Ison och Filles comeback fastnar i det förflutna:

Den folkkära duon Ison och Fille annonserade tidigare i år att de planerade att göra en comeback till hiphopen. Det har gått 7 år sedan de senast hördes i hörlurarna hos det svenska folket, något som tyvärr märks av i Stjärnor & Fallna Änglar. 

Genom albumet så försöker Ison och Fille skapa ett farväl som ändå ska lämna oss tillfreds. Tyvärr så hör jag varken ett lyckligt avslut eller ett fint avsked. 

Albumet öppnar med två låtar, Stjärnor & Fallna Änglar och Utan Dig, där överanvändningen av autotune tyvärr är väldigt framträdande. Även produktionen känns utdaterad. 

Dock vill jag nämna att Filles vers på Stjärnor och Fallna Änglar är stark. Raden “vatten under broarna är en bro bränd” fick mig att reflektera över hur komplext det faktiskt kan vara att förlåta någon som gjort något ont. Kan man förlåta någon men ändå känna att tilliten är förstörd? 

Det är bara synd att kvaliteten inte fortsätter igenom albumet. Känslan är att man väntar på ett extravagant farväl eller ett storslaget tack. Istället möts vi av låtar som låter som de hittats på en USB-sticka från 2011. 

Varför gästas av Simon Superti, som med sin djupa och komplexa röst kan ge en låt den extra dimensionen, där varje rad blir som att lyssna på en ljudbok. Tyvärr har man valt att återigen använda en del autotune, vilket gör att rösten inte får ta lika mycket plats. 

Även Ison och Filles verser lämnar mer att önska, då jag var nyfiken på att höra dem berätta historier från personer som inte längre kan berätta dem själva. 

På låtarna Sista dagen och Se Dig Le visar duon hur man förmedlar en härlig fest-känsla genom musik och är ett bra exempel på hur man kan göra låtar som bara handlar om att just känna. 

Jacco visar med sin medverkan på Se Dig Le att det fortfarande finns plats för den nostalgiska, feel-good hiphopen som vi växte upp med. Refrängen är välskriven och fungerar till beatet. 

Genom sin rad “Gå i mina fotspår inte mina shoes” visar Ison på sin mognad och sin förståelse för den roll som förebild han är för många unga. Isons höjdpunkt på albumet. 

Tidigare i albumet tycker jag att de försöker både skriva djupa texter och göra låtar som kommer att tilltala den “stora massan”. Detta skapar istället en ljudbild som känns vilsen. 

Den första låten där vi bjuds på ett djup och ett reflekterande perspektiv är Lillebror. Fille får där friheten att prata om sin bror, och det är en höjdpunkt på albumet. En välskriven refräng där vi äntligen får höra Fille vara personlig, sårbar och öppen. 

Avslutningsvis så vill jag påpeka att Ison Glasgow och Felipe “Fille” Leiva Wenger är legender inom denna genre. De har utan tvekan skapat album som kan anses vara klassiker och som kommer att leva inom svensk hiphop för evigt. 

Tyvärr är inte detta album ett av dessa. Tack Ison och Fille, men detta farväl var inte nödvändigt.

Skribent: Gjon Skepi