Alexander Kihlström möter Göteborg-rapparen albumaktuell med "Villkorslös".

Finns det en skiva som har berört mig djupt i år så är det Vic Vems ”Villkorslös”. Det är en skiva från en rappare som äntligen verkar ha hittat sig själv. Han har varit med om mycket destruktivt genom åren men har nu landat på en plats där han är bekväm och kan berätta om det händelsefulla kapitel han precis ska lämna bakom sig.

Vem är Vic? Vic Vem? Många har redan hört namnet i flera år. Tillsammans med vapendragaren Parham t.ex. (som gör utmärkta gästinsatser på skivan) eller kanske på gatan som Victor. Kanske har era vägar korsats någon gång i Vic Vems förflutna? Kanske har du träffat honom efter att resan har ändrat rutt? För resan har verkligen varit lång och krokig. Det har inneburit en berg- och dalbana liksom Lisebergs Balder i hemstaden, med samma fart och knarriga instabilitet. Men nu verkar han ha kommit fram efter åkturen och klivit av vagnen för att ställa sig bredvid och titta på den resa han precis har gjort. På skivan bjuder han in oss till att se en del av den förvandling som har skett, tillsammans med insikter och bildandet av en helt egen familj bland annat.

Skivan är fantastisk helt enkelt och Vic Vem visar att han är en röst för en hel generation. Det är en skiva med fokus på texterna, som sig bör på en rapskiva. Det är en skiva där Göteborgaren berättar om allt från hur det känns att inte passa in i samhällets skönhetsideal men att sedan överkomma det (i ”Vacker” med Alex Rios) till hur det är att leva i ett drogberoende och allt hemskt som det kan innebära (i ”Beroendet”) och den slagkraftiga inledningen ”Västerlandet” som säger en hel del om dagens samhälle.

Jag möter upp den alltid lika insiktsfulla och charmiga Vic på Centralstationen i Stockholm. Han är på besök i några dagar för möten och besök hos Ametist på SR Metropol bland annat (ett besök som genererade en rekordrespons från lyssnarna).

Vi går inte långt. Vi passerar en utskänkningsbuss för hemlösa och sätter oss på en trappa vid centralt belägna Klara Kyrka, en trappa som annars oftast besöks av människor som Vic kunde ha träffat på i sitt tidigare liv. Vi pratar om allt från hur hans liv har förändrats till nätrasister och hur droger glorifieras i svensk hiphop. Vic Vems historia är en som du definitivt bör följa…

Din skiva är väldigt bra och jag ser den lite som ett kapitel direkt ur boken som är ditt liv. Det känns som att du nu är redo att dela med dig av det kapitlet till folk. Men vad hände innan, vad står i prologen till det här kapitlet? Vad har fört dig dit du är idag?

– Fram till för två år sen och i tio år innan det, så har jag på olika sätt och i olika former levt ett liv som har gått väldigt snabbt. Det känns som att… när jag kunde lugna ner mitt liv igen, tacka Gud, så fick jag tid att tänka. Jag var känslomässigt närvarande för första gången i mitt liv och var inte påverkad av något, påverkad av varken droger eller en hetsig omgivning. När jag tänkte på vad som hade hänt så kom känslorna ikapp och då blev det helt naturligt så att jag ventilerade på skivan. Samtidigt hade jag hållit på med musik i 17 år och gjort min grej med Parham och så. Då var musiken mer som en kul grej, medan jag hade andra planer i livet. Sen nånstans där bestämde jag mig för att kreativitet i någon form är det jag vill syssla med. Jag platsar inte någon annan stans i samhället, jag mår inte bra och orkar inte försöka passa in. Jag passar inte in på ett vanligt jobb, i skolan eller bland kriminella känns det som. Jag var tvungen att hitta ett sätt att uttrycka mig och vara mig själv och då låg musiken närmast till hands. Jag utvecklades genom mitt skrivande och jag ser skivan som ett slags avslut på ett kapitel. Jag vill inte fortsätta älta de här grejerna, men jag kan inte heller bara lämna det och gå vidare. Därför finns den här skivan.

 
Jag tänkte på det du sa om att du stannade upp i livet och började tänka. För dig hade det ett positivt resultat, men för många med ett destruktivt förflutet kan detta stopp innebära en nedåtgående spiral med depression och en ny form av destruktivitet som resultat. Var du rädd att hamna där?

– Jag har varit jävligt deprimerad i stunder, under tiden jag har gjort skivan. Men det har lett till någon slags kreativitet och jag har ändå varit väldigt hoppfull. Det tycker jag att man kan höra på skivan också. Skivan handlar om ljuset i mörkret på något sätt. Varje låt handlar om något som har varit stort för mig. Samtidigt pratar jag inte om allt som hänt mig eller allt jag har gjort, för det finns saker som jag skäms för mycket för att berätta. Men jag försöker ändå att vara ärlig och prata om grejer som kan vara jobbiga, eller som är tabu. Jag tänker också så… jag har levt i så skilda världar. Jag kommer från en svensk medelklassfamilj som… ja, av olika orsaker så blev det jobbigt och funkade inte. Så när jag var ung, kanske 16-17, så var jag själv på gatan. Andra hälften av min ungdom var det verkligen en blå IKEA-kasse och jag sov på gatan liksom, om jag inte sov hemma hos en polare eller var inne på behandlingshem och institutioner. Det var tufft att anpassa sig till det, sen gick det några år i det livet. Sen blev jag drogfri igen. Jag började på universitetet men föll tillbaks i droger och kriminalitet igen. Det har gått fram och tillbaka. Därför har jag levt en del av mitt liv i ett svenskt medelklasshem och en del i förorten, jag har levt med olika typer av människor. Jag har varit i kärleksfulla situationer med min familj… och situationer som är riktigt trasiga. Jag var killen som blev mobbad och spottat på. Killen som blev utnyttjad och slagen av folk som var tyngre kriminella. Men jag har även varit den som spottar och slår. Jag har varit killen som inte har några vänner, till killen som står på en scen och är vän med alla. Jag har sett hur snabbt folk ändrar sig och hur folk följer med strömmen. Allt det här måste komma ut… och det kom ut på skivan känns det som.

 
Du pratar nu om att passa in. Det tar du även upp på skivan, bland annat i den underbara låten ”Vacker” (med Alex Rios), där du pratar om att följa samhällets ideal. Det är en låt som jag och många andra vuxna med mig hade velat höra som barn. Men har det idealet förändrats genom åren? Kommer det någonsin att bli ”bra” igen? Att folk tröttnar och bara är nöjda med sig själva?

– Jag tror att folk redan har tröttnat… men att de inte tror att de kan förändra. Det har tagit mig lång tid… jag var 27 år när jag kunde skriva ”Vacker” och kunde tycka att jag var vacker och kunde prata om det här. I 27 år skämdes jag för att jag skelade och jag ville dölja det. Men förändringen börjar inom oss och jag tror att en förändring är möjlig. Jag tror att konst är ett jättebra sätt för att skapa förändring. En duktig konstnär förför lyssnaren och när människors sinnen förändras blir det en början på en förändring. När jag var yngre så tyckte jag att man skulle börja med att slå sönder en ruta. Men nu när jag ändrar mitt huvud först så inser jag att det är kraftigare än att slå sönder den där rutan, för när vi ändrar oss själva och älskar oss själva så kommer vi inte att stå ut med all skit de ger oss.

Du har startat ungdomsrörelsen ”Mer än ord” i Göteborg, som hjälper ungdomar med att få utlopp för sin kreativitet genom rap och poesi. Försöker du nå ut med budskapet om att älska sig själv och skapa en positiv förändring i världen till dina ungdomar?

– Dels så jobbar jag med dom och stöttar dom i deras kreativa uttryck för att… Jag kan säga så här: jag som en rappare från Göteborg och en rappare som inte riktigt passar in i någon mall… ”är han innerstad? Är han förort? Är han det eller det…?”, jag passar inte in i någon mall, därav mitt namn: Vic Vem. Jag har haft svårt att ta mig upp, jag känner ibland att jag har varit tvungen att vara mer slagkraftig och vassare än vad andra kanske har behövt vara för att folk ska lyssna på mig. Samma saker är det för ungdomarna jag jobbar med i Göteborg. Det finns ingen media som bryr sig och de flesta jag jobbar med är marginaliserade i förorten, det är ingen som lyssnar på dom. Vi jobbar med att göra det kreativa uttrycket så slagkraftigt att de kommer höras. Deras historier ska höras. Det jag försöker förmedla till dom är: var dig själv, men var det inte på någon annans bekostnad. Var den du vill vara, så länge som du respekterar andra människor. Ta vara på dina förmågor, för du har förmågor. Kanske inte de förmågor som samhället vill att du ska ha, samhället vill egentligen bara att du ska producera mer pengar åt de rika. Sen är jag glad att jag kan visa för ungdomar i Göteborg att det går att lyckas, att det finns en möjlighet om man kämpar för det. För Göteborg har varit väldigt nedtryckt, alldeles för länge. Jag har bara kärlek för Stockholm, det är inte det. Men det finns mycket talang i Göteborg, som förtjänar att höras.

Du är också väldigt inspirerande för väldigt många. Men du upprör också en del känslor, som med din YouTube-video ”Fuck en svensk tiger” (med över 100 000 visningar just nu, red. anm.). De flesta gillade budskapet och håller med dig, med all rätt. Men det finns även en hel del nättroll, eller nätrasister, som har kommenterat med hat. Var du redo för den responsen?

– Det är väldigt starka åsikter åt båda hållen. Alltså, jag… för min egen skull är jag inte rädd, för de hatiska kommentarerna och jag tror på Gud och jag gör vad jag kan för att vara jordnära, för de positiva kommenterarna. Men jag är fortfarande inte en bättre eller sämre människa för att jag rimmar på ord. Det hör man själv hur löjligt det låter (skratt). Men när det gäller hatet, så har jag också en son och en tjej att tänka på.

Hur långt har hatet gått? Har du fått motta hot från nättrollen?

– Nej det har jag inte, men det skulle inte förvåna mig om det hände. Det har varit artiklar om mig på rasistsidor och det har varit väldigt mycket hatiska grejer. Det är obehagligt för min tjej och så, man får tänka på det, men samtidigt är det en kamp som måste tas.

Personligen kan jag tycka att det är konstigt att videon får motta så mycket hat. Det är en bra video, men du säger inte så mycket som inte är en självklarhet för mig och de flesta andra i samhället 2013. Alla är lika värda. Men tydligen är detta en extrem tanke för rasisterna?

– Ja, jag förstår vad du säger och jag har tänkte jättemycket på det. Jag gör ett videoklipp där jag kickar en vers och säger att människor av olika färger har samma värde, i stort sett. Då blir jag stämplad som jätteradikal, halva mediesverige hör av sig och den har 50 000 visningar på två dagar. För det så lägger folk ut mitt efternamn och så. Jag må ha åsikter som är ganska obekväma för folk, men i det här fallet så var det inget radikalt alls med det. Jag blir stämplad som radikal… vart är vi då på väg? Det skrämde mig. Samtidigt sa folk åt mig att ta bort de negativa kommentarerna. Men det ville jag inte för det är så här det ser ut, det här är sanningen i dagens samhälle. Så är det.

Du har en tjej och du har nyligen fått en son, grattis igen! Men hur har du förändrats av det? Tänker du efter mer innan du skriver vissa ”obekväma” texter?

– Tack! Jag tänker så här… att en dag kommer min son att bli stor. Han kommer kanske att höra och se det jag har gjort och folk kommer att säga: ”det här är din pappa”. Då vill jag att han ska vara stolt över det jag har gjort. Samtidigt så vill jag att både ungdomarna och min son ska förstå att jag inte är perfekt på något sätt. Men jag vill göra något gott och jag vill att den här världen vi lever i ska bli bättre på något sätt. Vissa säger till mig: ”du drömmer, det kommer aldrig att hända”, men finns det krafter som trycker åt ena hållet, då måste det finnas krafter som trycker åt andra hållet också. Min son inspirerar mig till det. Han får mig att jobba ännu hårdare, man får väl bara gardera sig bättre.

Vad kan gemene man göra? Du gör mycket med din musik, men har du något tips till folk som inte har samma verktyg för att uttrycka sig, nu i en tid där Sverigedemokraterna sitter i riksdagen?

– Jag försöker titta på mig själv. I hela mitt liv har jag hatat, varit arg och skyllt ifrån mig. Idag försöker jag i alla fall att titta på mig själv och se vad jag gör fel, vad jag kan förändra. Visst, Moderaterna och Sverigedemokraterna har makten, men det är också en hård ton på gatan och på arbetsplatserna. Det har på något sätt blivit okej med rasistiska skämt t.ex. Det gemene man kan göra då är att säga till, att säga att det inte är okej, vi tolererar inte det. Det är vi som kan stoppa det.

Ett annat problem du har tagit upp i låten ”Beroendet” är droger, som tidigare har varit en stor del av ditt liv. Vad tycker du om glorifieringen av droger från många rappare i Sverige?

– Jag tror att det missförstås ibland, jag har egentligen ingenting emot andra rappare som personer för att de pratar om en viss grej. Jag har själv spenderat nästan halva mitt liv med att glorifiera brott och droger, men jag mådde inte bra då. Jag kan inte heller bli arg på en annan människa som är fast i ett beroende och inte mår bra. Jag förstår den människan. Men däremot, om jag talar för mig själv, så tycker jag att jag har ett ansvar. När folk lyssnar på mig så kan de också ta åt sig av det jag säger. Hiphop kan vara både negativt och positivt, beroende på hur man använder det, precis som allt annat. Men enligt mig är inte hiphop till för att tjäna makten om man säger så. Den är snarare till för att avslöja och ifrågasätta makten. Jag tror inte att de som har makten har något emot att vi rappar om att vi knarkar och förstör varandra, tvärtom. Det finns en oroväckande trend, för ungdomar saknar någon att se upp till. De kan inte relatera till politiker och de kan inte relatera till artister. Ungdomar relaterar till det som är nära dom och ofta är det brott och knark bland annat. Då är det den musiken som säljer. Visst, är det någon som verkligen har levt det livet och har en historia att berätta, då är det så, sen tror jag att andra gör det bara för att du får bra försäljningssiffror av det. De tjänar pengar på det och då är det fel. Jag vet ingen pundare eller gangster som har levt det livet länge och som skulle sitta här och säga att det är något kul eller något de rekommenderar. Men alla har rätt att prata om det givetvis, det beror på lite hur man pratar om det. Nu tycker jag att det har blivit lite ensidigt åt fel håll i Sverige… Alla jag känner som har levt med knark har slutat på kåken, i graven, på mentalsjukhuset eller parkbänken här. Det är inget fett med det alls.

Till sist då… Hur mår du nu? Är du på ett bra ställe i boken om ditt liv?

– Jag mår bra. Det är klart att det finns många olösta trådar, familjära grejer och så som måste lösas. Mina pengar jag får för spelningar går direkt till att betala av mina skulder, så ytligt sett är jag kanske inte helt på benen. Men jag mår bra i mig själv, vi har det bra och är välsignade. Jag har ett jättebra liv, men det har varit svårt. När man ställer till det för sig så är det ofta en lång väg tillbaka. Hade jag inte haft musiken så tror jag inte att jag hade klarat det.

Så nu är detta kapitlet avslutat. Hur ser nästa kapitel ut?

– Det är ett avslutat kapitel så länge jag påminner mig själv om hur jag fungerar. Jag måste vara medveten om vad som är bra eller dåligt för mig, är jag inte det så kommer det kapitlet att tas upp igen. Nästa kapitel blir förhoppningsvis… hmm… Ja, jag har mina planer ganska klara för mig. Jag ska inte avslöja för mycket, men det kommer att bli bra tror jag. Jag hoppas att den här skivan tas emot på ett bra sätt först och att det i förlängningen kan hjälpa och inspirera ungdomar i Göteborg och resten av Sverige. Jag vill försöka dra mitt strå till stacken…

Vi promenerar till Centralstationen igen och pratar om hur Göteborgs hiphopscen är på uppgång och hur mycket jobb många av ungdomarna i ”Mer än ord” lägger ner. Vic Vem blir stoppad TVÅ gånger på bara ett par hundra meter av ungdomar som faktiskt har inspirerats av honom, precis som han hoppas ska hända. De första killarna vill ta bilder med Vic och tjejerna 50 meter senare frågar: ”visst är det du från YouTube? Fan va grym du är!”. Det hade hänt ett par timmar tidigare också, det har hänt i Göteborg men det var nytt för Stockholm, berättar han. Vic Vems starka ord och uttömmande skiva berör tjejer och killar i alla åldrar i Sverige, det märks. Jag hoppas att vi får följa med i nästa kapitel i boken ”Vic Vem”, kapitlet efter det och alla efter det tills det inte finns mer att berätta. Men den boken lär inte ta slut än på ett tag, tro mig…

Intervju av Alexander Kihlström
Foto: Pressbild