Av: Özgür Kurtoğlu

Hur kommer vi, på ålderns höst när historieböckerna börjar sammanfatta tiden som vi kommer minnas som vår, veta vad som var vårt definierande politiska ögonblick? Kommer vi att veta om vi var tillräckligt uppmärksamma när stunden var kommen, om vi tog del av och såg till att påverka det i den grad som var oss möjligt eller om det passerade oss förbi? Kommer vi att stå upp för vad som är rätt och värna om värderingar som tillskrivs nationalitet och identitet när de egentligen är universella, eller märker vi först efteråt att brisen var en storm och bara ruiner finns kvar att leva på?

Det är svårt att veta exakt vad som föder tystnad när motsatsen är livsviktig, om en uppgivenhet satt sig i själen hos för många i en tid där vardagen alltmer går åt att rättfärdiga fortsatt existens i en plats som är hemma. Kulturen har alltid i alla tider använts för att fånga och förmedla berättelser som dessa, höja röster som riskerar att permanent tystas ner. Hiphop-genren är välutrustad som få för att husera livsöden som alltför ofta hamnar i denna specifika korseld i och med dess utövare i grunden alltid tillhört minoritetsbefolkningar: när det behövs har artisterna laddat pennorna med politiskt krutstoff och sprängt fram uppmärksamhet. Rädsla har sällan varit att ta om, oavsett motstånd. Men inför valet 2018 här hemma verkar den på sistone ständigt växande svenska hiphopen ändrat strategin.

Istället för att väcka uppmärksamhet i form av låtar har artisterna vänt sig till sina hemorters befolkningar i vissa fall på gatorna, till sina skaror av fans i alla fall via sociala medier, för att uppmana de till att rösta. De sporrar varandra och sina följare till att utmana vänner för att sprida information och uppmuntra förtidsröstning samt deltagande på valdagen. Detta har månaden före valet synts lika tätt som den annars slentrianmässiga och hackiga marknadsföringen av musik i format som inte är byggda för att hushålla det. Och lika mycket som artisternas kontroll över egna kanaler påvisar styrka blottar det också musikbranschens ihåliga förtegenhet. För när partier går till val med löften om att ”svenska värderingar” måste respekteras, när de använder det löjligt begränsade samlingsbegreppet ”invandrare”, pratar de om på grund av samhällsklimatets förskjutning inte bara om nyanlända krigsflyktingar: de pratar om alla svenskar med viss utländsk härkomst, oavsett om är födda här och innehar svenskt medborgarskap eller inte. De pratar om människorna som är grunden i den kultur som denna tidning bevakar, lever, och älskar.

Vad gör klubbarna och lokalerna som spelar hiphop, dancehall, R&B, house och vars praxis av att stänga ute invandrarkids blivit som en vandringssägen, som berättas till nästa generation av de som på något sätt tagit sig igenom träsket utan att tröttna? Vad gör TV-kanalerna som bokar hiphop-artister för att skådespela folklighet medan artister från andra genrer sorgset lyssnar på berättelser från förorterna, som om det vore skilda världar och inte någon ynka mil från deras innerstadslägenheter eller ytterstadsvillor? Vad gör företagen som lever och när sig på kulturyttringar som hiphop och R&B, som i Sverige domineras av utövare med utländsk härkomst? Vad betyder tystnaden från två från grunden Stockholm-födda streaminggiganter, den enda fortfarande med huvudkontor i den svenska huvudstaden, som förändrat musikvärlden fullständigt? Kommer den enda låta valet passera okommenterat och sedan fortsätta med ”Ortens Favoriter”-spellistor? Kommer den andra blunda och sedan fortsätta husera självständiga stilbändande producenter?

