5d944ee401aeb77a2d1320a2
silvana-imam-rekviem-S
Recension – Silvana Imam “Rekviem” (Album)


Av Mia Andersson.

 

 

Silvana Imam är tidigare känd som Silvana Solo. En kvinnlig rappare som med sin okonventionella rap snabbt blivit ett namn värt att minnas. I höstas släppte hon under sitt riktiga namn Silvana Imam sin första singel ”Svart Madam” och nu släpps hennes skiva ”Rekviem”. En skiva full av historier byggda på ut- och invända känslor där självupplevda händelser och upplevelser kläs i versmått och musik.

 

 

På ”Rekviem” möter vi Silvana som pratar och rappar över en ljudbild av electronica, djupa basgångar, stämningsfulla körer och prominenta kyrkoljud. På inledningsspårets igångtriggande känsloflöde förstår du också snart att just känslan och uttrycket favoriseras före den perfekta tekniken och de perfekta rimmen. Istället är ”Rekviem” bygd på en urkänsla av Silvana själv där ärliga texter utkristalliserar sig och konfronterar sin lyssnare. Det noga förberedda mixas med det spontana och likt Alexis Weak och Simon Emanuel drar hon i stavelser och följer inte en sedvanlig låtuppbyggnad. Finstämdhet, luft och instrumentaler vågas ge plats och ger tid till eftertänksamhet. Påfallande blir även den personlighet hon delar med sig av. För Silvana är okynneslös och precis som när jag tittar på Jessa i ”Girls” väcks en avund inom mig när jag lyssnar på Silvana. Onåbar och orädd. Fri i sitt musikskapande, utan hämningar och utan skam. Hon vågar ta plats och mest av allt är hon sann mot sig själv. Imponerad beskådar jag någon som inte följer raka linjer eller som bryr sig om att rätta in sig i ledet och istället omfamnar sin komplexitet. Förskonad från regler har hon en konstnärs själ som satsar sina kort på flödet av en känsla men som i slutändan ändå har stenkoll på sitt verk. För det märks tydligt att hon äger sig själv och sin musik med en produktion som landar i en självsäkerhet och enhetlighet.

 

 

I sin poetiska hiphop skriver hon med kaxighet men är också djärv nog att beröra sanningar som svider och det självförtroende som vacklar lite. I ordlekar varvar hon att som bekväm spotta sanningar rakt ut och som obekväm leka med passande metaforer. Såsom på ”Sjunde Himlen Flowet” där ångest och oro istället blir en text väl värd att hänga med i. Kärlek och relationer tar också en stor plats på skivan och jag håller av hennes befriande sätt att explicit tala om sex i ”Framsätet Bältet Av” och ”Shotgun”. Förälskad är jag dock i ”Blomstertid, Igen” som summerar känslorna av hela ”Rekviem”. Längtan, frustrationen och den hoppfulla väntan på det stora. Om brustna hjärtan, om lust och åtrå. Sanningar, insikter och obekvämligheter. Men för en skiva som med sin tunga titel vittnar om död och vila tänder Silvanas skiva i motsats med den en gnista och kommer med förtröstan och mycket ljus. Jag hade bara önskat att ”Rekviem” var längre.

 

 

Press

 

 

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL