StinaVelocette_7_foto Mia Carlsson-S
Intervju: Stina Velocette


Läs även recension av rapparen/sångerskans debutalbum.

 

 

Göteborgsartisten Stina Velocette är sannerligen ingen nykomling på den svenska urban-scenen. Hon har rört sig mellan hiphop, reggae och dancehall som medlem i grupperna Äkta Kärlek och Serengeti. Hon är en del av den Göteborgsbaserade etiketten Same Plate Music och har turnerat i över 15 år. 2015 debuterade hon officiellt som soloartist under namnet Stina Velocette. Soundet gick mot r&b och texterna var på svenska igen efter sju år av att ha släppt musik på engelska. Nu är hon aktuell med sin solo-debutskiva ”Nio liv”.

 

 

– Jag började i oktober, då bestämde jag att det skulle bli en skiva. Så jag har hållit på sen dess liksom. Jag hade några låtar, eller egentligen ganska många som jag hade skrivit men inte spelat in, men det var då jag började spela in mer på riktigt.

 

Du har tidigare sagt att det är viktigt för dig att säga något med dina texter, vad vill du säga med den här skivan?
– Det är såklart olika saker eftersom det är elva låtar. Men om man lyssnar tror jag man kan känna att jag vill stärka framförallt kvinnor. Det är en stor del av mig och det hörs ju, tänker jag. Men också samhällskritiskt. Att jag är lite trött på hur vi lever idag, det kommer väl också ut på vissa spår. Sen tycker jag också att det är roligt att få göra en och annan kärlekslåt som inte har nått tyngre budskap. Det är den blandningen som är skön. Jag hade inte velat göra en hel skiva som bara handlar om systerskap eller så, det blir också tjatigt så det är nice att det är lite blandat.

 

Att gå tillbaka till att skriva på svenska har gjort att texterna blivit naknare och närmare. Längtan att skriva mer på svenska igen föddes dock långt innan soloprojektet nådde publiken.
– Jag kände det redan när vi höll på med andra Serengeti-skivan att jag var väldigt trött på att skriva på engelska. Så jag sa det till Liza True att om vi gör en tredje skiva, då ska vi göra den på svenska. Och nu är hon med på skivan. Det känns fint att typ knyta ihop det lite.

 

På den tiden kallade sig Stina för Mästerkatten eller Mastercat. Ett namn som från början mest var på skämt.
– När jag skulle köra solo kände jag att det kan jag ju inte kalla mig officiellt. Det kändes för skämtsamt. Så då tog jag mitt eget namn. Det kändes liksom rimligt. Velocette är mitt andranamn. Då kan man aldrig gå runt och fundera och ångra sig för jag heter ju det på riktigt.

 

Vad skulle du säga är skillnaden mellan Mästerkatten och Stina Velocette?
– Det är väl kanske lite mer mognare nu, eller nått. Samtidigt finns det ju humor och så. Men jag tycker det jag skriver nu är bättre än det jag skrev för längesen.

 

Har du svårt att lyssna på dina gamla grejer?
– Lite. Haha. Nä, men det är mest gulligt eller roligt när man lyssnar på det. Att shit vi var så himla små, nu tänker jag främst på Äkta Kärlek. Vi var så små och vi brydde oss verkligen inte ett skit om vad vi skrev typ, vi var väldigt orädda. Det fanns inte så mycket på svenska då, inom hiphop och reggae. Framförallt inte tjejer som gjorde det, inte som vi kände till. Det fanns typ Melinda Wrede och Feven men det fanns inte så många som sjöng och gjorde sån musik.

 

Du har beskrivit att du var mer försiktig på EP:n än vad du är på nya skivan. På vilket sätt?
– Ja precis, då hade jag hållit på med Serengeti i sju år, och så ville jag göra ett soloprojekt. Så dels ville jag göra någonting annat än det gamla, så jag var ju mer r&b-inriktad och mer soft på vissa låtar. Sen kände jag att nu har jag presenterat mig och hållit på ett tag, då känns det lättare att bara göra det jag vill igen liksom. Lite friare. Mest soundmäs- sigt tror jag, texterna har jag alltid känt mig fri i. ”Ska det va såhär” var ju väldigt arg med hård text, då blir det också lättare att göra exakt vad man vill när man redan har släppt en arg låt. Nu håller jag inte tillbaka på något mer, typ den känslan.

 

Några av singlarna från skivan släpptes under 2018 och en redan 2017, innan albumet hade börjat ta form. Skiljer sig låtarna som gjordes efter du bestämt dig för att det skulle bli ett album?
– Nej jag tror inte att det ändrades så… Kanske lite, att jag ändå på något sätt tänkt att ”ah nu har jag några såna här låtar då kan den här få vara med”. Jag tog till exempel med en låt som inte kom med på min EP, ”Min stjärna”, som är sista låten. Den hade jag skrivit på ett annat beat för längesen men sen gjorde jag om den nu. Det känns som att när man gör en skiva kan man ha lite mer av allt, det blir mer utrymme för att ta med låtar som man kanske inte hade släppt som singel.

 

Skivan gästas av Göteborgs-kollegorna Liza True, Nayomi, Slim Prince, Roffe Ruff, Vic Vem och Hofmästarn.
– Det var inte att ”okej nu ska jag göra en skiva, vilka ska vara med?” Det känns som det ofta är så att jag gjort en låt och så sitter jag och funderar vem som kan passa på den. Det var inte planerat men det blev så att alla gäster är härifrån och det känns ändå fett.

 

På skivan hittar vi produktioner av Stina själv, Stress, Kapten Röd, Cortes, Hofmästarn, Lancealot, Alex Rios och PDub the Producer. I beatsen samsas influenser från dancehall, r&b och hiphop. En blandning som ger en hint om vad Stina lyssnat på och inspirerats av. I nuläget blir det dock inte så mycket tid för musiklyssnande med två småbarn hemma. I bilen lyssnas det dock på den brittiska radiokanalen BBC 1Xtra.
– Det kan vara skönt att inte ha så mycket svenska intryck. Det har jag tyckt ända sen jag började skriva på svenska igen. Jag pallar inte höra den och dens nya låt för då är jag rädd att jag ska känna ”fan, det säger ju jag i den låten”. Framförallt när man gör en skiva för då måste man samla på hög lite grann. Vissa av de här låtarna skrev jag för mer än ett år sedan och då vill jag inte höra massa annat som är liknande och typ vilja slänga mina låtar på grund av det. Så det gör att jag undviker den svenska scenen lite.

 

Vad har du för förväntningar inför släppet?
– Förhoppningarna är mer att skivan ska nå ut, att folk ska lyssna på hela, inte bara en eller två låtar. Så som man gjorde förr, att man lyssnade på en skiva från början till slut. Det hade varit kul. Förväntningar känns som att det är någonting annat. Jag vill inte ha så höga förväntningar för då kommer man bli besviken. Jag skulle vilja spela, turnera…
– Efter EP:n kände jag att ”nej jag kommer aldrig mer göra låtar”, för jag kände mig så sjukt tom. Sen efter några månader gjorde jag ”Ska det va såhär” och då började jag göra låtar igen. Och nu känner jag samma igen, jag ska aldrig mer göra låtar, haha. Så vi får se.

 

Tror du att du kan sluta?
– Jag vet inte. Nej, kanske inte. Jag hade tyckt det var kul att skriva åt andra. Då hade jag kunnat göra låtar och skriva men ge dem till andra. Men sluta skriva kommer jag nog aldrig göra.

 

 

Intervju: Marcus Lindgren
Foto: Mia Carlsson

 

 

Läs även recension av debutalbumet “Nio liv” som släpps imorgon, fredag.

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL