timbuktu-full-ara-S
Recension – Timbuktu & Damn! “Full Ära” (Album)


Av Mia Andersson.

 

 

Efter att jag som 12-åring förälskat mig i den obskyra skånska som hördes på Petters ”Rulla med oss”, följde jag sedan samma man genom ”T2: Kontrakultur”, ”Wått’s Dö Madderfakking Diil” och ”The botten is nådd”. Som 15-åring tog jag mig med falskleg in på min första spelning med Timbuktu och hans liveband Damn! Det var en kväll jag sent skulle glömma. Nu har 10 år passerat och jag har inte bara slängt mitt falskleg utan idag är lundarapparen och hans funkiga liveband kända som en av Sveriges bästa liveakter och firar sitt 10-årsjubileum tillsammans med nya skivan ”Full Ära”.

 

 

De 16 livefavoriterna på ”Full Ära” har rytmiska trummor i förgrunden, en pampig blåssektion och såväl elgitarr som elbas inom räckhåll. När dessutom en orgel och det typiska wah-wah-soundet dyker upp kan ingen ta miste på vad dessa herrar sysslar med. För precis som Lords Of The Underground en gång sa verkar också Timbuktu & Damn! eat, sleep and live for the funk. Komplexa rytmer från Balkan blandas med såväl afrikanska som latinska och som sig bör är melodin sekundär och istället rytmen primär. Faktum är att man inte kan annat än instämma med liknelsen av en muskotnöt som Timbuktu själv drar i ”Plotten Tjocknar”. För de toppar och kryddar djärvt sin musik och på ”Full Ära” hör man hur solon och improvisationer tar plats alltmedan låtar du älskar leks med och får ett nytt, lite mer spännande, liv. När du lyssnar på uppbyggnaden hos de 16 spåren förstår man varför de under sina 10 verksamma år också blivit en av Sveriges mest hyllade liveakter. Jag minns trots allt hur jag själv som 15-åring lockades av deras annorlunda sätt att ta sig an hiphop som livemusik, så mycket att jag tog mig in på en spelning med falskleg. På ”Full Ära” påminns jag om just varför jag gjorde så och konstellationen tar sitt mest intressanta uttryck i versionen av ”MVH”, sitt skönaste uttryck i Muscovadosockret-versionen av ”Strö lite socker på mej” och sitt vackraste uttryck i ”Dansa”. Men 10 år tillsammans betyder också att dessa herrar delar otaligt många minnen och att de dragit en och annan lärdom längs åren som gått. På skivans fyra ”kommentar” lyser detta igenom. Roliga anekdoter varvas med en skön självdistans där varken Jason Diakité eller Svante Lodén drar sig för att dissa sig själva. Och därtill förstärker inslaget den redan påtagliga känslan om att detta är en skiva som är uppbyggd kring en gemenskap och något värt att fira. Ett faktum som tycks sätta sin alldeles egna ton bland alla rytmer.

 

 

För den som aldrig upplevt dem live eller för den delen inte lyssnat på särskilt mycket funk så kan det säkerligen bli svårt att förstå tjusningen i havet av rytmer, rim och körsång. Men har man en gång stått på en av deras spelningar vet man också att man inte kan stå still, att svettpärlorna letar sig fram och att hela världen känns rätt nice för en stund. ”Full Ära” ger en snarlik förnimmelse av den känslan och med en sexigare Greatest Hits-paketering tar dem en på en synnerligen trevlig och uppiggande resa längs de 10 år de tillsammans haft – och längs de 10 år som du själv haft med Timbuktu & Damn!

 

 

Redaktionen | Kingsizemagazine

 

 

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL