gillar att göra för mycket saker samtidigt. Jag har inte känt att oj, nu måste jag göra den här plattan. Jag har aldrig lyckats ha den fokuseringen. Gjort massa andra saker jag älskat, varit och turnerat med någon annan grupp. Dessutom gillar jag så pass mycket musik så att först känner jag I wanna do something som låter så där, och sen nästa gång vill jag göra något som låter som någonting annat. Man kan vara ett steg före och då är det ingen som förstår vad man håller på med, eller så jagar man hela tiden någon slags trend, eller någonting nytt.

 

 

 

 

 

Vad menar du med att du är klar med hiphop?

 

– Egentligen är jag inte färdig med hiphop. Jag är hiphop tills jag dör, det går inte att bli av med det. Det som jag kände att jag har fått nog av är rapscenen så som den ser ut. Som rappare går jag alltid runt och rappar och det kommer säkert fortfarande vara tillfällen när jag kommer MC:a på något ställe. Men, att fortsätta en artistkarriär, nej. Det i sig har varit en kamp i så många år. Ok, nu har jag grymma låtar, nu kör jag. Vart runt och träffat folk och sådant. Men hela tiden så har det kommit någonting annat emellan och så har det aldrig blivit av. Jag är trött på hela den där grejen. Jag är trött på folk som frågar när jag ska släppa en platta. Att jaga den artistdrömmen, tänka på när ska jag göra en ny platta, och om jag skulle göra en, in i den där poolen utav the rapgame, att deal with all that bullshit, armbåga mig fram där, jag har inte den energin längre.

 

 

När tappade du motivationen för rappen?

 

– Det är två grejer. Det är religion. Min religion är en kontrast mot mycket av den egobaserade livsstilen som just nu är en stor del utav hiphop. Det gjorde att det hela tiden varit en konflikt i mitt huvud. Och alla konflikter tar mycket energi. Efter ett tag blir man trött och tänker vad måste jag skära bort? Det finns massor av olika delar av rap men rappen förr hade ändå någon slags genuin själ. Jag kommer ihåg första gången jag satt och skrev lyrics, jag och några polare i Malmö när vi gick i 4:an eller 5:an, vi gjorde något som hette Public Demand och skrev ändå om ganska djupa grejer som berör alla människor. Rap då var inte överdrivet som det är nu. När saker och ting började bli väldigt överdrivet, då började det bli på låtsas, och folk började acceptera lögnerna som en verklighet. Det var då jag började känna det här. Folk i staterna ljuger om en sak och sen tar folk i Sverige de lögnerna till sig så blir det lögn på lögn. Och så tittar jag på det ur ett nytt perspektiv och tycker bara vad löjligt allt är. Och folk kan inte checka folk längre. Folk springer runt med bodyguards. En grej som fick mig att känna att fan nu har jag fått nog var när jag kollade på en video på en hiphopblogg. The Game hade en beef med en rappare som var signad till 50 Cent. Det är fem vuxna män, runt 40 år allihop, de springer ute på en gata och jagar den ena snubben med en pistol. Han hoppar in i en buske, är livrädd, och dem skrattar och står och filmar det med sin telefon. And I’m like, wait a minute, this is grown men? Det är 2012, there’s crazy stuff going on in the world, och ni beter er på det här sättet? Och folk tycker att det är ballt!

 

 

Så själen och den ack så viktiga trovärdigheten inom hiphop har försvunnit?

 

– Ja, artister i staterna går med i gäng bara för att de ska sälja skivor. Lil Wayne och alla de här. Ok, Lil Wayne har blivit skjuten. Men det var som 9-åring när han hittade en pistol hemma och råkade skjuta sig själv. Men det är någon slags badge of honour, I’ve been shot, I’m a blood, I’m a gangsta. Förr i tiden inom hiphop, you got checked.

 

 

Redaktionen | Kingsizemagazine

 

 

Men när vi var unga, hiphop vara inte bara roligt och nice då, hela gangstergrejen och den imagen den fanns ju redan då. Och den tilltalade oss också. Är det så att du nu har ”vuxit ifrån” den biten?

 

– På ett sätt, men allting handlar också om balans. Då fanns det mer balans mellan de två. Vi hade låtar och artister som var crazy men det fanns samtidigt artister som drog oss åt ett mer tänkande håll. Det är nästan som att weekdays we study, på helgerna we go out and have fun. Du tar baksmällan en dag och sedan back to reality. Så var det. Vi vistades i den balansen och vi visste när this is going to far, åt båda hållen. Men nu är det som a constant of same days. Systemet och musikbranschen tillåter inte balans. Linjerna är helt utsuddade. Gränserna är så pushade att det är svårt för den nya generationen kids att veta vad som gått för långt och svårt för dem att ta beslut baserade på balans vad som är bra för dem, vad som är bra för samhället.

 

 

Du är låtskrivare idag. Musikbranschen generellt är ju lika fucked up som rapbranschen.

 

– Same shit, men här dikterar jag termerna. Min fokus är att skapa mig ett kapital så att jag kan köpa min frihet och göra vad jag vill. Min frihet är mitt mål i livet. Då menar jag att köpa mig land, att jag kan vara självförsörjande. Och kanske ha någon liten business som jag kan överleva på och fokusera på de saker som jag anser är viktigt för en att fokusera på. Familj, sin hälsa, den här världen vi lever i. Mänskliga saker. Frihet är antingen någonting som du krigar dig till, får den gratis, eller så köper du den. Just nu finns det inga krig som handlar om frihet, det finns inga som kommer att ge dig din frihet för eliten som styr gynnas inte av det.

 

 

Det var redan för några år sedan som Adam började tröttna på musiklivet egentligen. Han funderade länge och testade sig fram bland saker som han också hade passion inför. För passionen är ändå det som driver honom. Arkitekt var något han ville bli men orkade inte med alla studierna. Istället började han studera entreprenörskap, business och marknadsföring, då det ändå varit en del han alltid varit runt som artist. Till slut bestämde han sig för att bli låtskrivare, att han skulle skriva för de största i världen. Han visste att text var något som han var bra på. Nu skriver han för David Guetta, Usher med flera. Men det var inte en övergång som var så enkel som man skulle kunna tro. Dels tog det tid att skaffa sig de rätta kontakterna inom den cirkeln, men också rent kreativt.

 

 

– Jag var van med att skriva 16 bars rap, det ska vara så svårt som möjligt för att den som lyssnar ska analysera, nästan behöva läsa en bok för att klura ut vad du egentligen vill säga. Medan pop är att ha few lines som du måste naila direkt. Som rappare strävar du också alltid efter att vara så originell som möjligt. Något jag kämpade med i början när jag började lära mig skriva pop. Vi tar en låt som heter ”Maneater”. Så skriver någon annan år 2000 en låt som också heter ”Maneater”. Jag vara bara ”can you do that?”. Men uppenbarligen kan man det.

 

 

Var drar du gränsen, för du är ändå en del av etablissemanget som du kritiserar?

 

– Som jag har det nu behöver jag inte beblanda mig med den skiten som pågår i den branschen. Utan jag går in, är väldigt målinriktad, gör vad jag ska, gör mitt jobb. Sen går jag hem och gör det jag gör. Innan hade jag en attachment till det livet i mitt hjärta, det liv som finns i rappen, fame och sådant. Det är något som är väldigt plastigt, den har ingen själ. Men det ser jävligt fint ut på utsidan. Alla människor tror jag någon gång i sitt liv dras till det. Är man smart så lyckas man tvätta bort det där suget efter ett tag. Och jag har inte riktigt den kärleken så mycket längre. Så jag kan vara runt det, titta på det och konstatera att de i det har roligt. Men jag känner bara fan vad skönt om jag skulle ha 100 000 och kunde köpa en ladugård. Haha, förstår du vad jag menar?

 

 

Är det verkligen möjligt att stå utanför någonting man är del av, samhället eller en bransch?

