Med sin karaktäristiska sång-rap firade Jacco under 2010-talet framgångar med Labyrint och medverkade på hitlåtar med bland andra Kartellen och Dani M. Efter att Uppsala-gruppen splittrades försvann Jaques ”Jacco” Mattar från rampljuset. Nu är han tillbaka, drygt två år senare, med en nyfunnen kärlek till musiken och sitt första soloalbum som bevis.

En rundtur runt Redline Studios går fort. Rum ett: ett rektangulärt rum med vita väggar, en svart lädersoffa, ett IKEA- bord, en skål med ballerinakakor och bananer och en vägg med topplistesinglar. Rum två: studion. Jacco slår ut med armarna i en mäklargest.
– Välkommen! Det är inte min studio men känn dig som hemma, säger han.

Jacco har en energi som i brist på bättre ord känns ungdomlig. Det är inte den typen av energi man förväntar sig från en tvåbarnsförälder som har gjort musik och turnerat sedan 00-talet. Han går fram och tillbaka mellan det rektangulära rummet och studion och sjunger på korta låtfragment. Under tiden det tar att hänga av sig ytterkläderna och tvätta händerna hinner han packa upp en tracksuit han köpt på nätet och prova passformen. När jag kommer ut från badrummet rockar han plötsligt en beige hoodie- och mjukisbyxkombo.
– Fan, jag borde ha köpt en storlek större. Du vet de här kommer krympa i tvätten direkt, det är så det blir när man inte köper de här Nike- och Adidasgrejerna.

Jag tar en blick runt rummet och frågar Jacco var han vill sitta och prata.
– Välj du, säger han.

Det finns bara ett ställe att välja. “Där kanske”, säger jag och pekar på det enda bordet i rummet.
– Bra val, säger Jacco med ett leende.

Jag hörde dig säga någonstans att du inte gillar intervjuer, varför inte?
– Jag har alltid trott att jag inte gillar intervjuer. När vi gjorde dem med Labyrint satt jag mest med, tyst bredvid. Det kom alltid så naturligt för Aki att snacka, men inte för mig.

Har du ändrat dig nu?
– Ja, jag har börjat lära mig det här nu tror jag. Inför min första intervju så snackade jag med en vän som tipsade om hur man kan förbereda sig och testade att ställa massa frågor. Jag tror att det hjälpte.

Att bli intervjuad och vara med i radio- och poddprogram är en nygammal verklighet för Labyrints mest skönsjungande medlem. När vi pratar har det gått drygt två och ett halvt år sedan Gottsundagruppen annonserade att de går skilda vägar men bara en vecka sedan Jacco släppte sin första solosingel – någonsin.

Om man scrollar igenom hans Instagram blir glappet tydligt. Ett avskedsbrev till Labyrint 18 augusti 2019, sedan helt tyst på musikfronten och så en teaser för singeln ”Hörnet”, 25 februari 2022.

Vad kände du när du postade det där avskedsinlägget 2019?
– Jag tänkte att det var över för min del. Jag som alltid har lovat att släppa solomusik utan att göra det. Jag har känt mig som en svikare. Och det har blivit ännu mer påtagligt för att våra fans är så lojala. De vägrar liksom glömma bort en.

Varför blev det aldrig något av de där löftena om solosläpp?
– Jag inbillade mig att jag inte kunde göra det för att jag hade massa andra grejer att ta tag i. Turné med Labyrint, sen föddes mina barn, jag blev ensamstående förälder, nya saker hela tiden. Men jag använde det nog mest som ursäkter för att jag inte vågade.

Vad var du rädd för?
– Jag har alltid tvivlat på mig själv och på min förmåga. Aki brukar säga att han aldrig har sett en person med min talang vara så osäker. Enda stället jag verkligen är säker på mig själv är när jag står på scen.

Att försvinna i två år utan något tecken på när, eller om, man ska släppa ny musik igen är kanske inte ett move som får det att pirra till hos ett PR-team. Men för Jacco spelade det ingen roll. För honom var det nödvändigt att få
lite distans till musiken. Dessutom tror han att det finns ett värde i att släppa musik i ett vakuum ibland, utan att rida på någon hypevåg.
– Folk har sagt till mig att jag måste passa på att släppa nytt medan min gamla musik fortfarande är het, men vad är poängen med det? Då vet jag ju inte om folk lyssnar för att min musik är tung eller för att det finns en hype just nu.

Jacco gör en kort tankepaus och hoppar sedan in på intervjuns mest otippade sidospår.

– Vad heter han sångaren i Maroon 5?

Va? I Maroon 5? Adam…
– Adam Levine! Jag läste någon gång att han pausar från musiken och lever upp pengarna då och då. Han vet att folk kommer lyssna på hans musik när han släpper nytt ändå – för att den är tung. Jag gillar idén om att göra musik under en period och sedan försvinna under några år. Vem vet, jag kanske gör det igen.

Vad har du gjort under den här pausen från musiken?
– Jag har bara varit hemma med mina barn och chillat. Jag läste något om att ett barns personlighet formas när de är mellan ett och tre år och blev fett stressad. Jag ville inte vara ute och turnera hela tiden när de var små. Så jag har varit med dem så mycket jag kan. Också för att på något sätt visa att jag är en pappa som alltid kommer vara där. Jag tror att jag behövde det.

Så det har varit som en lång pappaledighet?
– Precis! Men samtidigt var ju varje dag av min ”pappaledighet” en dag när jag knappt drog in några pengar. Vi tjänade inga stora pengar under Labyrintåren men jag är van vid att leva på existensminimum, så då kunde jag i alla fall spara undan lite.

Att gå från ett turnéliv med en av Sveriges största hiphopgrupper till pappaliv på heltid var en stor omställning, men helt nödvändig för att hitta tillbaka till glädjen i musiken, tror Jacco.
– Jag har inte ens lyssnat på musik under den här tiden hemma. Det stressade mig att bara sätta på en låt. Det fick mig att tänka på att jag måste göra musik själv. Det var som att jag glömde bort den där känslan som jag brukade ha när jag lyssnade på musik. Jag behövde kliva tillbaka för att hitta kärleken till musiken igen.

Det sipprar ut musik genom den stängda studiodörren. Masse sitter och mixar en ny låt. Jaccos röst hörs om och om igen, som i en oändlig refräng. ”Snälla börja om”, sjunger han. Det loopas som ett mantra i bakgrunden – tystnar en stund, finjusteras lite och börjar sedan om från början igen. Vid ett tillfälle kommer Jacco på att han lämnade mobilen på inne hos Masse. Han går in i studion för att hämta telefonen och börjar sjunga med i låten. När beatet fortsätter adlibbar han in några hejaklacksmässiga ”Ma-sse! Ma-sse!”. Han kommer tillbaka med ett leende.
– Det är magiskt att jobba med Masse. Jag kan liksom ge honom några idéer som jag har nynnat in i min mobil och så gör han musik av det.

Jag frågar Jacco om han minns första gången han kände den där okomplicerade kärleken till musiken igen efter att han tagit sin paus.
– Efter vår första session ihop, svarar han.
– Jag kom inte dit med en känsla av att det kommer lösa sig, men jag gick därifrån med två färdiga låtar. Det måste ha varit i april, maj någon gång. Vill du att jag ska fråga?

Jacco springer tillbaka och kollar med Masse och Salla (som har gjort Masse sällskap i studion). 16 april 2021 landar de på. Sedan dess har Jacco hunnit spela in ett helt album – och snart nog med låtar för en uppföljare.
– Jag har tänkt en hel del under tiden jag har varit hemma. Vad är jag för förebild för mina barn om jag ger upp på det här som jag velat göra hela livet? Hur kan jag sluta jaga den här drömmen? Till slut kunde jag inte fortsätta inbilla mig om att det kanske var slut med musiken för min del.

