Av Niklas Thander.
Med tre album på USA-topplistan, åtta platinum-certifieringar och 17 Grammy-nomineringar (tre vinster) i bagaget är T.I. tillbaka med sitt åttonde studioalbum: ”Trouble Man”. Onekligen är han en av de stora orsakerna, tillsammans med Lil Wayne och Ludacris, till att Södern-hiphop fick plats på den nationella och internationella mainstream-scenen. ”Trouble Man” går i samma fotsteg som T.I.s tidigare album och är först och främst gjort för att underhålla, men lyckas trots detta hålla kvar en del rap-kredibilitet. Men det gör också att min opinion blir tudelad, precis som albumet. För även om det är en platta fylld av energi, snares och kompetent rap, finns där också tomt skryt, ytliga reflektioner och klubbbesök som definieras i formen ”Poppin’ bottles with a thick red super model
bitch”.
Efter att ha åkt in och ut ur fängelset de senaste åren har T.I. nu satsat stenhårt på att komma tillbaka till toppen och bestämde sig för att lägga i högsta växeln gällande produktionen av låtar. Enligt egen utsago har han gjort över 120 låtar som han sedan skalade ner till 16 för ”Trouble Man: Heavy is the Head”. Undertiteln, tillsammans med omslaget, ger en cinematisk vibb och mycket riktigt vill Atlanta-rapparen fortsätta bygga på plattformen ”Trouble Man” genom att släppa en uppföljare, som just nu har arbetsnamnet ”Trouble Man: He Who Wears the Crown” där en del av det oanvända materialet skall användas. Tyvärr bär denna första instans av ”Trouble Man”-släppen ingen koppling till det cinematiska. Hopkoket av låtar bidrar till att ”Trouble Man” blir ett lätt sammelsurium utan riktning och bara underhållning för minuten. Det betyder inte att det inte kan gå alldeles utmärkt ändå, men ett genomtänkt sammanhang lyser med sin frånvaro, när ett försök till sammansättning ändå har gjorts i form av en storyline i skits.
Med sin bakgrund som en lyckad cross-over artist med många hits, är det en smula förvånande att inte hitta några spår som försöker rikta in sig mot att sälja hårt. Visst, där finns ”Guns and Roses” som gästas av Pink, men utöver detta känns det mest som T.I. har gjort vad han vill, utan att tänka alltför mycket ur ett kommersiellt perspektiv. För övrigt är ”Guns and Roses” ett spår att kämpa sig igenom, tillsammans med kräkframkallande ”Cruisin’”, i vilken T.I. smörsjunger sig igenom en låt som domineras av sin refräng; ”She had on purple panties, blue bikinis/ And we were cruisin’ in my Lamborghini” Men i övrigt är det ett rätt igenom underhållande album, som trots sina defekter inte inte sviker. T.I. verkar ha mycket att ge efter sitt uppehåll, och rappar snabbt, enkelt och aggressivt. Det är en taktik som går rakt på och det fungerar – även om en viss variation hade varit önskvärd. Upprepningarna i både flow, tema och produktion som mest grundar sig i snares + djup bass gör att det här och var blir svårt att peka ut en låt från en annan, vilket också gör att höjdpunkterna består i gäst-spåren. ”Hello” utmärker sig i med den bästa produktionen (Pharell) och refrängen (Cee-Loo) på albumet och framstår tillsammans med ”Wildside” featuring en A$AP Rocky på hugget, ”Sorry” med Andre 3000 och ”Can You Learn” med R. Kelly som ryggraden på ”Trouble Man”. Andres gästinhopp levererar som vanligt de bästa verserna på albumet, medan R. Kelly bidrar med en riktig throwback-upplevelse över ett elegant och silkeslent beat.
Som tidigare påpekat är det ett album inriktat mot att underhålla och det lyckas ”Trouble Man” absolut med. Samtidigt är det en form av förströelse, som inte sätter sig märkvärt i minnet efter en genomlyssning. Med det sagt är det upplyftande att se T.I.s energiska comeback. Även om han har hintat om att lägga av, så verkar det med denna resoluta, om något ovarierade och stökiga, insats inte vara något som kommer att hända inom de närmaste åren.
