Inför spelningen på Avicii Arena nästa vecka.

Det har gått tre och ett halvt år sedan Kendrick Lamar senast besökte Sverige för en spelning i Stockholm. Efter en omfattande Nordamerikaturné tar han sikte på Europa med “Mr. Morale & The Big Steppers World Tour”. Inför besöket har vi listat King Kendricks bästa album och tittat närmare på tematiken och kontexten för det nya albumet som släpptes i maj månad.

Kendrick Lamar gör sällan uttalanden och intervjuer, men i början av augusti tog han sig tid att reflektera kring tiden efter släppet av det kritikerrosade albumet “Mr. Morale & The Big Steppers” och den intensiva turné som följt. I separata inlägg postade han ett 50-tal bilder från turnén – som i oktober kommer till Sverige – och delade också ett meddelande via Stories där han reflekterade kring sitt skapande.

“Rap has truly helped my expansion of self. beyond the perception of who I believe to be. on jojo. music is air to a young n***a at this point”.

35-åringen avslöjade också att det tog honom 20 år att hitta formen för låten “Mother I Sober”, en högst personlig låt från albumet som handlar om att ta sig igenom personliga trauman med hjälp av sin spirituella lärare Eckhart Tolle – mannen bakom ”pain body”-konceptet som i mångt och mycket format albumet. Idén om att den smärta vi upplever genom livet stannar i kroppen och tar sig form på flera olika sätt. Kendrick fortsätter med att adressera sin öppenhet på albumet och att “falling in love with imperfection”, i samverkan med Gud, blev nyckeln till att bota hans skrivkramp (på ”Worldwide Steppers” avslöjar han: “Writer’s block for two years, nothin’ moved me / Asked God to speak through me“). Något han menar har hjälpt både honom och andra att vara mer ärliga kring sina känslor.

“Mr morale. the catalyst of my self expression. ill never forget the process of falling in love with imperfection. the piano. my fans. the stories of reconciliation i hear from pentitentiaries to small villages. Some words will find you today. Some will find you in 10. find your children type shit. sitting in the corner like an old book.”

Han avslutade meddelandet med orden:

“im forever underground. infratrating the mainstream a la carte. these cities still beautiful to watch. on jojo. ily. –ok ok!”

Även om projektet släpptes i mitten av maj har Compton-rapparen fortsatt hålla en låg profil vad gäller intervjuer och offentliga framträdanden, samt begränsad synlighet och exponering i sociala medier. I en sällsynt intervju från senaste numret av Citizen Magazine, gjord i samband med albumreleasen vid det omskrivna Ghana-besöket, öppnar Kendrick Lamar upp om kändisskapet, kreativa processer och sociala medier. På frågan hur han hanterar sitt privatliv kontra sociala medier förklarar Kendrick:

“I’ve always been a person that really didn’t dive too headfirst into wanting and needing attention. I mean, we all love attention, but for me, I don’t necessarily adore it. I use it when I want to communi- cate something.”

Tur då att vi har musik. För det är genom den som vi får lära känna Kendrick Lamar, med färre filter ju fler år som går. Det är här vi kan pussla ihop de intrikata bitarna och förstå hans sinnesstämning. På ”Mr. Morale…”, ett dubbelalbum som täcker allt som Kendrick genomlevt och kontemplerat över de fem åren han varit borta, gäller det mer än någonsin.

Det är inte för inte som ”Big Steppers” fått plats i titeln. Ljudet av steppdans hörs symboliskt på flera av låtarna och i de sista sekunderna av det episka och infekterade relationsdramat ”We Cry Together” hörs hans fästmö, Whitney Alford, säga ”stop tap dancing around the conversation”. Något Kendrick inte ämnar göra. Under albumets gång adresserar han sexmissbruk, skrivkramp och cancel-kultur – samtidigt som han rappar om att växa upp med transpersoner och reflekterar kring hur övergrepp inom familjen undermedvetet fått honom att vara notoriskt otrogen. Han blottar alla sina svagheter i ett försök nedmontera sin egen piedestal. På ”Savior” blir det som tydligast, när han rappar: ”The cat is out the bag, I am not your savior / I find it just as difficult to love thy neighbors”.

Det något konservativa långfingret mot cancel-kulturen och pk-eliten kommer upp ett flertal gånger och förkroppsligas av Kodak Blacks närvaro. Rapparen, som ironiskt nog benådades av Donald Trump för ett annat brott 2019, är en dömd
sexbrottsling som själv fått utstå kritik för misogyni och våldsamt beteende. Men han delar Kendricks ”daddy issues” som presenteras på ”Father Time” och kanske just därför får han en viktig plats. För även här anspelar Kendrick på vurmandet av det råa, det osminkade och det verkliga. På hårresande ”Mother I Sober” rappar Kendrick de iögonfallande raderna: ”I know the secrets, every other rapper sexually abused / I see ’em daily buryin’ they pain in chains and tattoos / So listen close before you start to pass judgement on how he move / Learn how he cope”. Även om inget kan försvara våld mot kvinnor vill Kendrick visa att det finns en anledning till att folk agerar som de gör.

I slutändan handlar “Mr. Morale & The Big Steppers” om Kendrick Lamars terapikurerade resa mot självbefrielse i hopp om att även läka andra. De inledande orden på skivan lyder ”I hope you find some piece of mind” och när de 18 spåren till slut ebbar ut lämnas vi med samma änglalika röst som sjunger: ”I bare my soul and now we’re free”. Ett passande avslut för en omtumlande och känslomässig resa som även markerar det sista stoppet med framgångståget Top Dawg Entertainment.

Kendrick Lamar uppträder på Avicii Arena i Stockholm den 17 oktober 2022, med support av pgLang-kollegorna Tanna Leone och Baby Keem. Biljetter via Livenation.se! Missa inte heller att det fortfarande går att vinna en “DAMN.”-vinyl genom att tävla här.

KENDRICK LAMARS ALBUM RANKADE:

5. ”To Pimp A Butterfly” (2015)
Kendricks stora vattendelare. Kanske var det att fans hade väntat i tre år på uppföljaren till ”good kid, m.A.A.d city”, kanske var det just att det albumet kom före. ”To Pimp A Butterfly” anfördes av politiskt laddade singlarna ”The Blacker The Berry”, ”King Kunta” och ”Alright”, som senare skulle bli en officiell anthem för Black Lives Matter-rörelsen. När albumet väl släpptes i sin helhet stod det snabbt klart att den röda tråden skulle löpas fullt ut, i sann Kendrick-anda. Och han skulle göra det på ett sätt som aldrig gjorts förut.

”To Pimp A Butterfly” är avantgarde- hiphop för svarta med starka inslag av funk och soul. Ett ståtligt verk ämnat att stå i kontrast till sydstatsstatyerna som en stolt representation för sitt folks kamp. Här behandlas rasism, ojämlikhet och institutionell diskriminering som en reaktion på decennier av förtryck med de färska polisavrättningarna av svarta ungdomar som Trayvon Martin som katalysator. För oss som inte gillar funk var 2015 ett dåligt år, men det gör inte att man inte kan eller bör uppskatta magnituden av ”To Pimp A Butterfly” som ett av 2000-talets mest anmärkningsvärda verk. Albumet belönades med hela elva Grammy-nomineringar varav Kendrick gick hem med totalt sex.

Bästa spår: ”King Kunta”, ”Alright”, ”Hood Politics”, ”The Blacker The Berry”, “I”
Bästa produktion: ”Alright” (Pharrell Williams, Sounwave)
Bästa gästinhopp: Rapsody (”Complexion (A Zulu Love)”)

4. “DAMN.” (2017)
Retrospektivt är det intressant att fröet till ”DAMN.” kanske såddes redan på ”Kush & Corinthians” från debutalbumet ”Section.80”. Den personliga kampen mellan moraliska dilemman och jordliga lustar invävda i en religiös kontext är det som formar grunden till Kendricks näst senaste alster. Men här återfinns så mycket mer än man instinktivt kan ta in. ”DAMN.” är precis som varje Ken- drick-album en helt egen historia, med olika narrativ och tematiska ingångar. Albumet kan spelas baklänges, för Guds skull.

Hysterin och konspirationsteorierna som omgärdade releasen av skivan säger mycket om vilken nivå Kendrick Lamar har lyckats ta sig till. Mycket av hemligheten ligger i att han alltid överraskar, aldrig tråkar ut. Samtidigt som han fortsätter att pusha konsten och kulturen framåt, lyckas han samtidigt hålla sig på toppen av Billboard-listor och sporadiskt sväva ut i genreöverskridande samarbeten utan att vika en tum i trovärdighet. Kendrick är älskad, men vem ber för honom? På ”DAMN.” blottas frågeställningar likt denna. Med världen på sina axlar blir vi påminda om att Kendrick inte är mer än människa, även om absolut ingenting tyder på det. Blev första rappare att vinna ett Pulitzer-pris med skivan.

Bästa spår: ”DNA.”, ”ELEMENT.”, ”FEEL.”, ”LOVE.”, ”DUCKWORTH.”
Bästa produktion: ”HUMBLE.” (Mike Will Made It)
Bästa gästinhopp: Zacari (”LOVE.”)

3. ”Section.80” (2011)
Efter ett par mixtapes med uppmärksam- made ”Overly Dedicated” som kronan på verket hade K.Dot, som han då kallade sig, byggt upp en stabil hype inför sitt första studioalbum. Ett album som inte bara skulle katapultera honom, utan hela TDE, till hiphopens absoluta toppskikt och lägga grunden för hans kompromisslösa artisteri. Med konceptet och J. Cole-producerade singeln ”HiiiPoWeR” som riktmärke tog den avslappnade men snabbspottande västkust-mc:n med oss på en konceptuell resa genom 80-talets problematiska spelplan och riktade ljus på de svårigheter som han och resten av hans generation fått genomlida.

Redan här visade Kendrick upp sitt ambitiösa artisteri – om än inte lika välutvecklat som hans kommande alster – samt en självinsikt och ärlighet i sitt textförfattande som i kombination med teknisk briljans stack ut som något alldeles extra i den rådande blogg rap-eran. De flesta minns nog första gången man hörde ”Rigamortus”. Med sitt jazziga 90’s hiphopsound, till stora delar kurerat av TDE-producenterna THC och Sounwave med bidrag av svenska Tommy Black, fanns inga ambitioner att passa in i branschens Billboard-mallar – snarare tvärtom. Albumet är fortfarande romantiserat av fans och ses av vissa som hans bästa verk i karriären.

Bästa spår: ”Hol’ Up”, ”A.D.H.D”, ”Ronald Reagan Era”, ”Rigamortus”, ”HiiiPoWer”
Bästa produktion: ”HiiiPower” (J. Cole)
Bästa gästinhopp: BJ The Chicago Kid (“Kush & Corinthians”)

2. ”good kid, m.A.A.d city” (2012)
Efter att ha dubbats till ”new king of the West Coast” av sina välrenommerade västkustkollegor Game, Snoop
Dogg och Dr. Dre var pressen hög på en nu 25-årig Kendrick Lamar. Men om det fanns någon som tvivlade på hans förmåga att axla den manteln förvandlades snabbt tvivel till övertygelse efter releasen av ”good kid, m.A.A.d city”. För om ”Section.80” gav honom kungakronan var detta album hans förstfödde son, redo att sprida arvet vidare.

Precis som föregångaren är ”good kid, m.A.A.d city” ett konceptalbum och dessutom debuten på storbolaget Interscope. Med en uppenbar talang för storytelling i sann Nas-anda, som på ”The Art of Peer Pressure” och ”Sing About Me, I’m Dying of Thirst”, sticker detta album upp som en fullfjädrad majstång i en öken av radiohits. Oavsett om låtarna handlar om vägen till ett bankrån eller att utkräva hämnd, finns en autentisk atmosfär som grundar sig i att de flesta av dessa händelser är baserade på egna upplevelser och hur han kontemplerar över dess konsekvenser. Det faktum att flera av Kendricks riktiga vänner och familjemedlemmar medverkar på diverse ”skits” på skivan förstärker den känslan. Albumet belönades med fem Grammy-nomineringar, är en certifierad klassiker och förmodligen hans bästa rent musikaliskt. Men musik handlar lika mycket om känslor som kvalitet.

Bästa spår: ”Backseat Freestyle”, ”Bitch, Don’t Kill My Vibe”, ”Money Trees”, ”m.A.A.d city”, ”Poetic Justice”
Bästa produktion: ”m.A.A.d city” (Sounwave)
Bästa gästinhopp: Jay Rock (”Money Trees”)

1. ”Mr. Morale & The Big Steppers” (2022)
Inför ”Mr. Morale & The Big Steppers” hade fans väntat i fem år på ett nytt album av Kendrick Lamar. Således var förväntningarna högt ställda. Inget nytt för en musiker, men förstås mer påträngande för en artist av Kendricks kaliber. ”I can’t please everybody” skanderas upprepande i refrängen på albumspåret ”Crown”. På omslaget syns rapparen i just en törnekrona tillsammans med sin familj. Utöver Jesus-referensen är det just detta som ”Mr. Morale…” kretsar kring. Synder, förlåtelse, försoning och ansvarsskyldighet. Familj, ego, kärlek och lust. Det är ett fettfläckigt fönster in i Kendrick Lamars själ.

Texterna är så kompakta och hypnotiserande att det först är när man hör Drake och Kanyes namn (på höjdpunkten ”Father Time”) som man hajar till. Det är ett album som är mycket mer än ett album. Det är en sammanhängande berättelse, ett samtidsdokument och ett personligt magnum opus. Men det är likväl om kollektiva trauman som personliga. ”I’m not in the music business, I been in the human business”, rappar Kendrick på ”Purple Hearts”. Genom personliga snedsteg och generationsöverspännande övergrepp, såväl bildliga som bokstavliga, tar han upp ämnen och berättar berättelser som ingen annan i genren gör. ”Mr. Morale…” är ”To Pimp A Butterfly” utan funkinslagen, mer fokuserat. Ett lika modigt som ambitiöst verk, som knappast kunde utföras bättre än av just Kendrick Lamar; hiphopens ofrivillige frälsare. Och frågan är om han någonsin varit bättre.

Bästa spår: ”N95”, ”Die Hard”, ”Father Time”, ”Silent Hill”, ”Rich Spirit”, ”Savior”
Bästa produktion: ”Father Time”
Bästa gästinhopp: Sampha (”Father Time”)

Text: Malkolm Landréus
Foto: Renell Medrano