 

– Jo det går, fast det krävs mycket tålamod. Tålamod är en väldigt viktig grej i livet. Jag försöker hela tiden utöka mitt tålamod. Shit, alla människor har sina anledningar till varför de säger eller agerar på ett visst sätt. Ibland är de anledningarna bortom deras kontroll. Så det är svårt att klandra människor för saker som de ibland inte riktigt förstår. Men det är klart att för min egen del är det helt klart lite dubbelmoraliskt. Jag kan dra gränser för exakt det jag skriver. Jag skulle inte skriva vad som helst. Där är jag stark nog men jag är inte 100 % i den aspekten att jag kan säga nej helt. Skulle Rick Ross, en snubbe som har snott en annan mans identitet, behöva en låt, eller Lil Wayne höra av sig för en refräng, skulle jag göra det. Because it’s an ends to my means. Vi har ett sägande i islam som handlar om tro. Först om du ser en orättvisa, ändra den med handen. Fysiskt deala med det. Två, om du inte kan ändra den med handen, tala emot det. Tre, ta avstånd från det i ditt hjärta. Om du inte tar avstånd från det i ditt hjärta, har du ingen tro kvar. You ain’t got no soul. I många aspekter är det samma sak, vissa saker kan jag ändra fysiskt, andra kan jag öppet tala emot, andra kan jag klippa i mitt hjärta. Och det är min ständiga personliga kamp.

 

 

Men det finns ju ändå en motpol mot det här kommersiella, där de försöker sälja på oss en massa fake, ignorant, images. Men som må vara underground idag.

 

– Det finns det. Enda problemet som jag tycker med den scenen är att de är för sura. They too pissed off. Det finns inte glädje i det utan handlar så mycket om att de är pissed off för att någon annan har hijackat hiphop och är på toppen. Jag är inte så pissed off på hur saker och ting ser ut, utan jag accepterar det. Ungdomar är ungdomar. Jag har också varit ung en gång i tiden. Folk tyckte jag var helt crazy. Det är bara att jag själv som en vuxen man måste ta avstånd från det. Sen sållar jag ut det som jag tycker är bra och tar till mig det. Men den undergroundscenen är ändå ganska liten och den har väldigt lite att säga till om idag. Igår var jag på en basketbollturnering. De spelade musik och en DJ satte på bra, real hiphop. Ingen brydde sig. Ingen lyssnade. Så kommer det en annan snubbe och bytte till Jay-Zs ”Niggas in Paris” och folk gav värsta responsen. För den normala synen av hiphop nu är typ ”Niggas in Paris”, Rick Ross, söderstyle. Vissa utav de grejerna är också bra. Men det finns ingen balans.

 

 

Känner du samma grej inför svensk och europeisk hiphop?

 

– I princip är det samma grej för det är ändå en kultur som vi tagit från Staterna. Så den genomsyras av det fundamentet och alltid av det som anses ligga på toppen där. Sen självklart har vi en annorlunda approach på vissa sätt och tack och lov kan många fler här se igenom hela grejen. Men de som ser igenom det är oftast de som är utbildade, sällan den vanliga, fattiga, outbildade ungen i ghettot.

 

 

Vad i ditt musikliv värderar du högst hittills?

 

– Det är helheten. Att jag fått leva mina drömmar fast på ett sunt sätt. Den tog aldrig död på mig eller gjorde att jag förlorade vettet eller min själ. Som det kan göra med många i den här branschen. Jag har varit i studion med stora artister som jag ser upp till, jag har spelat runt om i världen, jag har stått på scener med 100 000 personer i publiken och jag har fått den energin. Jag har haft pengar, aldrig varit rik, men alltid kunnat bestämma själv vad jag vill göra, om jag vill resa någonstans. Det enda för mig egentligen som återstår nu är att get rich of it, så att jag kan göra någonting vettigt med de pengarna för mig själv och för kommande generationer.

 

 

/Marimba Roney

 

Fotograf: Patrik Monka

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL