5e81bb9b7f80ce30463cf002
5e78b0917f33f434794a1c02
big_krit_livefromtheu_S
Recension – Big K.R.I.T. “Live From The Underground” (Album)


Av Niklas Thander.

 

 

Väntan är över. Big K.R.I.T. får äntligen ut den efterlängtade debuten efter ett genombrott som skulle kunna lägga grunden för en äkta rags-to-riches film. K.R.I.T., från den inom hiphopen underrepresenterade staten Mississippi, förstod tidigt att om man vill ha något gjort redigt, så får man göra det själv. Således är han både rappare och producent och precis som på tidigare släpp är han upphovsman till alla produktioner på skivan. Efter fem år utan något större erkännande från omvärlden, släppte han 2010 mixtapet ”Krit Wuz Here” (som fortfarande går i rotation hemma hos mig) vilket direkt resulterade i ett skivkontrakt med Def Jam. Flera teasermixtapes, ett antal uppskattade gästningar och två år senare, står vi inför hans elddop.

 

”Live from the Underground” är en frodig blandning av upptempo, hård, smutsig söder och souliga, harmoniska melodier. Något slags koncept verkar också vara i görningen, men tycks ha gjorts med vänsterhanden och av oklara anledningar, vilket varken gör från eller till i slutändan. Den röda tråden genom hela skivan är K.R.I.T.s presentation av Mississippi-söder, en stil som inte riktigt haft utrymme på den större scenen tidigare. Det är närbesläktat med Texas och Atlanta-söder, men innehåller en rural urkraft. En naturlig fyllighet som förstärks av live-inspelningar av allt från cello till flygelhorn och blåssektion, och på ”Cool 2 Be Southern” verkar trumpetaren och den lokala kören stå precis runt hörnet. Här och var hör man i sammanhanget missanpassade instrument som munspel, vilket bidrar till ett album vars stil är igenkännlig men ändå annorlunda.

 

K.R.I.T.s produktion är som vanligt fläckfri, och det musikaliska är klockrent genom varje låt. Produktionen är fortfarande som ett av K.R.I.T.s starkaste kort, och även om rapen genom hela albumet är godkänd, känns den på vissa låtar forcerad och oinspirerad. Rapmässigt klarar han inte riktigt att bära upp hela albumet själv och frågan är om han passar bättre som maestro bakom eget arrangemang, med fler features. För om produktionen är ett av de starkare korten är hans fingertoppskänsla för att anpassa sig till gästernas förmågor och stilar snäppet vassare, vilket säger en hel del. På låtar som ”Porchlight ft. Anthony Hamilton”, ”Hydroplaning ft. Devin the Dudeoch ”Praying Man ft. B.B. King har K.R.I.T. anpassat sig totalt efter vad gästerna tar med sig till bordet, vilket resulterar i ett fint samspel i soundet. Big K.R.I.T. lyckas även med de flesta refränger och får till en OutKast-känsla på både ”Hydroplaning” och ”Don’t Let Me Down”.

 

Låtlistan är solid, även om K.R.I.T. hade kunnat bespara oss ”My Sub (Pt. 2: The Jackin’)” och framförallt den rent vidriga ”What U Mean” som är skoningslöst ignorant och överflödig. Till de bättre låtarna hör lounge-viben ”Hydroplaning” med en smått briljant Devin the Dude och en Santana-doftande elgitarr-slinga, ”If I Fall”, en enkel och harmonisk komposition och  till slut ”Rich Dad, Poor Dad”. Det är K.R.I.T.s bästa lyriska prestation med en smäktande och storslagen produktion som ligger närmare konserthuset än gatan.

 

Allt som allt är det ett efterlängtat album som varken överrumplar med bangers som ”Krit Wuz Here” eller lämnar en besviken. En solid debut som visar på ett par brister i lyriken men allra högst tronar K.R.I.T.s fantastiska beatmakande. Elddopet är överstökat och det med bravur.

Betyg 4 av 5

  

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL