Skivrecension: Lorentz “Krig och fred” (Album)


 

 

”Det är min skiva, jag gör vad jag vill”, säger Lorentz på introt till ”Intro”. Och det är mycket det som gjort honom till en av 10-talets mest banbrytande och självklara artister. Som han förkunnar på den sistnämnda: ”Dom sa att jag var rösten för min generation, så jag skruva upp min autotune”. Men på sitt tredje soloalbum har den självförverkligande myten om Yamamoto kommit ikapp honom.

 

För visst ska Lorentz ha ett intro före ett intro om han vill. Och visst ska det faktum att han för första gången producerat majoriteten av låtarna själv, uppmuntras. Men det betyder inte att musiken blir bättre. Här har de gulliga referenserna till tonårs-serien ”OC” och charmiga utsvävningar som ”James Dean” bytts ut mot Future-esque douchebageri med (förvisso roliga) rader som: ”Finns en ecstasy vi kan dela på, hon tacka nej, jag ville ha hela ändå”. Charmen och lekfullheten har bitvis bytts ut mot högmod och försummelse.

 

Samtidigt är Lorentz så Lorentz det bara går när han gör snygga referenser till Pimp C’s vers på ”Int’l Players Anthem” och rappar ord som ”ferocious” fast han uttryckligen inte förstår vad det betyder. På låtar som ”Springbreak Forever” och ”Lostboy” finns känslan av den gamla, lite oskyldiga, Lorentz kvar. En rappare som kan rimma ”lotion” med ”ett år sen”.

 

För det är inte så att ”Krig och fred” är ett dåligt album, men det bär inte samma tyngd som hans föregångare. Och för en artist som alltid varit originell i sitt sätt att uttrycka sig och forma sina ord kring kärlek blir han i denna kontext mer ett eko än en ledande röst. Men kanske är det bara jag som, likt en mamma vars tonåring ska flytta hemifrån, har svårt att inse att Lorentz har vuxit upp.

 

 

Bästa låt: Utöver solklara höjdpunkten ”Inte för oss” är ”Springbreak Forever” en stark utmanare.
Bästa produktion: Produktionen på ”Inte för oss”, med DMX-sampling som utsökt detalj, är inget annat än genialisk.
Bästa gästinhopp: Samspelet med BENNETT och Madi Banja på ”Inte för oss” är inget annat än perfektion.
Bästa text: På ”MCR” får Lorentz Future att framstå som en skolpojke med raden: ”Finns en ecstasy vi kan dela på, hon tacka nej, jag ville ha hela ändå”.

 

/ Malkolm Landréus

 

 

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL