På förhand såg jag och många andra fram mot en konsert med Yung Lean tillsammans med den ständige vapendragaren Yung Sherman, som även skulle agera förband och dj. Det hade för mig räckt gott och väl.
Yung Lean har vuxit fram som en slags punkidol. Rapparen som, vare sig han vill eller inte, står upp för de som känner sig utanför. Rapparen som aldrig någonsin skulle följa strömmen. Rapparen för de vars föräldrar lyssnade på The Clash, Ramones och kanske till och med Nirvana. Motströms är temat på allt, är känslan inne på Globen. Har man tänkt att det ska vara på ett sätt, så gör Lean alltid motsatt, på gott och ont, hans fans likaså. Han kommer aldrig vara den tightaste rapparen, han kommer inte att ha de fetaste rimmen, eller det mest imponerande flowet. Däremot är han den rapparen som representerar sig själv mest, vilket ändå måste respekteras.
Efter en timme av Shermans mystiska dj-set som mer liknar bakgrundsmusik till en video som spelas på repeat i ett mörkt rum inne på närmsta konstmuseum, fast med hejdlöst mycket mer bas, har man fortfarande inte vant sig. Av publiken att döma är nog Sherman dessutom den person i Avicii Arena som tycker musiken är bäst. Inget illa i övrigt mot superproducenten.
Sedan ett extremt mäktigt intro och en rad av klassiker bockas av till en nu frenetisk publik. Lean är här och alla som missade punkeran sent 70-tal är extremt glada att deras generations frälsare har anlänt. Än gladare trodde åtminstone jag att de skulle bli när han sedan växlar upp med att ta in riktiga instrument och göra riktig punk av sina låtar. Gitarrer, trummor och bas till Yung Leans otroligt falska sångröst, nog tycker publiken att det är bra, men “Ginseng Strip 2002“ är fortfarande varför de flesta är här. Inget hade dock kunnat vara mer punk 2025 än detta.
Kvällens höjdpunkt har dock långt ifrån anlänt, för det måste man ändå säga är när, egentligen från ingenstans, Ecco2k, Bladee och Thaiboy Digital kommer upp på scen för en låt. Ingenting under resten av kvällen kommer ens nära till en sådan överraskning. Inte ens när Yung Gud kommer in och spelar “Agony“ på piano. Eller hans mäktiga kröning längst uppe på toppen av hans trädkoja.
På tal om trädkojan så är symboliken stor på scen, och jag har efteråt sett många olika tolkningar. För mig är det tydligt dock. Kung över hans egenbyggda imperium där han likt ett barn som leker i en trädkoja får göra precis som han vill, när han vill och hur han vill. Men alltid motströms. Bara döda fiskar följer strömmen som man säger.
Text: Niklas Hagberg
Foto: Oliwer Eriksson
