Av Niklas Thander.

Lupe Fiasco har efter den lysande debuten ”Food & Liquor” (2006), gett ett minst sagt förvirrande intryck. Då, en ny rapstjärna introducerad av Kanye, som rappade om seriefigurer, skateboarding och sin mormor på ett avväpnande ärligt sätt. Verserna var i en klass för sig, både i karaktär och teknik. Han har fortfarande kvar tekniken, men det där med karaktären har blivit diffust när det gäller Lupe. Albumet från 2007, ”The Cool”, var ett verk av en artist med enormt självförtroende, långt ifrån den jordnära Lupe vi lärde känna på ”F&L”. Det förra albumet, ”Lasers” var ett så
annorlunda steg ifrån hans första skiva att det var svårt att känna igen honom om man inte följt utvecklingen. Dagdrömmarna byttes ut mot klubbatmosfär, innehållande rent vedervärdiga beats och refränger. ”Food & Liquor II: The Great American Rap Album Pt. 1” är en kombination av alla hans tidigare insatser, men ändå mindre personligt. Det är mycket reflektioner om det dekadenta samhället och dess förvridna syn på medmänniskor, dess kapitalism och marginalisering, men åsikterna han framför är mer av en moralisk karaktär än personlig. I sitt sökande efter mening och rättvisa skrapas personlighetsdragen från ”F&L” bort och kvar blir en förespråkare utan direkt personlig bindning. Ord som skulle kunna skapa ett kraftigt sammanhang förblir ord, oftare än vad som förväntas av en conscious rappare.

”Food & Liquor II” är en blandning av smått genialiska uppvisningar i ordtrillande, beats och refränger som påminner Melodifestival-bidrag och några medelmåttiga låtar. Vad jag inte förstår är Lupes val av beats, refränger och vokala samarbeten, när resultaten blir ”Battle Scars” med singer-songwritern Guy Sebastian eller ”Unforgivable Youth” med sångaren från alt-rockbandet After Midnight Project. Och JA, det är precis lika uruselt som det låter. Några av låtarna känns som arvet från ”Lasers”, och Lupe följer en vag poptrend a lá B.o.B; det inte är tillräckligt catchigt
för att fånga någon större mainstreampublik men tillräckligt frånstötande för rapfans att säger nej tack (med eftertryck). Lupe återvänder till temat misogyni inom hiphopen (från ”Hurt Me Soul”), i låten ”Bitch Bad”, där han gör en fruktansvärt snygg psykologisk utvärdering av termen bitch i stil med Freuds Hora/Madonna-komplex:

”Bad mean good to her, she really nice and smart
But bad mean bad to him, bitch don’t play your part
But bitch still bad to her if you say it the wrong way
But she think she a bitch, what a double entendre”

Det är där Lupe visar sina starka sidor, genom att kombinera sina värderingar, som ofta går emot hiphopens stereotyper, med ett historieberättande och mindtwistande som gör honom intressant. Ett annat exempel på Lupes mer lyristiska spår är ”Forms Follows Function” där han bara flowar till det rullande trumpetsolot, tanke på tanke;

”That’s why I never really trust unless it’s Lu endorsed
Sponsored by me and of course you know who enforced
Now that’s three mis, like you warming up your vocal chords
Add a fourth if your vocals hoarse
Like Mister Ed
Get out of pocket have a horse’s head in your bed
Now that’s what I call a good night’s rest”

Han har uppenbarligen kvar sina tvetydigheter och ordlekar, men vad han behöver är bättre beats. ”Food & Liquor II” står och faller med Lupes texter, och när klubbpop-musiken ackompanjerar blir det alldeles för urvattnat. ”Cold War” sitter på ett av de bättre beaten, men totalt sett är de flesta nån form av rymd-svulstighet, light-Kanye och Lupe behöver något annat för att nå fram. Plattan blir alldeles för spretig och ofokuserad även om den har ett par pärlor såsom ”ITAL (Roses)” och ”Audobon Ballroom” där Lupe är i sitt esse. Vi får väl skylla på att ”F&L II” gjordes under en längre tid i väntan på release av ”Lasers” och hoppas på att del två håller högre kvalitet. ”Food & Liquor II: The Great American Rap Album Pt. 2” kommer enligt uppgift efter jul.