Av Malkolm Landréus.

Det finns många olika tankar och uppfattningar om Houman Sebghati. Något som däremot är odiskutabelt är att han är en veteran på den svenska hiphopscenen. Med drygt 15 år i gemet planerar han att i sommar släppa sitt första album på tre år. Något som vittnar om att en del hunger fortfarande finns kvar.

Den hungern visar sig tydligast på tidigare släppta ”Vem e Homan?”. På Mårten ”Moe Bama” Sakwandas bastunga beat driver han fram likt ett ånglok med en attityd och pondus som får en att omedvetet imitera Jay-Z’s karaktäristiskt diggande nackryck när man lyssnar. Det är precis så här man vill höra Houman – rak, bestämd och fyndig. Majoriteten av den sjuspåriga EP:n fortsätter i samma anda, med låtar som ”Kim Yong” och ”Världens skönaste man”, även om dessa inte riktigt kommer upp i samma kaliber och får tillskrivas som light-versioner i jämförelse.

Något som Houman Sebghati fortsätter att ha problem med är att det stundtals blir för monotont och linjärt, vilket Moe Bamas tunga produktioner ofta får kompensera för. Även om de båda har hittat en fin samklang flow-mässigt, saknas den där extra behållningen som bryter det utstakade mönstret. Undantaget är ”Borgarblattar” där Borgar Bino gästar med en imponerande ordleksdikt som direkt för tankarna till Meron Mangashas poetiska monologer. Dikten efterföljs av en snygg refräng i takt med basdroppen innan Houman tillåts ta över med två snygga verser. En låt som helt klart utgör en av höjdpunkterna på EP:n.

”Va skön man e”, titulerad efter spåret från 2002 med samma namn, utgör ändå en stabil grund för det kommande albumsläppet. Houman visar att han fortfarande är en emcee att räkna med och partnerskapet med Moe Bama visar på fin potential. Nu gäller det bara att kunna omvandla det till ett fullgott album. Under en intervju från tidigare i år uttryckte Sebghati att han fortfarande inte visste vad han ville med skivan. Jag hoppas att han kommer underfund med det. Det kommer behövas för att äntligen kunna motbevisa sina kritiker.