Av Niklas Thander.

Redan på skivans andra spår ”Rise of the Black Suits” sätter Ghostface fast vad som gäller på ”Twelve Reasons to Die”: ”Rules are for fools”. ”Twelve Reasons” är en uppsjö av inslag som skiftar med lätthet mellan rapuppvisning och filmsoundtrack, historieberättande och serietidningsvåld, något som kan vara svårt att greppa i dess helhet vid en första lyssning. Albumet är resultatet av renässansartisten Adrian Younges kompositioner, Ghostface Killahs enorma erfarenhet och skicklighet och överseendet från maestron RZA, som brygger samman de två artisternas starkaste sidor. Tillsammans väver de en berättelse som andas lika delar mafioso rap, B- film, Spaghetti-western och Shaolin, en underlig men härlig blandning som på ett framåttänkande vis hämtar inspiration från det gamla.

Anledningen bakom det vilda genremixandet ligger i uppkomsten av albumet, då ”Twelve Reasons” började som en story, följdes av musiken och till sist texten. Konceptet bygger på sagan om hur Tony Starks, ett namn vi känner som Ghostfaces Wu-Gambino alias, tar formen som The Ghostface Killah, en prequel som liknar serievärldens alternativa världar och reboots (vilket är passande då det medföljer sex serietidningsnummer till plattan). Med en setting i ett 60/70-talets Italien som har en touch av Scorseses gangster-mästerverk växer Tony Starks karaktär fram, en ung svart man som bestämmer sig för att bryta sig loss från DeLuca-familjen och starta ett eget brottssyndikat, blir kär i bossens dotter, och manövrerar sig upp till toppen genom att göra det Ghost brukar göra bäst – importera skeppslaster med kokain. Allt detta leder förstås till en bestraffning med döden, och Tony dumpas i syra för att sedan få sina kvarlevor pressade till 12 vinyler, en för varje made man i familjen som han har förrått. Vad de inte vet är att Starks hämndlystna själ lever vidare varje gång skivorna spelas, och materaliseras som den nu odödlige The Ghostface Killah, redo för revansh.

Med storyn som ryggrad verkar inspirationen flödat hos Ghostface och Adrian Younge. Younge betitlar sig själv som filmmakare, mulitinstrumentalist och hiphop-konnässör, en blandning som gör att hans musik för tankarna till såväl Enico Morricone som RZA och en kontemporär version av klassisk soul. Alla dessa element gör sig påminda, men det är de ömsom släpande, ömsom kraschande trummorna som driver på och sätter tempot för berättelsen. Kring trummorna växer olycksförebådande orglar och körer fram, tillsammans med skriande synthar och melakoniska gitarrinslag som bringar värme till den kalla, råa och våldsamma världen. Just gitarrerna, dallrande av ökenvärme, tillsätter även känslan av western a lá ”Django Unchained”. Exekutiva producenten RZA förstäker den filmiska känslan, när han likt stumfilmens textskyltar dyker upp som mellan låtarna för en sammanfattning av Ghostfaces kapitel.

Även om Ghostface har experimenterat en del genom åren, säger han själv att det här är något nytt för honom. För första gången arbetar han med ett helt album gjort i åtanke för hans rap, och även
om han följer den ursprungliga plotten är det han som lägger den sista pusselbiten för att den ska väckas till liv. Ghostface målar ihärdigt upp berättelsen, med ett konstant tryck i sin inställning som följer Tony Starks ambitioner – och senare hämndlystenhet. Hans typiska stil: klar, tydlig och lika hårt slående som ett basebollträ, passar perfekt i sammanhanget.

”Twelve Reasons” är ett projekt som har lika många influenser som det har sounds, och visar sig vara en en mycket väl sammansatt resa när man väl benar ut vad som får den att ticka. Varje lyssning kan ge dig en ny tråd att följa, om det så är musikaliskt, tekniskt eller storymässigt, och i slutändan känns det som om denna prequel äntligen ger ”vår världs” Ghostface Killah en biografi lika mytomspunnen och mångfacetterad som hans raptalang.

Press

 

65ba07add7a32f7b0a037f23