5df24bf1aa4df00f45798272
straight-outta-sf-park-premiar-S
Filmrecension – “Straight Outta Compton”


 

 

Efter månader av hopp och förtvivlan så är “Straight Outta Compton” äntligen uppe på en svensk bioduk. Premiären på intima SF-bion Park lockade av förklarliga skäl ut en lång rad svenska hiphopprofiler för bubbel och popcorn, nästan samtliga med högt ställda förväntningar.  Så, hur bra är filmen om  hiphopvärldens farligaste grupp?  I sina bästa stunder är filmen ett ambitiöst tidsdokument över hur Los Angeles-stadsdelen Compton och N.W.A. en gång för alla skrev in sig i musikens historieböcker. En underbar nostalgitripp för alla med förkärlek till hiphop på ett eller annat sätt. Å andra sidan får jag under filmen känslan av en tillrättalagd och förskönad historia där Cube och Dre  medverkat till att förvanska det biografiska, till förmån för en alltför klichéartad filmhistoria  – Straight Outta Hollywood. De dramaturgiska filmingredienserna är lite väl typiska för en Hollywood-produktion; mötet/bildandet av gruppen, det dramatiska uppbrottet följt av det sorgliga (Eazy-E’s död) men konsoliderande slutet (Dre och Cube försonas). Kritiken mot att Dr. Dre strykt mindre smickrande detaljer i manus (kvinnomisshandel) känns även befogad, då demonproducenten relativt okritiskt framställs i en god dager. Att Cube och Dre haft väl många ord med i laget vid inspelningen, lyser igenom mer än tydligt.

 

“Straight Outta Compton” är detta till trots rakt igenom en välproducerad film med stark scenografi och kostymering (enstaka felaktigheter förekommer) där de tidstypiska attributen med lowriders, Raiders-kepsar och Ben Davis-skjortor bland mycket annat kompletterar de breda penseldragen regissören F. Gary Gray målar, för att hålla den röda karriärstråden tydlig. Gruppens tillblivelse och succé. Problemen medlemmarna emellan och Jerry Heller/Ruthless Records. Inspelningarna av klassikerna som “Fuck Tha Police” och titelspåret. Polisbrutalitet och upploppen efter Rodney King. Poolpartyn med lättklädda damer. Suge Knights entré och Death Row-tiden. Återföreningsförsöket i samband med Eazy’s död. De flesta godsibitarna finns där för en nostalgitörstande lyssnare som på tidigt 90-tal naivt satt i pojkrummet och analyserade gangsta-rap och disslåtar, i parti och minut. Kanske just därför satt jag i biosalongen och väntade, och saknade,  att fokus skulle riktats mer mot den bittra uppgörelsen Dre och Eazy hade sinsemellan. Men 2 timmar och 27 minuter kan naturligtvis omöjligt inkapsla hela deras karriär samt solokarriärernas förvecklingar, inser jag i efterhand. Det räcker helt enkelt inte till för att göra en N.W.A-skildring rättvisa. Hade inte den rådande trenden med TV-serier hade kunnat smitta av sig på detta projekt under dess tillblivelse? Då, och bara då, hade vi fått se ett heltäckande och rättvist porträtt av mer narrativ karaktär i paritet med Netflix-succén “Narcos”. Som ett verklighetsbaserat och mer autentiskt “Empire” i miniserie-format, där varje episod hade kunnat skildra en epok i taget på ett mer uttömmande sätt.

 

 

Bästa rollprestationen står Ice Cubes son (O’Shea Jackson Jr) för, som gestaltar sin pappa upp  i dagen på ett magnifikt sätt (utseendet, gångstilen och rösten framförallt). Eazy-E, Suge Knight och 2Pac är habilt porträtterade medan Paul Giamatti förtjänar lovord för rollen som Jerry Heller. Dock är det flera andra rollfigurer som inte riktigt kommer till sin rätt. Corey Hawkins insats som Dr. Dre framstår för mig som mindre trovärdig, han känns “platt” och okarismatisk utan den aura jag förväntade mig (redan nu ryktas Dre´s son Curtis vara aktuell för framtida Dre-gestaltningar). Sist men inte minst blir jag särdeles paff över att MC Ren och Yella knappt fått några repliker filmen igenom – för att inte tala om castingen av Snoop som gick helt i diket.

 

 

Framgångarna för “Straight Outta Compton” talar dock sitt tydliga språk. Det är en tidsepok och skara artister som trollbinder yngre och äldrel, decennier efter att det begav sig. Handlingen/historien och den inneboende mystiken bakom N.W.A. är unik Manusförfattare i Hollywood bara kan drömma om att återskapa något liknande med blotta fantasin. Sanning att säga, N.W.A:s karriär och öde är ett lysande exempel på hur verkligheten överträffar dikten.

 

 

betyg_4

 

// Tobias Carlsson

 

 

 

 

“Straight Outta Compton” har premiär 11:e september på biografer runt om i Sverige. Biljetter via SF.se

 

 

Se trailer:

 

 

 

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL