I tio år har Mwuana varit en av landets mest inflytelserika och trendsättande artister. Men inte utan att det kostat. Efter många år av tvivel, kamp och utmaningar är han nu tillbaka med sitt första album på åtta år. Med ”HEAT” vänder han blad och startar ett nytt kapitel.

2015 slog Mwuana ner som en bomb i hiphop-Sverige med en EP-trilogi bestående av lika delar bravado, pondus och finkänslighet. Med dagens mått mätt ingen kommersiell kioskvältare, men musikaliskt och kulturellt fanns ingenting som kändes lika rått, autentiskt och angeläget. Så har hans karriär sett ut i stort sett sedan dess: en pionjär för de invigda med en genreöverskridande musikalitet som få kan bemästra. Något som också gjort honom svår för fans att placera i ett fack. Precis som han vill ha det. Men oavsett vilka som väntat – och vad de väntat på – är hans första album på åtta år något för alla att omfamna.

Den efterlängtade uppföljaren ”HEAT” kan bäst beskrivas som en perfekt mix av det gamla och det nya, på ett sätt som få utöver Mwuana hade kunnat balansera.

– Ibland är det svårt att veta vad som är bra och vad som är dåligt. Sen är det lätt att man får en bild av vad man vill göra, som kanske mer grundar sig i vad man tror att folk vill höra. Att jag måste ha med en ”Craftmanship” eller en ”LOVERMAN”. Nu blev det inget av det, vilket jag tycker är så jävla skönt. Jag tycker det mer anspelar på det här gamla, men lite mer sunshine och lite mer pop kanske, säger Mwuana när vi ses för vår femte intervju sedan debut-EP:n 2015. 

Senast, i samband med att den blottande dokumentären ”Mwuana: Framför allt” fick premiär i Stockholm. En dokumentär som erbjöd en unik inblick i hur livet som artist kan se ut och specifikt hur Mwuana i flera år brottats med missbruk, prestationsångest och personliga demoner. Men också en fin och viktig skildring av resan mot att överkomma just dessa svårigheter. Att nå hit.

Med denna berättelse i åtanke är det lätt att föreställa sig känslan när han nu har nått fram till sitt mål. När vi ses är det dagen innan skivan ska släppas och – ironiskt nog – tio år på dagen sedan han släppte sin första EP med Collén & Chords. Producentduon som också ligger bakom ”HEAT”. 

Berätta, hur känns det? Du verkar ganska lugn ändå.

– Nä men jag är ganska nervig faktiskt. Men jag är väl allmänt lugnare som person än vad jag kanske har varit. Men jag är så jävla spänd på att höra vad folk ska känna, tycka och tänka. Det är man alltid.

Jag vet ju hur mycket som ligger bakom det här. Dels efter det vi såg i dokumentären, men även 2020 när vi sågs var du i ganska dåligt skick.

– Ah, fy fan. Sen är det ju så att mitt liv är ganska svängigt, allmänt. Jag har perioder när det är stökigt och när det är uppstyrt. Nu har jag väl precis kommit in i en uppstyrd period igen, men det är också för att sista tampen med det här albumet har varit superjobbig. Det har varit crazy. Så det har blivit lite urladdningar efter man är klar med en session, där jag bara går crashar ut, typ. Men det är tur att man har kvar samma tjej i alla fall, skrattar han och refererar till sin mångåriga partner Marian som i mångt och mycket agerat både musa och ankare i hans liv som artist. 

Två andra som agerat partners denna gång är filmregissören Martin Sandin, som tillsammans med Viktor Annerstål låg bakom ”Mwuana: Framför allt”, och mångåriga vännen Thomas Niemi. Ett team som försett honom med tilliten och tryggheten som han genom sin karriär haft ett stort behov av. 

– Du vet ju själv, jag har testat alla typer av konstellationer och distributionsformer, men jag har aldrig känt mig så uppbackad av folket jag har runt mig. Dels ser jag upp till dom för vad dom gör, men också att jag älskar dom. Framförallt Martin och Thomas. För det har jag känt i många år nu att jag vill få till, något som känns lite som det var i början när jag var på ART:ERY. När inte bara jag brann för det utan dom runtomkring också brann för det. Att få känna den uppbackningen har kanske också gjort mig mer stabil. Jag skiter egentligen i vad folk kommer tycka för jag är nöjd med vad vi gjort och jag älskar musiken. Och det ska inte ta åtta år till nästa skiva! Det är bara starten på ett nytt kapitel. 

Skivan känns på något sätt som en homage till resan hit och åren som gått. 

– Verkligen! Jag tror att alla kreatörer är i ett ständigt sökande men som du säger, det är en sak att skapa och sen vad som sker kring det, det är det som jag tror förgör många. Eller stärker och lyfter många. Det är antingen eller. Det är jobbigt att känna att ”här skapar jag, men ingenting runt klickar”. Eller att man inte gillar sitt skivbolag och är fast i det. Nä, det har varit en jävla resa hit, konstaterar han och förklarar hur han drogs tillbaka till ett sound som mer liknar det vi hörde på debutalbumet ”Triller”. 

– Det var faktiskt Chords som sa det till mig och han satte huvudet på spiken. För efter första albumet är det som att man blir vilsen. Jag släppte ”LOVERMAN”, släppte ”Craftmanship”… man testar sig fram och gör det man tycker är fett för stunden. Men nu med det här andra albumet så blir det som att musiken ändå fortsätter från där jag började med ”Triller”. Det var som en första stepping stone och nu kommer vi till den andra, säger han och gestikulerar med händerna för att illustrera en något snirklig väg mellan ändarna. 

– Det är det jag känner, att vi landade så fint med det här. Det här är en body of work. It’s a motherfucking classic, känner jag! Det känns jävligt nice. 

”Triller” var ju rätt mörk, det här känns lite ljusare. 

– Om ”Triller” var mer åt trap-hållet så är det här lite mer up beat. Och att jag faktiskt kände för att jag ville plocka fram rapen lite mer. För jag har känt att jag velat ta avstånd från det där med allt som sker och med tanke på vad mycket av den svenska hiphopen förknippas med i Sverige idag. 

Men visst har ”HEAT” sina sentimentala stunder, i sann Mwuana-anda. Ett av de mest iöronfallande exemplen är låten ”Sunny”, dedikerad till hans 15 år yngre halvbror Sonny. De båda delar samma mamma, men har olika pappor och en komplicerad relation.

– Den skrev jag när han var 15 och han är 22 idag. Så den är typ 7-8 år gammal. Den började ganska trapig, så det här är typ den fjärde versionen av den. Den har blivit mer och mer avskalad, mer och mer sentimental, blödig och sorglig. I början handlade den mer om när hans pappa kom in i bilden och rörde om rätt rejält, säger han och skrockar uppgivet. 

– Den betyder skitmycket. Jag har varit rädd att min lillebror skulle bli besviken på mig för att den aldrig kom ut, men jag sa hela tiden att den ska vara på mitt andra album. Och nu är det här.

Så han har hört den alltså?

– Ja, ja. Han kan den utantill. 

Att ha ett 15 år yngre syskon skapar också en komplex situation för själva relationen. Mwuana berättar om svårigheterna med att hitta en balans i att vara bror, pappa och kompis. 

– För två år sen gjorde jag ett aktivt val att bara vara hans storebror. För innan det försökte jag vara hans farsa, hans brorsa, hans polare som visste hur det var att bli vuxen… Men det blir jävligt schizofrent, liksom. Ena sekunden kunde jag skämma bort honom och andra sekunden står jag och skäller ut honom och sen står jag och röker spliff med honom. Asså, förstår du? Nu vill jag bara vara hans trygga punkt.

– Jag hoppas att många kan relatera till den också. Vare sig det är ett syskon eller en vän, tillägger han och lutar sig tillbaka i lädersoffan.

Apropå de här sentimentala bitarna av skivan så har du en rad på ”Stay Loud” där du säger ”jag vill vara fri från det hatet som jag burit på”. Vad härstammar det ifrån?

– Det är ju tio år sen jag debuterade i år och det har skett mycket under dom här tio åren… allting är inte intakt från den tiden. Det finns folk som man har brutit kontakten med och relationer som inte finns kvar. Det finns många situationer där jag känner att jag har fått oförtjänt mycket skit av folk som tycker jag är skyldiga dom något. Det har inte alltid varit rättvist. Men jag har bara tagit det. Jag har försökt vara the bigger person, för jag måste vara det. Där har jag känt mycket hat och att jag blivit någon slags slagpåse. Det har varit saker i familjen också, ekonomiska grejer… Det är många som vill ha saker av en.

Han nämner sedan saker utifrån, som tar oss in på en helt annan aspekt av livet som artist. I synnerhet livet som Mwuana. 

– Det mesta genom åren har varit kärlek, men även den har lilla gnuttan av ”vem tror du att du är?”. Det blir inte lättare med åren heller, att ömsa skinn och skapa något oberoende av vad alla andra tycker. Det kommer lätt in där. Det tror jag också många känner, att man går och bär på ilska och besvikelse eller hat. Jag vill bara bli en mer förlåtande människa och inte lika dömande mot andra. Men också skapa en starkare sköld så att såna här saker kan rinna av mig lättare. Så det är det den raden kommer ifrån, när det känns som att allt det här bara gror i en. 

Att säga att Mwuana är landets kanske mest mångsidiga artist är ingen överdrift. Genom sin karriär har han tilltalat ett brett spektrum av musiklyssnare med sin unika mix av gatubangers, klubblåtar, sensuella kärleksförklaringar, refrängbefriade rapkavalkader och musikaliska frivolter som ”LOVERMAN”. Den sistnämnda, en vänsterfil mot att bli folklig á la ”Så Mycket Bättre”. Men med detta kommer också en hel del olika öron att tillfredsställa och flera åsikter kring vad han borde göra. På många sätt, en paradox. Något som Mwuana också blivit medveten om.

– När jag skriver idag så är det inte samma hungriga Mwuana som det var för tio år sen. När man bara ”jag skiter i vad alla säger, I’ma tell it like this!”. Så är det inte idag. Det är så många som har massa åsikter om vad du gör. Så det blir att man tystar ner sig själv. Även om jag har musiken som en outlet så har det varit skitsvårt att få ur mig det där som sitter djupt, djupt inne. För jag vågar typ inte. Det blir som självcensur! Då undrar jag ens varför jag gör det här, om jag inte kan få ut det jag vill säga. För jag sitter ju inte med tre låtskrivare utan allt det här kommer från mig och då måste jag få ut i alla en gnutta av det där. Det är nog därför det har tagit sån tid också med albumet. 

Hur känns det egentligen, att du var friare för tio år sedan?

– Det är jobbigt såklart. Men då fanns det inte heller några förväntningar eller några som tyckte något. Nu har ju folk fått följa mig i tio år och vissa blir också vana vid en. Man är inte lika… jag kanske inte sticker ut på samma sätt. Då var det ju ”va fan säger han”, idag är det ganska milt jämfört med vad som sägs on the streets eller hur folk rappar.

Det är en lång väg från ”Du vet att jag säljer”, haha. 

– Ja, exakt så! För där befinner jag ju mig inte heller. Det är inte den killen som sitter här idag, menar han och tillägger:

– Men det kanske är därför man är lite självdestruktiv ibland. Det är väl den enda anledningen till att jag är det idag, för om man ska få ut något som är lite explicit så måste man också leva i den sörjan lite grann. Om allting är flatline, vad fan ska du säga? Jag kan inte rappa om morgonkaffe.

Känner du att det har hämmat din kreativitet sedan du slutade röka weed också?

– Det har inte hämmat mig alls, snarare tvärtom. Men igen, ju mer trygghet du skapar desto mindre häftigt blir livet. Förstå mig rätt, livet är häftigt i sig men man hittar ju nya saker som gör att man går igång. Jag försöker få Mwuana att hinna ikapp det här, men det är svårt ibland. 

Mitt i samtalet får Mwuana ett sms som han fastnar vid. Jag förstår direkt att det är viktigt. Meddelandet är från Peter Swartling, mannen som var den första branschpersonen som trodde på honom och gav honom en sällsynt deal som skulle bli avgörande för att hans karriär ens skulle börja. SMS:et avslutas med orden:

”Jag blev så glad över ditt album. Det är, såklart, enastående. Och grymt bra. Ännu en milstolpe i svensk musik.”

Mwuana ser lättad ut. Som att en tyngd lyfte från hans axlar. 

– Det är så fint att jag fortfarande har honom i mitt liv. Det är många som inte är kvar. Då tänker man ibland ”är det jag?”. Jag vill inte tro att det bara är jag. It takes two to tango, liksom. Men jag har väl inte varit helt nöjd med dom konstellationerna bara. 

Vi pratar lite grann om avsaknaden av features, både här och genom åren. Jag återknyter det till vårt tidigare samtal om de olika konstellationerna han varit i, som i slutändan inte riktigt blivit som han tänkt sig. Ligger det kanske ändå något i hans drivkraft, vision och målmedvetenhet som är svår för andra att matcha?

– Du har rätt i att jag kan vara lite… om jag hör någonting så vill jag verkligen att det ska bli så. Men jag har blivit bättre på det där, för det är också en grej med skapandet att du kan inte kontrollera det för mycket. Då kommer man känna det. Det är inte upp till mig att säga vad som är bra, verkligen inte. Så, ah… du har rätt, det kanske därför det inte blir så mycket. Om jag har en vision så följer jag den till 110%. Sen finns det inte så mycket rum kvar. Men det är väl också därför det är tryggt att göra det med Collén & Chords, för då är jag inte orolig att det ska bli wack.

Jag tänker att det funkar för just er för att dom är lika passionerade och drivna som du är när det kommer till skapandet av musik och att ni har ett jävligt stort förtroende för varandras förmågor?

– Verkligen. Jag tror att alla olika konstellationer och möten har sin plats och sina funktioner, men med oss tre det är alltid poppin asså. När vi jobbar tillsammans känns det alltid som att vi alla tycker att det här är det bästa vi vet. Det är nästan som en telepatisk grej, säger han och berättar vidare om Chords förmåga hitta slagord när de jobbar på ett projekt. 

– Länder samlas ju kring en flagga, att det finns något att förenas kring. Chords har alltid varit bra på att komma med dom här slagorden. När vi gjorde ”Triller” var det att allting som var bra var ”violent” eller ”ouff mannen, det här är violence”. Vi sa så till allt, haha. Nu var det ”he came through”, haha. Asså jag vet inte hur mycket jag sagt det dom senaste veckorna.

Samarbetet med Elma verkar ha funkar bra i alla fall! Hon gästar fyra låtar.

– Det är så jävla kul att hon är med, för jag har haft ögonen på henne i nästan ett år och känt att ”den här tjejen är grym asså!”. Jag älskar hennes musik, det är inte alla som får till den där känslan. Hon låter inte svensk utan hon gör sin grej. 

Ironiskt nog tycker jag hon påminner lite om Blen.

– Ah, haha. Men det är all her på dom här, jag har inte försökt tweaka det på något sätt. Det sker ganska sällan med sångerskor eller sångare. Men fan vad hon är skillad, det är ingen lek asså. På ”Off-Switch” hade jag en topline som var annorlunda, men hon gjorde det poppin. Jag hoppas det här blir en stepping stone för henne också.

Går det summera dom här tio åren på något sätt?

– Det har gått jävligt fort. Det är svårt att fatta att det har gått tio år. Det är svårt att erkänna det för sig själv ibland, men… hur ska jag säga… I’ve been doing this. Det har inte varit en enda stund under de här tio åren som jag funderat på att göra något annat, förstår du? Det har varit solid, även om det varit tider där det inte kommit så mycket musik. Det är en jävla trygghet att känna det. Jag hoppas jag får göra det här i minst tio år till, säger han med ödmjukhet. 

– Och förhoppningsvis kan det här förgrena sig i massa andra saker. Asså jag mår nästan illa när jag säger det, men det är klart att jag kan ha en workshop om hur man skriver rap! Haha! Jag kan hålla ett föredrag. I don’t know! Tio år det är ändå nån typ av erfarenhet och det finns ju fler erfarenheter jag har fått ut av det här. Det är klart att jag också känner att jag vill dela med mig av det till nästa generation och dom som är intresserade. Jag testade ju majorbolag-grejen och jag hoppade det ganska snabbt. Och kommer aldrig gå tillbaka till det. 

Men nu blickar han framåt. Tillsammans med sina parhästar Martin Sandin och Thomas Niemi har han startat egna bolaget Detail Department Records, som ”HEAT” nu släpps genom. Vilket också skapar möjlighet för andra kreativa ambitioner framöver. Men till skillnad från tidigare i hans karriär finns också konkreta framtidsplaner för privatlivet. Att skaffa familj, hus och en hälsosam livsstil.

– Det är det jag siktar mot! Jag har också tagit körkort, jag har tagit jägarexamen. Det är massa grejer som hänt. Jag älskar att vara ute i naturen, det har bara blivit lite mindre på sistone. Men det hänger ihop med mognande och umgänge. Hade jag haft fel personer runt mig så hade det gått åt helvete. Men jag har haft personer som stöttat mig och inspirerat mig. Trott på mig, för det har jag alltid haft svårt med. 

Innan vi skiljs åt bjuder han på några sista ord kring resan som lett fram till hit och vad han själv tycker om det han har skapat.

– Det här är verkligen ett avslut på det här kapitlet. Jag hoppas att folk behöver höra dom här grejerna, på något sätt. För jag känner att still to this day, det är ingen i det här landet som låter som jag. Det här är ändå poppin! Det är en annan nivå asså. Come on, säger han och skrattar högt.

Oavsett om man håller med eller inte, så finns det en sak som står säker:

He came through. 

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Andreas Renlund