SKAIWATER

Scen: Bay Stage

Den andra festivaldagen nalkas och öppningsakten från UK står för den angenäma utmaningen att gå ut bustidigt på scen, när eftermiddagskaffet knappt svalnat. Jag tänker så här: antingen betraktar artisten det som ett skrämmande faktum, eller en möjlighet som går att omfamna fullt ut. Inför en väldigt liten publikskara, mestadels tonåringar, försöker skaiwater göra det senare – trots att det nästan känns som ”mission impossible”.

23-åringen från Nottingham erbjuder en ljudkuliss som bäst beskrivs som ett hopkok av modern rap, jersey club och EDM. De utsuddade genregränserna blir direkt tydliga då det blandas friskt både vad gäller vokala och produktionsmässiga influenser, där även bass och garage från UK-klubbscenen finns i referensramen. De flitigt streamade versionerna av ”miles” gör sig bäst, medan flera habila spår från ”Happy Hour ” och ”Rave” når fram till publiken. Det styrs upp  moshpit modell mindre och publiken bjuds upp på scen för att rage:a runt. Regeln är att det finns inga regler.

Den autotunade rapsången är inte mycket att hänga i julgranen. Produktionerna låter murriga och omastrade för det massiva PA-systemet. Men skaiwater är en publikfriande underhållare som gör allt för att tillfredställa den passionerade skara av ungdomar som avgudar hans okonventionella skapande. Betyget blir ”A for effort”, även om musiken inte tilltalar mig alls.

/ Tobias Carlsson

Foto: Anastasia Baranovskaia

BBNO$

Scen: Bay Stage

Redan i antågande mot scenen märks det att BBNO$ tilldrar sig stort intresse trots en eftermiddagsspelning. Hans humor och energi, välkänt från sociala medier (TikTok) och memes, tycks ha fångats upp av den huvudsakliga målgruppen för Lolla. Själv är jag nog lite skeptisk till effektsökande med enkla grepp, men snart är det ett faktum att Vancouver-rapparen visar upp ett showmanship som fångar hela publiken och undertecknad. Efter ett udda medley-intro med diverse hitlåtar inom K-pop och eurodisco inleder BBNO$ snart med att läsa ett matrecept på fläsklägg och bruna bönor av Per Morberg på svenska, från en kokbok han hittat någonstans. Det är bara början på en spelning som verkligen ger mersmak.

Den verkliga genombrottslåten “Lalala” från 2019 ger sannerligen eko och Rich Brian-gästade “Edamame”, från albumet ”Eat Ya Veggies”, är publikfriande i högsta grad. Min personliga favoritlåtar ”mathematics” och ”c’est la vie” får också gott gensvar, innan ett inkommande regnoväder börjar göra sig påmint. Dessförinnan får vi även fira rapparens födelsedag med sång med spontansång av ”Ja må han leva” från den allt mer dedikerade publiken.

För den som klagar på att humor saknas inom dagens hiphop, så finns här något av substans och med benägen självdistans. Även om det kan bli något plojjigt i längden med banala sexskämt och enkla publikfriande grepp (ni vet ”this side and that side” osv) så  vågar jag lova att ”Baby No Money” har alla möjligheter att nå ut på än bredare internationell front framöver.

/ Tobias Carlsson

Foto: Victoria Zahmatkesh

IANN DIOR

Scen: Park Stage

Artister sprungna ur Soundcloud-generationen från mitten och slutet av 2010-talet fortsätter att prägla fredagens Lolla-lineup i hiphopväg. Att Iann Dior (egentligen stiliserat med små bokstäver) beskrivs som “emo rap” med pop- och rockinfluenser gör mig mig knappast överdrivet exalterad, i duggregn på väg ner mot den något mindre scenen Park Stage. Men jag får äta upp min skeptiska inställning. 24-åringen från Puerto Rico beträder scenen och gör den till sin egen från första sekund. Backad av en DJ bjuder Iann på hitlåtar i parti och minut. Han river av Travis Barker-gästade ”Monsters” och ”Flowers” för en förhållandevis liten, men ruskigt engagerad, publikskara. Även “Sick and tired” (med Machine Gun Kelly på skiva) är speciell, eftersom låten kanske ändå markerar han definitiva genombrott så sent som 2020.

Höjdpunkten blir föga oväntat tokstreamade “mood” med 24kGolden, som nått över 1,6 miljarder spelningar i dagsläget. Det är helt uppenbart att han trots sin ringa ålder har en solid katalog av låtar som fungerar fullgott för en stor publik. Kanske borde han ändå intagit någon av de större scenerna på området? För här ser jag både potential och talang i en kombination som lär ta den gode Iann långt. Vissa artister blir signifikanta för en specifik tidsperiod och faller sen i glömska, medan andra bygger vidare på en lång och framgångsrik karriär. Jag tippar på att Iann Dior kan tillhöra den senare kategorin.

/ Tobias Carlsson

Foto: Anastasia Baranovskaia

OMAR SHERIFF (KARPE)

Scen: Park Stage

Omar Sheriff drar till början in en liten skara i regnet, men det är allt som är litet på den norska duons första svenska festivalspelning. Det tar endast ett musikaliskt moment för att fånga publiken med hjälp av den grandiosa scenen och den väluttänkta koreografin. Från första, till sista sekund spottas det kontrollerat rader som kräver publikens uppmärksamhet.

Det otroligt teatraliska uppträdandet balanserar varenda aspekt av konsten. Varje detalj känns genomtänkt och avsiktligt och stort. Den abstrakta scenografin, den cinematiska VJ;n, den narrativa dansen, de fräna kostymerna, den berörande publikinteraktionen, den perfekt balanserade låtlistan. Allt slås samman för att tala med oss.

Och vi lyssnar. För när regnet är som värst så har den lilla skaran växt till en full publik. En publik av olika diasporor Omar Sheriff lättsamt styr med flertal hits. När vi når PAF.no existerar längre inga barriärer mellan svenskar, norskar och tredje kulturs barn. Det enda som kvarstår är den fantastiska musiken.

/ Samir Bou-malhab

Foto: Victoria Zahmatkesh

DESTROY LONELY

Scen: Park Stage

Den populära ”Opium”-rapparen träder på Perry scenen och möter en yngre publik med ett överskott av energi. Musikaliskt är Destroy Lonely kanske en aning opolerad som live-artist. Artistens egna röst samsas inte alltid med playbacken. Interaktionen med publiken var minimal och obrydd. Filmmaterialet som spelas på loop bakom rapparen var kanske image-vänligt men en aning oinspirerad.

Men vad gör väl allt det? För alla potentiella brister Destroy Lonely må ha som live-artist gör han upp i hans djupa resonans med sina fans. Utan att ens försöka lyckas Destroy Lonely framkalla moshpit efter moshpit. Medans hans låtar bygger upp mot crescendot rör sig publiken i unison, bara mindre harmoniskt och mer terapeutiskt på ett ”krossa-alla-fönster-vis”.

Efter 45 minuter av lömska melodier, smutsig autotune och jordskalvande beats uppstår en potentiell farlig situation mellan publiken och ordningsvakter, men med en sista låt vänder Destroy Lonely stämningen till det bättre. När musiken är så pass oneklig betyder motgångar inte så mycket.

/ Samir Bou-malhab

Foto: Victoria Zahmatkesh

LIZZO

Scen: Tower Stage

Att artister också är människor gjorde Lizzo oss påminda om under gårdagens spelning på Lollapalooza, som även var hennes första framträdande på svensk mark. Showen inleddes pampigt när den Grammybelönade sångerskan gjorde en drottninglik entré på scenen, i takt med de kroppspositiva budskapen som avlöste varandra på LED-skärmarna. Men den pampiga entrén följdes till min förvåning av en ganska frånvarande Lizzo som energimässigt inte kändes igen från hennes starka låtar som så flitigt snurrat i mina lurar i flera år. Med sig på scen hade hon ett gäng explosiva och kraftfulla dansare som länge tog mer plats än vad hon själv gjorde. Flera av hennes hitlåtar passerar,  publiken är på topp men jag kan inte hjälpa att det hela känns som en ganska övermättad teaterproduktion. 

Men något händer efter den Missy Elliott-gästade låten ”Tempo”. Ett meddelande från självaste Missy spelas upp och det är som att Lizzo smått väcks till liv av legendarens hyllande ord. Det följs upp av ett härligt framförande av den Cardi B-gästade låten ”Rumours” där Lizzo gör en fin tribute till banbrytande sångerskor som Ella Fitzgerald och Aretha Franklin. Efter att hon framfört sin låt ”Special” jublar publiken, länge. Musiken pausar och Lizzo står stilla och får kämpa mot tårarna medan hon tar in allt. De stora LED-skärmarna visar en person som känns både sårbar och tacksam. Uppslutningen gör henne rörd och hon öppnar upp om sin tuffa dag. Och det är här som showen börjar ta en ny riktning. Nu känns det som att Lizzo är på plats i Sverige. Och efter hyllningen till Tina Turner i form av en cover på ”Proud Mary” så blir showen precis det jag hoppats på: varm, kaxig och hela tiden med glimten i ögat. 

Kvällens höjdpunkt blir att se Lizzo avsätta ett flertal minuter till att se sina fans och få dem ett känna sig speciella. Hon signerar skyltar, pratar med personer i publiken, uppmärksammar deras kläder och säger att hon älskar dem. Det känns äkta, genuint och framförallt viktigt. I dagens samhälle där yta värderas högt ska vi vara tacksamma för Lizzo som sätter hjärtat i första rummet och visar på att det går att komma långt med att vara mänsklig.

/ Stella Svärd

Foto: Anastasia Baranovskaia
65ba07add7a32f7b0a037f23