Läs om A36, Rico Nasty, The Kid LAROI, GoldLink och Post Malone.

A36
Scen: Tower Stage

Fjolårets kanske största genombrott tar sig an allt större scener, men ingen kan förmodligen mäta sig med Tower Stage på Lollapalooza Stockholm – en av två huvudscener på området. I teorin, kanske för stort för en svensk rappare som har mindre än två år i branschen under bältet. I praktiken, inte alls.

A36 känns som gjord för de stora scenerna, trots bristen på rutin och… ja, ren fysisk storlek. Men allt annat talar för honom. De franska snabba, dunkande produktionerna passar sig föga förvånande ypperligt i live-sammanhang och rapparen själv är stensäker på micken rakt igenom. Med viss hjälp av playback förstås, men det hörs bara när han släpper micken för att gestikulera.

Utöver talangen och kvaliteten på musiken är det ”Givi”s sällsynta kombination av självsäkerhet och ödmjukhet som är hans största styrka – och det skiner igenom på scenen med all önskvärd tydlighet. Mot slutet kliver han av lite tidigare för att få en encore – och väljer glädjande nog att spela ”Motorola” (som i min mening är överlägsen ”Samma gamla vanliga”) till publikens stora jubel. Igen.

/ Malkolm Landréus

RICO NASTY
Scen: Park Stage

Rico Nastys punkiga hiphop gör sig bra på festivalscenen. Det är en konsert som visserligen börjar i ett lite försiktigt tempo, men som ökar i intensitet under andra halvan. Bäst blir det i det råaste partierna, eller när hon får med sig hela publiken i ”Let It Out” och ”Tia Tamara”.

Mellan låtarna har hon dock en helt annan ton – hon tackar lite försynt för att alla är där och lyssnar och tar ut sin son på scenen för att sjunga och dansa med i en låt. Det är en bra konsert som hade kunnat bli ännu bättre om hela setet hade haft samma energi som på ”STFU”, när publiken skriker sig hes i refrängen: ”Shut the fuck up”.

/ Axel Almström

THE KID LAROI
Scen: Tower Stage

Poprapsensationen tillika Juice WRLD-adepten The Kid LAROI är en lång väg hemifrån när han intar Gärdet i lördagens kvällssol. Australien-bördiga listfavoriten har visserligen en stor skara följare världen över, av förklarliga skäl. ”Stay”, med Justin Bieber, har nästan två miljarder(!) streams bara på Spotify. Frågan inför spelningen blir således hur resten av setlisten tas emot vid hans första besök i Sverige.

Rätt bra, ska det visa sig. Men det märks ändå att vi har med en singelartist att göra. Det är en tacksam uppgift att spela inför festivalpublik i sol och alldeles lagom kvällstemperatur, men LAROI gör också ett bra jobb med att hålla publiken igång. Likt Jack Harlow är det en sparsmakad show, där den Kurt Cobain-liknande ungtuppen gör det mesta av jobbet själv och visar tacksamhet för responsen.

Mentorn Juice WRLD hedras med samarbetet ”Go” och efterföljande hyllningslåten ”Tell Me Why”, precis som sig bör. Först på megahiten ”Stay” blir det riktigt drag, vilket förstärker tesen ovan. Som någon sa i publikvimlet efteråt: ”Om man jämför med Harlow så var det bättre musik, men publikkontakten var inte densamma”. Ungefär så.

/ Malkolm Landréus

GOLDLINK
Scen: Park Stage

GoldLink är ett fullblodsproffs när det kommer till liveframträdanden. Han gör den upptrampade gräsmattan framför scenen till ett dansgolv redan under första låten. Med undantag för ett kortare break i mitten av konserten där han uppmanar publiken att ”loose their mind” (och spelar Kendrick, Chief Keef och hela Nirvanas ”Smells Like Teen Spirit”) så är han dock ganska frånvarande i sin publikkontakt.

Ibland vänder han sig om mot sin dj, ibland fäster han blicken i backen. Men han tappar aldrig kontroll över publiken, som fortsätter dansa. Oftast låter han precis lika bra som på skiva men vissa låtar, som ”Herside Story”, låter faktiskt ännu bättre live.

/ Axel Almström

POST MALONE
Scen: Tower Stage

Post Malone står ensam på scenen, klädd som en semesterfarsa i jeansshorts och kortärmad skjorta. Ändå får han det att kännas som en hel rockkonsert. Han slår till och med sönder en (akustisk) gitarr mot slutet av ”Rockstar”-framträdandet. Videoeffekterna, elden och inte minst hans egen karisma väger gott och väl upp för all tom yta. Det är svårt att inte älska när han får hela publiken att skandera roddaren Pats namn, eller när han tar upp fanet Alfred på scenen för att spela gitarr.

Post Malones röst låter också riktigt bra live trots att han börjar bli märkbart full mot slutet av spelningen. Hans lite rökigare liveröst lyser igenom autotunen och ger också de mjukare låtarna mer känsla. Det är storslaget när han growlsjunger sig igenom ”Goodbyes” och ”Sunflower”.

Man kan kritisera hans amatörmässiga fylleförsök att stämma en gitarr mitt i konserten, eller publikens oförmåga att sjunga med i alla låtar utom ”Circles”. Men när han hoppar ut i publikhavet och skriksjunger refrängen till ”Congratulations” och fyrverkerierna lyser upp hela området, så känns det ändå som det helt självklara och perfekta avslutet på dag 2.

/ Axel Almström

Foto: Oliwer Eriksson