Imorgon är det val. Siffror kommer att natten till måndagen den 10:e september 2018 berätta om tillräckligt många kommit ihåg att bakom musiken, kulturen, konsten de älskar finns människor. Ett valresultat kommer att berätta om tillräckligt många höjt rösten för att dessa liv påverkas drastiskt av minsta lilla samarbete med partier villiga att acceptera rasism och nazism för att få styra: även fast det utgör ett direkt hot även mot rättigheter för kvinnor och HBTQIA-personer, pensionärers välmående, all form av kultur, yttrandefrihet och pressfrihet, välfärden och samhällsuppbyggnaden, och klimatet. Hiphop-Sverige kommer förhoppningsvis bestämma att valdagen är gränsen för halvhjärtat deltagande för likväl fans och branschen, att utövarnas liv här inte ska vara villkorad eller förminskad av hatideologier och dess medlöpare.

Bästa svenska hiphop-låtarna om högervindarna i Europa

Infinite Mass – ”Area Turns Red” (1995)
Kring 2009 remixades klassikern ”Area Turns Red” för att med en medföljande kampanj sätta kampen mot främlingsfientlighet på agendan igen och få allmänheten reagera mot rasism medan ungdomar själva med enkla medel och fredliga sätt skulle få arbeta mot fördomar och diskriminering. Samma budskap gällde när Infinite Mass släppte ”Shoot The Racist” som via filmen Sökarna nådde den stora massan och gjorde gruppen känd, samt när ”Area Turns Red” kom till för debutalbumet ”The Infinite Patio”. Och, dessvärre, är budskapet fortfarande aktuellt.

Looptroop – ”Fort Europa” (2005)
”After the first and the second world wars / You’d think us Europeans couldn’t take it no more / But we built up and tore down the Berlin wall / Only to build a new and improved around our crumbling Fort Europa”. ”Fort Europa” handlade om kontinenten 2005, om Europa som tillät krig och massaker pågå igen under 90-talet, om ett Europa som 2018 låter Medelhavet förhandlas till en massiv gravplats.

Stress, Aleks, Adam Tensta, Dida, – ”Tystas Ner” (2012)
”Det här är krigarsång direkt från blåa linjen brush / Tejpa upp ditt spjut och tunnelbana dig till linjen brush / Typ samma dag som du röstade på nazister / Du trodde väl att vi gick runt här och vi inget visste” är ord från en tid då ett parti med nynazistiska rötter inte bara sitter i riksdagen men också behandlas som om rasism och nazism inte utgör en fara för varje land som accepterar det. I sin enkelhet gjorde ”Tystas Ner” med flera olika perspektiv tydligt att ingen på denna sida kommer att blunda för vilka som tillät högerextremism att växa igen.

Kartellen ft Timbuktu – “Svarta Duvor & Vissna Liljor” (2014)
På bara några sekunder målar Timbuktu upp en dystopisk bild han visste alltid finns farligt nära hos högerlutande partier, samtidigt som han parafraserar Nationalsången: ”De gamla är inte fria / Och de unga får ingen framtid / Ja, de tar dig och skickar hem dig / Fast du bott här hela ditt liv”. Låten blev omedelbart kontroversiell på grund av rader om att slå ett rasistiskt partis ledare gul och blå, partiet rasade och krävde en massa orimligheter, och Sveriges Radio valde att inte sätta den i rotation. När Musikhjälpen tog vid några veckor senare landade ”Svarta Duvor & Vissna Liljor” på fjärdeplats bland de mest önskade låtarna: ett litet men tydligt ställningstagande från folket.

Maxida Märak “Järnrör” (2018)
Några veckor inför valet 2018 släppte Maxida Märak en låt och ett budskap om var hon står i frågan om hur läget är i Sverige och vad hon tycker bör göras: “Högervindarna blåser hårt runt om i hela världen, och rasismen håller på att normaliseras – det är vårt jävla ansvar som medmänniskor att med de medel vi behärskar skapa en motståndsrörelse. Alldeles för många ser mellan fingrarna, och se vart det lett oss? Grupperingarna blir större och klimatet råare, vi måste börja sätta ner foten innan det är för sent – se dem för vad de verkligen är! Det måste vara nolltolerans mot rasism. Alltid.” Hedervärda omnämningar från valspurten inkluderar även Herbert Munkhammars ”Regn På Din Parad” och Promoe och Don Martins ”Valet”.

Foto: Johnny Pettersson (Maxida Märak)

65ba07add7a32f7b0a037f23