Hiphop må vara mer kommersialiserad än någonsin, men samtidigt finns det en parallell trend som pekar på motsatsen.
Av Malkolm Landréus
Det fina med hiphop är att musiken allt som oftast är en spegling av det samhälle den skapas i. Vare sig vi pratar om bling-bling rap, politisk hiphop eller gatu-rap går det alltid att koppla till hur världen ser ut. Kapitalism, högervindar, polisbrutalitet. Allt formar musiken och i vissa fall lyckas musiken forma tillbaka.
I en tid då allt fler söker sig till de öppna landskap som finns utanför det man inom politiken brukar kalla etablissemanget, händer idag samma sak inom hiphop. Häromdagen blev Cardi B den första kvinnliga rapparen sedan Lauryn Hill, år 1998, att toppa Billboard-listan med en singel utan gäster. Soundcloud-rappare som Lil Uzi Vert, 21 Savage och XXXTentacion når osannolika framgångar och från samma bana kommer 18-åriga Trippie Redd, som nyligen hade världspremiär på Zane Lowes Beats 1. Samtliga av dessa går att beskriva som unga, obrydda, talangfulla och än så länge totalt obefläckade av musikindustrins förorenade cynism.
Detta betyder inte att nämnda artister inte kan eller faktiskt gör kommersiell musik. Trippie Redd är melodiös men egensinnig och Lil Uzi Vert har snarare blivit kommersiell tack vare popularitet än åt andra hållet. ”Bitch I just rapped and it went pop”, som Drake klargjorde på French Montanas ”No Shopping”. I övrigt är det tack vare internet som dessa rappare har kunnat nå den enorma framgång de har nått. Den nykrönta drottningen Cardi B är kanske det tydligaste exemplet och precis som både J. Coles manager Ibrahim Hamid och Yung Leans dito Oskar Ekman båda observerade på Twitter i dagarna; det verkligt stora med ”Bodak Yellow” är att det är en låt som inte drivits av cynism, egon eller trender. Det är Cardi B och produktionen som gör låten till vad den är. Utan memes, danser eller hashtags. Att hon dessutom konkurrerade ut Taylor Swift är ytterligare bevis på att industrimaskinen hackar rejält.
I Sverige har rappare som Jaffar och Yasin Byn sedan länge samlat ihop hundratusentals och ibland miljoner views på sina låtar på YouTube och det är nästan svårt att greppa vilket enormt stöd och popularitet de har i sina områden. Något som det fortfarande inte har pratats tillräckligt om är t.ex. att Jaffar Byns senaste album ”Ghettokända” trycktes upp i 1000 exemplar och såldes för 500 kronor styck på gatan. You do the math. Yasin i sin tur, plockades upp av Petters label ”Baba Recordings” för några år sedan och har av veteranen Max Perkele (tidigare Max Peezay) kallats Sveriges bästa rappare. Han gästade även på den forne Fjärde Världen-medlemmens album ”When Keeping It Real Goes Wrong”.
Från samma klick kommer Blizzy, som i maj släppte EP:n ”Djungelblå”. Det fem-spåriga projektet har i skrivande stund streamingsiffror i paritet med t.ex. Linda Piras tokhajpade debut-EP ”Matriarken”, om man bortser från hiten ”Knäpper mina fingrar”. ”Djungelblå” släpptes för fyra månader sedan och ”Matriarken” har nu fyra år på nacken. Tack vare RMH-profilen Babak Azarmi var Blizzy en del av den senaste installationen av Red Bull Sound Select, där svenska artister visas upp på samma scen som en ofta het utländsk artist. Blizzys EP producerades för övrigt av ett annat superintressant men för de flesta okänt namn inom svensk hiphop, Hasti B, som även var en del av Max Perkeles tidigare nämnda album (och som skolats av Latin Kings och Infinite Mass-legenden Rigo). Lägg därtill Biggie Juke, som i somras släppte debuten ”Big Man Big Plans” och nyligen fick hoppa på Michel Didas remix av ”Gucci Song”, samt polaren Z.E som även han debuterade tidigare i år och nu är med på Cherries nästa stora hit ”163 För Evigt”. Allt utan medie-hajp och kommersiella co-signs.
Hiphop, såväl amerikansk som svensk, har till stor del alltid kommit från förorterna och handlat om gatan. Men i takt med hiphopens kommersialisering och exploatering har genren lösts upp och blandats ut med många olika influenser och sound. Det är i sig inget negativt. Faktum är att det är ungarna i förorterna som är mest ajour när det kommer till nya och heta sounds. När jag intervjuade tidigare nämnda Max Perkele i våras berättade han att kidsen i Rinkeby och Tensta bara lyssnade på UK Rap, en subgenre som är på god väg att blomma ut i den frodande hiphop-djungeln.
Men det som händer är att det tenderar att proppa igen det organiska flödet av talang som förtjänar att höras. Artister som inte är drivna utav bolag och planterad hype. I USA har termen ”industry plants” myntats. Det vi ser idag är, enligt mig, kulmen på de senaste årens utveckling – hiphopen har vuxit ur skivbolagens kostym. Internet har gjort det möjligt för konsumenterna att styra vilka som blir populära. Ingen av de artister jag nämnt ovan har sanktionerats fram i företagssponsrade ”tävlingar”. De har gjort musik som är äkta och tillskansat sig en lyssnarskara som är lojal. Detta gäller för Cardi B lika mycket som för Jaffar Byn.
Hiphop som kommer från gatan behöver inte alltid vara äkta och äkthet kommer inte exklusivt från gatan, men det känns alltid tryggt att en del av genren fortfarande växer organiskt. Hiphop har örat mot gatan igen, trots att mycket pekar på motsatsen.
