Med galaglans och nybärgade BET-statyetter i bagaget flögs Fat Joe på onsdagen in till Sverige för att göra den första av två spelningar. New York-rapparen och D.I.T.C/Terror Squad-representanten, som på senare år haft trubbel lagens långa arm (skattebrott) och uteblivna hits (trots otaliga försök), har något oväntat fått karriären på rätt köl med Remy Ma vid sin sida. Att Fat Joe & Co har hundratals miljoner streams på kontot senaste året återspeglas dock knappast i Stockholm denna kväll, där en svag uppslutning publikmässigt kvickt lägger sorti på stämningen och atmosfären. Fat Joe inleder med tafatta försök att få igång publiken, främst med dansvänliga hitlåtar i samma diskografi-fack som “Whats Luv” med Ashanti. Men det funkar inte alls. Nej, hans kommersiella dynga av senare datering passar bäst för radioskvalet och rimmar inte med hans otvetydiga pondus på scen. Joey Crack kommer som väntat till sin rätt med med bombastiska boombap-dängor i stil med “My Lifestory”, Terror Squad-material, Premier-producerade Big L-samarbetet “The Enemy” och “Twinz (Deep Cover 98)”. Detta, tillsammans med världsrekord-korta snutten av “Flow Joe” från 1993, var ljusglimtar i ett annars spretigt och dåligt genomtänkt liveset. “All The Way Up” vevades av förklarliga skäl upprepade gånger till publikens kontrollerade förtjusning medan klubbklassikern “Lean Back” och Joes högst tveksamma “dans-moves” sannerligen har passerat bäst före-datum. Ska det bli fler Europa-turnéer krävs nog att Remy Ma eller D.I.T.C-kollektivet hoppar på tåget, för att konsertbesökare överhuvudtaget ska göra sig besvär framgent.
Bästa låt: “Twinz (Deep Cover 98)”, om än i nerkortad version.
Publiken: Knappast all the way up…
Detta minns vi: Inte mycket att skriva hem om även om nostalgitripparna vägde upp helhetsintrycket.
// Tobias Carlsson
Foto: Melika Zakariae
Ett filmklipp publicerat av Kingsize Magazine (@kingsizemag)
