Det känns som en evighet sedan Linda Pira debuterade på den svenska hiphopscenen. Trots, om vi ska vara ärliga, en ganska medioker debut har hon lyckats bibehålla sin plats som en prominent figur i en hårt konkurrenssatt genre. Som hon rappar på intro-spåret “Bon Voyage”: “Jag har alltid varit dominant, behöver bara en låt om året, svär det räcker mannen för att hålla mig relevant”. Och så har det varit fram tills nu – drygt sju år efter debuten är första albumet här.

“Legendarisk” visar i mångt och mycket upp precis vem Linda Pira är som artist, en artist som är både flexibel och skarp. Mångsidigheten är både hennes styrka och hennes svaghet. Det finns inte många musikaliska sammanhang där Linda skulle kännas malplacerad, men hon har heller ingen tydlig artistisk stilistik. På “Limbo” faller hon in i Gee Dixons soniska mall, “Waina” känns tafatt och blaskig och på Z.E-gästande “Alla rätt” blir det tydligt att låten är ett textmässigt samarbete.

Som bäst är Linda Pira när hon står på egna ben, något hon gör klokt i att mestadels göra på sitt första album. Singlarna är skivans starkaste grundpelare samtidigt som introt verkligen sätter ribban direkt. På låtar som “Show för publik”, “Gang Gang” och nämnda “Bon Voyage” gör rapparen några av sina bästa låtar i karriären. Och det de alla har gemensamt är att de är öppna, självständiga och raka – något som Linda Pira också verkar vara som människa och i fortsättningen bör omfamna i sin musik.

Bästa låt: “Gang Gang”. Ett flertal olika versioner av albumets första singel har sedan länge fastställt den som ett starkt moment i Lindas karriär. Och som hon rappar här.

Bästa produktion: “Gang Gang”. Ännu en produktion i Masse Salazars troféskåp som är omöjlig att värja sig emot.

Bästa gästinhopp: På “Plastico” smälter Dani M och Linda Pira ihop och blir ett. Deras överlägset bästa samarbete hittills.

Bästa rader: Linda har aldrig rappat bättre än nu, men det är när hon håller det röd hundra-emoji på “Show för publik” som det fastnar starkast: “Om du ser mig i min Insta leva high-life, det oftast då jag egentligen mår som skit / Om ni visste hur jag dämpar mina trauman, media skulle älska sån rubrik”

/ Malkolm Landréus

Omslag: Simón Jesus Ubeira