Intervju: Jelassi – mot alla odds


Från Kingsize Magazine nr 4 2019.

 

 

Begrepp som ”nästa stora rappare”, ”framtidslöfte” och ”stjärnskott” kan lätt bli uttjatade och Gud ska veta att det finns gott om lovande rappare i landet. Även om Jelassi är allt detta, är hon också något helt annat. En artist och människa som trots sin unga ålder kommit längre än de flesta och tagit sig igenom fler trauman än många gör på en livstid. Nu får vi en inblick med debut-EP:n ”Port 43”.

 

 

Att Fatima Jelassi skulle vara där hon är nu – med alla de senaste årets framgångar staplade på varandra – var inte bara oplanerat, utan också osannolikt. Precis som många andra växte hon upp under svåra förhållanden, men den tidiga exponeringen för svårigheter gjorde henne också starkare – och formade framförallt ett mindset som sedan dess varit orubbligt: att inte bli som dom.

 

Nu sitter hon här, i studion i Årstaberg där bland andra Nisj, Adam Tensta och stylisten Wasima har sin bas, och färdigställer sin första EP. Men det var som sagt långt ifrån självklart. Det som började med klädmärkesprojektet Nobody, skulle senare utvecklas till rap tack vare just erfarna producenten Nisj.
Jelassi: Jag har alltid velat göra musik men under perioden i början kände jag att ”det här är inte för mig”. Så jag fokuserade på att göra kläder, jag försökte få ut det jag kände och tänkte genom kläder. Jag har alltid haft ett intresse för mode, så det blev så. Men man började bara tugga runt med folk, Jireel och dom känner jag sen way back. Sen lärde jag känna Nils och vi kunde sitta och snacka om musik och allt möjligt i säkert ett halvår innan vi ens gjorde någonting.

 

Nils Svennem Lundberg, mer känd som Nisj, sitter med under intervjun. Något som snart ska bli självklart. Utöver att ha producerat hela hennes EP är han också en stor del av Jelassis liv.
Nisj: Vissa som kommer till studion är verkligen så här ”jag har en dröm om att rappa”. Att det ska gå fort. Men du gick ju in som konstnär från början, snarare än rappare, och vi kunde ha ganska stora abstrakta samtal om konst och vad du ville göra. Det var roligt. Då är det också värt att ta den tiden för man måste känna igen vem det är som kommer till studion.

 

Samarbetet, och kanske framförallt vänskapen, mellan Jelassi och Nisj är en av anledningarna till att arbetet med debut-EP:n och de tidigare släppta singlarna gått så smidigt – och framförallt att det ens blivit av.
J: Jag tror inte det hade gått som det har gått om vi inte hade suttit sådär och pratat i början. För det var mer att vi lärde känna varandra från botten. Vi pratade om allt från familjeproblem till musik… alltså allt! Så jag kände mig mer och mer bekväm och sen var det bara en dag när Dida ringde mig och sa ”kan du komma till studion, jag behöver hjälp med en sak”. Jag tänkte bara att det var något klädmässigt eller nån video eller whateva, men sen spelade han ”20 lax” och ville att jag skulle hoppa på den. Då hade ingen hört mig spotta eller någonting… Jag var skitnervös och sa ”fuck no” och gick in på toan och han (Nisj, reds anm) messade mig och skrev ”du behöver inte göra det om du inte vill”, haha.
N: Haha, jag blev rätt stressad för jag vill alltid att studiokänslan ska vara trygg och jag hade preppat dig för att du skulle känna det och så blir du helt ambushed i det här trygga rummet. Så jag fick rätt dåligt samvete… För det är så, speciellt med unga tjejer som kommer till studion – nio av tio första gångerna ÄR det inte fett. Men du gick ner och sköljde ansiktet och sen kom du upp och sa ”vi kör!”, haha.

 

Det som först skulle vara fyra rader blev en refräng och en vers. Jelassis första rapvers. Men intresset för just rap har funnits med sedan länge.
J: Min brorsa brukade bränna skivor till mig av typ Eminem, 50 Cent, Petter, Mange Schmidt. När ”Förortsungar” (musikal- och dramafilm från 2006, reds anm) kom ut… asså det var det bästa jag har sett i mitt liv. Dom var småungar, lika gamla som mig, men dom rappade. Asså what the fuck!
J: Sen åkte jag till Tunisien och bodde där från att jag var 9 till 14 och då fanns det inte så mycket datorer och knappt internet. Sen kom jag tillbaka och då hade Näääk släppt ”Näääk vem?” och STOR lyssnade jag mycket på. Men det var när jag hörde Näääks album som jag kände att jag ville rappa. Jag tyckte det var sjukt. Jag har lyssnat på så mycket musik som har hjälpt mig att utvecklas. Redan innan jag började spotta själv så har jag bara kunnat tusentals låtar så jag tror det är därifrån. Jag har catchat flows och massa grejer.

 

För de som följt Jelassi på sociala medier ett längre tag vet vad hon menar. Där har man kunnat se henne rappa med i låtar av alltifrån Skepta till Future. Och på många sätt kan man verkligen säga att det är så hon lärt sig att rappa.
J: Asså än idag, om nån ber mig skriva en sexton så vet jag inte vad det är, jag skriver bara. Sen får man ta bort eller lägga till.

 

Av den anledningen, i kombination med hennes unga ålder, är det inte konstigt att det inte direkt var en barndomsdröm som gick i uppfyllelse när hon tidigare i år gjorde tv-debut på Polarpriset och fick rappa framför pristagaren och hiphop-pionjären Grandmaster Flash.
J: Jag visste inte ens vem det var! Haha.

 

Nils skrattar och fyller i med att berätta att Jelassi ”nästan aldrig vet vem någon är”. När hon, tillsammans med sin lillasyster, skulle uppträda i SVT-programmet ”Luuk & Hallberg” var det samma sak. Men det är något som enligt Nisj visar på hennes ärlighet och egenhet, egenskaper som tillsammans med musiken tagit henne långt på kort tid. Jag frågar honom vad det är som gör Jelassi så speciell.
N: Nu blev det musik, men det hade lika gärna kunnat vara vad som helst. Folk hade ändå graviterat till det. För trots att det nu för tiden är så enormt uttjatat med att allt ska vara autentiskt och till och med företag förstått att autenticitet är viktigt, så tror jag fortfarande att man känner igen äkthet när man ser det. Och jag hoppas att det inte förändras, för jag har varit rädd för det. Att folk ska bli less på det. Men det är nog min tydligaste förklaring: att när autentiska artister och själar i grunden får göra sig själv synliga, det är då konst blir som störst, viktigast och vackrast. Den effekten är fortfarande odödlig.
N: Jag hör det hela tiden, vart vi än åker. Så fort Fatima har lämnat rummet – och det kan vara grabbar, asså riktiga grabbar – säger dom ”det är något med den här tjejen, något speciellt. Jag lyssnar inte ens på tjejrappare”… du vet. Vem det än är så ser dom något annorlunda.

 

Jelassi ger sin egna förklaring med sällsynt klarsynthet.
J: Ja, men det har varit med sen jag var liten, jag har typ inte ens brytt mig om vad folk tycker och tänker för jag är mig själv och i slutet av dagen kommer jag fortfarande vara själv. När jag är död är det bara mina handlingar som kommer följa med mig, inte någon annans. Sen jag var liten har jag hört folk säga ”du ser ut som en kille!”, och jag såg ut som en kille! Jag har hört såna grejer så jag har slutat bry mig. Jag är jag och det är bara att acceptera eller inte. Vad ska jag göra?

 

Som ett så kallat maskrosbarn tvingas man växa upp tidigt och bli självmedveten snabbt. I Jelassis fall var uppväxten präglad av en trasslig familjesituation, med bland annat missbruk i hemmet. Hon har även mist två av sina bästa kompisar, en i Sverige och en i Tunisien.
J: Ibland slår det mig när jag sitter och skriver att ”shit, det där har verkligen hänt!”. Så jag vet inte… för mig är det bara livet. Saker händer. Jag tror det är också för att jag har sett så stora grejer sen jag var liten så det som är stort för andra är inte så stort för mig.
J: Jag vet att jag inte är ensam om det, det är jättemånga som går igenom samma saker och dom flesta i det här tror inte att saker är möjliga. Har man en förälder som är missbrukare så blir man missbrukare själv, typ. Skillnaden är att jag har låst mig vid att jag inte ska bli som mina föräldrar. Jag tror det är den låsningen som fått mig att gå framåt. Jag ska inte sluta upp sådär.

 

Jelassis signum har så här långt varit att abrupt blanda allvar och humor, mörker och positivitet. Ett mörker som först fick se ljuset på hennes gästvers på Silvana Imams låt ”Nenene”. Där rappar hon bland annat raden ”jag har sett djävulen dansa i mammas ådra, jag har sett pappa gråta över vårdnad”.
J: Jag går inte igenom det här själv och jag vet att det är fler som behöver höra det, för ingen pratar om dom här ungdomarna som dagligen mår skit och har föräldrar i missbruk. Min musik gör jag inte för mig själv utan för alla dom här som sitter tysta och tror att deras liv är fucked och att dom inte kan komma någonstans. Jag vill vara beviset på att det går.
J: Och att säga grejer som jag hade velat och behövt höra när jag var 13-14 år. Jag fattar att det finns fett mycket folk som skäms för det, men jag skäms inte för det är inte mina val. Och man väljer inte sina föräldrar.

 

Hur ser din relation till dina föräldrar ut idag?
J: Vi pratar, nästan dagligen. Men den är ju som den är, lite upp och ner.

 

Avsaknaden av tillit och trygghet har varit slitsam, men även här kommer Nisj in i bilden.
J: Nu jag tackar Gud för att jag hittade min trygghet hos Nils. Det var först då jag hittade en vuxen som lyssnar på mig. I mitt liv har det aldrig funnits att jag går till min mamma och sätter mig och berättar hur jag känner, för det fanns inte på kartan. Så det är först nu jag har fattat att man måste prata om saker. Jag har bara gått och lagrat grejer som gjort att jag känt att om inte min mamma förstår mig, vem ska förstå mig? Det tar på tilliten jättemycket. Om någon säger till mig att den ska göra något så tänker jag att antingen så gör han det eller inte, det är så livet är.

 

Nu har man tillsammans format hennes debut. EP:n ”Port 43”, döpt efter porten i Farsta som hon växte upp i, släpptes den 22:a november och hon själv beskriver den som en inblick i hennes liv men där hon samtidigt endast skrapar på ytan.
J: Det är mer en inblick. Du kommer in i porten men du kommer inte in hem till mig, typ. På ”Keff båt” och ”Powerpuffstil” har jag varit ganska positiv och nu berättar jag anledningarna till varför jag är så positiv. För att det har hänt massa saker. Det är mer att jag pratar om vad jag har sett. Introt handlar om när vi tuggade i Farsta, vi gjorde inte speciellt bra grejer men det är ändå det som har format mig. Dom grejer jag berättar på ”Port 43” är en viss del av mig, skalet utanpå.

 

Att Jelassi är på god väg att bli något stort råder det inga tvivel om. En som hyllat henne är bland annat kollegan Ozzy – som själv hunnit få tre Grammis-nomineringar och en P3 Guld-vinst – då han sagt att hon är ”en av få som kommer att förändra gamet på riktigt”.
J: Sen första dagen jag träffade Ozzy har han varit jättespeciell för mig. Asså jätte, jätte, jätte… Inte bara hans musik, utan hur han är som person och den tyngd han har i allt han säger. Andra gången jag träffade honom och vi började prata om musik och sånt så kollade han mig i ögonen och sa ”Fatima, du behöver inte berätta för mig vad du har gått igenom för jag ser det i dina ögon. Jag ser dig.” Det var då jag fattade att den här människan är real.

 

 

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Pressbild

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL