Knut€ målar upp ett starkt sound – men ger oss för lite av sig själv.

Rapparen Stella Knutgård, även känd som Knut€, avslutade april med att släppa sitt debutalbum Blondie. Hon har det senaste året sakta men säkert fått den svenska undergroundscenen att viska hennes namn.

Genom sitt första släpp får vi höra henne försöka förklara vem hon är och var hon kommer ifrån. Ett bra producerat album som är lätt att ta till sig. Tyvärr kan jag inte säga att jag får ut något mer av Blondie.  

Samtidigt som albumet är färgglatt och lekfullt i stunder, så kan det även kännas stundvis trött och banalt. 

Låtarna Stökorkester och Spetskorsett bjuder på två härliga refränger, med ett par smarta bars. 

“Jag kan säga det i tal igen, ingen Pompei” fick mig att stanna till och le lite åt den klyftiga ordleken. 

På låten “Tandsmycke” gästas Knut€ av Viggo Nobbis och N´nima, som albumets enda features. Och oj, vad imponerad jag blev av båda två! Särskilt Nobbis tycker jag har albumets starkaste vers. 

Raden “Jag och brodern in i stan med Stones som Akanji” är en så klockren bar från Nobbis, i alla fall för oss fotbollsälskare som förstår den. Även hans självsäkra röst gör att man verkligen vill vara uppmärksam. Vilket är välbehövligt då låtarna började smälta ihop och låta för lika. 

Någonstans i mitten av detta album så hör vi den starkaste låten, Mi Amor. En otrolig refräng som varvas med ett par välskrivna ordlekar. 

“Vi tände elden som grottfolk och färgerna enar ett grått folk” är ett så fint och kreativt sätt att beskriva hur det känns när kärlek verkligen börjar blomma ut. 

Produktionen rakt igenom Blondie är mycket solid. Roliga, innovativa beats med mycket influenser från jazz skapar den perfekta ljudbilden till Knut€s laidback stil. Tyvärr är det inte tillräckligt för att bära albumet. 

Efter Mi Amor blir Blondie något stelt. Inte dåligt, men det låter mest som ljud bara för att fylla ut albumet. 

Jag saknar låtarna där man får höra vem Knut€ verkligen är. Ibland känns det som om låtarna ska ta en mer introspektiv riktning men i sista sekund så väjer de av från den vägen. 

Störst av allt lider av detta, medan titelspåret istället hade mått bra om det fick vara en mer personlig, avskalad låt. Istället blir låten blek, då Knut€ försöker skriva allt som en ordlek. Ibland kan ord från hjärtat bara få vara precis det. 

Recenserat av Gjon Skepi.