Vad var det som hände, som gjorde att du fick självförtroende att ta tag i dina sologrejer till slut?
– Jag tror att jag började värdera mig högre som person efter att jag blev pappa. Jag var så duktig på det. Det är en grej som jag alltid varit orolig över – att det ska bli mellan mig och mina barn som det blev mellan mig och mina föräldrar. Så det betydde mycket för mig när jag upptäckte att ”shit, jag är tung på det här”.

Har du hittat tillbaka till en känsla som du brukade ha kring musiken eller är det här något nytt?
– Det här är en helt ny känsla. Masse och Salla har ju suttit här under hela tiden och gjort musik så för dem är det väl inte lika spännande, men jag flyger runt i hela studion när vi gör låtar ihop. Det känns som att jag gör musik för första gången.

Den nya känslan har smittat av sig på musiken. Musiken låter ny, men framför allt känns texterna nya. Jacco säger att det har varit terapeutiskt att skriva den här gången. Han skriver inte lika många uttalat politiska texter längre. I stället utgår nästan alla låtar från personliga berättelser och iakttagelser.
– Hela livet har jag varit den här ”arg på samhället”-killen. Jag har varit lack på allt och alla och det har inte funkat för mig. Så nu försöker jag blicka mot mig själv i stället. Jag försöker vara den förändringen jag vill se hos andra, eller hur går ordspråket?

Han tycker fortfarande att ”arg på systemet”-musiken har sin plats. Men efter flera år av att skrika sig hes utan se någon riktig förändring var det dags att testa något nytt på solodebuten. Man ska akta sig för att bli gammal och bitter, som han själv säger.
– Jag har tvingat mig själv att försöka skriva mycket mer personligt på den här skivan. Den första låten som vi gjorde är inspirerad av ett samtal jag hade med en barndomsvän – en vän som jag har umgåtts med sen jag var typ fyra. Vi var hemma och jag pratade med min mamma om en kontaktfamilj jag bodde hos när jag var liten. De vanvårdade oss ordentligt och det var en tuff tid för mig. Men min vän hade aldrig hört talas om det här. Du vet, jag var ju hemma alla skoldagar som vanligt. Det var bara på helger och lov som de körde iväg mig.
– Jag tänkte att om den här personen som jag har känt i hela mitt liv inte ens visste det här om mig, vad går andra runt och bär på utan att berätta?

Var det en svår låt att skriva?
– Ja det var det. Det var första gången jag grät när jag skrev en text. Jag ringde upp min mamma och pratade minnen med henne. Grät med henne också. Det var nyttigt. Det jag ville att låten skulle göra med andra – det gjorde den med mig.

Att bana vägen för att våga vara personlig är soloartisten Jaccos nya modus operandi. Men han hoppas också att hans musik kan inspirera nästa generations musiker att tänka på sin musik på nya sätt.
– Jag vill visa att man kan göra gott och ändå vara tung, för jag vet att så fort man börjar göra gott så vill man fortsätta. Det är en bra känsla.

Jacco ställer sig upp och går en runda runt bordet. Fastnar med blicken på studiodörren längst in till höger.
– De här youthsen som rappar nu är riktigt tunga. Det är många som har feta sounds och feta flows, men jag önskar att de kunde testa att skriva andra typer av texter också. Jag vill visa att det är okej att vara snäll och öppen ibland.

Är det pappa-Jacco som pratar nu?
– Exakt! Pappa-Jacco är on a mission. Jag kommer må skitdåligt om jag dör utan att känna att jag dragit mitt strå till stacken för att göra miljön lite bättre för mina barn att växa upp i.

Salla kommer ut i rummet och sätter på en kanna kaffe. Musiken pumpar fortfarande ut genom springorna i dörren. Masse har inte lämnat studiostolen sedan vi började. Vi packar ihop. Jag har en sista fråga kvar på pappret framför mig.

Vad händer nu då?
– Det blir direkt in i studion igen. Jag ska göra mer musik.

Är det ett löfte?
– Hundra procent, det är ett löfte!

Intervju: Axel Almström
Foto: Art by Esse