Intervju: Zacke: “Jag skulle säga att det är min mest politiska skiva hittills”


Från Kingsize Magazine #4 2020.

 

 

Luleå-sonen Zacke har haft en speciell plats inom svensk hiphop sedan han äntrade scenen 2010 med sitt debutalbum ”Visst är det vackert”. Med sin särpräglade röst och ett unikt språk har han skapat ett eget universum fyllt av karaktärer och berättelser. Nu är han tillbaka i hemstaden efter ett decennium i Stockholm och hans fjärde soloskiva “Pengar Frihet Zakaria Jamal” släpps den 30:e oktober.

 

 

Zacke sitter i sin studio. Väggarna pryds av färgglada tyger och på golvet ligger det rödspräckliga mattor. Det ser lite ut som ett mysigt vardagsrum fast med synthar och annan musikutrustning som en del av inredningen. Studion har han tillsammans med gruppen Movits! och ligger i centrala Luleå.

 

Zakarias Lekberg föddes 1983 och växte upp i Luleå med sin mamma. Det skulle dröja till tonåren innan Zacke började hålla på med musik men text och att skriva var tidigt närvarande i hans liv. När hans mamma spelade musik hemma var det ofta fokus på bra textförfattare och hon uppmanade honom till att skriva dikter.
– Hon var lite så här ”du får 20kr om du skriver en dikt”. Så det var ett sätt jag kunde tjäna lite pengar på och köpa godis typ.

 

När Zacke gick i trean skulle hans skola läggas ner. Hans mamma bestämde då att de skulle skriva en dikt tillsammans som Zacke skulle läsa upp inför hela skolan. Och han tyckte det lät rimligt.
– Nu när jag ser tillbaka på det tycker jag det är en ganska sjuk grej. Eller sjuk grej är det ju inte, men att jag skulle göra det med mitt eget barn skulle jag kanske inte komma på. Det här har jag tänkt på ganska nyligen att fan det är väl inte så konstigt då att det blev att jag skrev text.

 

Under tonåren fångades Zacke av skateboard. Han gillade subkulturer som inte var mainstream. Det höll i sig och under andra halvan av 1990-talet upptäckte han hiphop. Det kändes väldigt spännande och annorlunda och redan 1998 började han själv rappa. Det var ett gäng på ett 20-tal personer som gillade hiphop och höll på med rap, producerade beats, breakade och graffade. Det var aldrig tal om pengar eller kunna leva på det, men de tog det ändå seriöst. Tillsammans med tre andra rappare startade han gruppen L-Town Crew.
– Vi var ganska ambitiösa när jag ser tillbaka på det. Vi började prodda och försökte lära oss prodda ihop något beat och det var jag som fick ansvara för det. Vi hyrde en studio och spelade in och sålde skivorna på lokala skivstället, som hette ”Skivstället”. Vi var ändå på att göra det ordentligt. Det var fortfarande ingen tanke sådär direkt att nu ska vi göra det eller göra det. Man ville att andra skulle höra musiken och så ville man spela live. Det var typ det som var målet.

 

Gruppen höll ihop i tre år. De gjorde en del spelningar och lyckades vinna distriktsfinalen i Musikdirekt. När de splittrades fortsatte Zacke att göra musik på egen hand. Under den här tiden var svensk hiphop inne i en mörk period. Intresset från media var lågt, det fanns väldigt lite pengar och chanserna att lyckas var små. Men 2005 skickade producenten Emil Petterson in en bränd CD-skiva till P3 med en av låtarna de gjort ihop. Skivan var blank och
det framgick ingenstans vilka som gjort låten. P3 gillade den och lyckades efter lite googlande och efterforskning hitta vilka som låg bakom musiken. Zacke fick ett mail från stationen där de förklarade att de ville spela låten i radio.
– Det var en ganska stor grej för mig, att ”aha okej det går”.

 

Zacke började arbeta på sin första soloskiva tillsammans med producenten Anders ”Mördar-Anders” Rensfeldt. Han kände ett stort behov av att få bli tagen på allvar, något som inte var helt självklart då.
– Man ska komma ihåg att, nu är det ändå hype med en del norrländsk rap men det var det absolut inte då. Det var att folk typ skrattade åt det. Det fanns en väldigt stor vilja att bevisa mig själv, jag tycker nästan man kan höra det på den skivan.

 

2008 packade den 24-åriga Zacke sina väskor och begav sig mot huvudstaden. Det var dags att göra ett helhjärtat försök att satsa på musiken.
– Det var en så tydlig grej. Jag klev på tåget, hade mina grejer med mig och så här, ”nu ska jag åka och satsa på musiken”. Nästan lite klyschigt du vet, haha. Men det var så det var. Det känns som att jag blev vuxen i Stockholm. När jag bodde i Luleå innan, jag rappade ju och släppte grejer då också men det kändes som det blev mer seriöst när jag flyttade till Stockholm.

 

Att flytta ner var ett sätt att komma närmare musikbranschen. Det kändes nödvändigt för att kunna lyckas.
– Det är svårt att lyckas om man inte är i epicentrum, där allting händer. Alltså jag hade ju velat säga ”det spelar ingen roll, det går lika bra om du bor här i Luleå”, för jag vill ju att det ska komma fram fler Luleå-artister. Men det är ju svårare. Det är kanske lättare nu än, alltså jag är så OG jag menar 2010 var ju inte sociala medier så big. Det är kanske lättare nu på så sätt om det skulle vara någon som matade social media. Men det är ändå så här, bara för att ens förstå hela jävla ekosystemet kring hur saker och ting funkar, jag har svårt att se att jag skulle förstå det om jag inte hade varit nere i Stockholm. Jag behöver inte lägga någon större värdering i att det är så, det är ganska naturligt. Det är ingenting exklusivt för musikbranschen. Men jag tycker att det kan vara bra att man är medveten om det. För ibland tycker jag att det känns som att vi inte är med- vetna om att det är så utan mer ”Stockholm är ju tvärsnittet”. Det är det ju inte, skulle jag säga… det skulle jag bestämt hävda.

 

På plats i Stockholm började han släppa singlar och 2010 såg debutskivan ”Visst är det vackert” dagens ljus. Den skivan blev det riktiga startskottet på Zackes karriär och hans särpräglade stil, röst och sätt att skriva var någonting nytt på den svenska hiphopscenen.
– Det är väl fördelen med att komma från ett mindre ställe, att du får odla det där i fred. Det är tråkigt på så sätt att man inte lika lätt når ut eller att det är svårare med samarbeten och så där. Men det positiva är väl att du får odla någonting som är opåverkat. Det låter som jag pratar om Galapagosöarna, haha. Men det tror jag också kan vara i Stockholm eller var som helst. Att folk odlar fram sin stil i det kvarteret man kommer ifrån. Så det är väl inte unikt i sig men jag tror att det kanske är vanligare att det är så.

 

Skivan mottogs väl och ledde till att Zacke fick komma ut och spela och han kunde börja jobba på sitt andra album. Tre år efter debuten kom så albumet ”Renhjärtat” där han själv anser att han hittade den stil och musikaliska väg han följt sedan dess.
– När jag kom till Stockholm skulle jag säga att jag betraktade Norrbotten och min hemstad mer än vad jag gjorde när bodde här. Man blir hemmablind, eller jag var nog det. Också att jag fick ett perspektiv, jag kunde jämföra med någonting. Också att försöka skriva om det på ett seriöst sätt. Jag kände att jag kunde prata om de grejerna utan att det var skämtsamt. Det hade ju funnits några så här skämt-Norrlands-rap förut men då tyckte jag ändå att det uppstod något som var mitt eget som ändå var så där ”okej det där, det har jag”. När vi var kids lyssnade vi på Ken Ring och det identifierade vi oss med, för det tyckte vi var så nära vi kunde komma. Det var som ett outforskat territorium. Och det kanske krävde att jag inte var i Luleå för att det skulle kännas verkligt.

 

Skivan mottogs väl av publiken men media var inte intresserade och han fick inte göra en enda intervju i samband med släppet. Det gjorde honom lite besviken. Men när han släppte skivan ”Fattigkussen” 2016 blev det helt annorlunda. Albumet blev nominerat till två Grammisar i kategorierna ”Årets textförfattare” och ”Årets hiphop” och fick stor uppmärksamhet i media. Titeln syftade till uttrycket ”fattiga kusinen från landet” och skivan var ett konceptalbum som kretsade kring just den karaktären.
– Det är ju extremt stor skillnad från att inte få en enda intervju, och sen få DN Kultur omslaget, haha. Sen handlar mycket om slumpen. Det var en jävligt intressant tid där när ”Fattigkussen” kom. Donald Trump hade just blivit vald och jag har en teori om att det spelade in. Folk var så nojiga ”oh, vad fan är det som händer?”. Då hade många journalister och människor en teori om att nu har rostbältet blivit arga. Det var jävligt mycket det där stad vs landet-diskussionen. Också här i Sverige. Jag tycker att det är en gravt förenklad bild av varför Trump blev vald och varför SD har blivit stora, men den var som på tapeten där. Och just då kom ”Fattigkussen” som ändå handlade om utanförskap i småstäder. Nu använder jag deras ord, jag skulle aldrig promota min skiva och påstå att den handlade om det. Jag tror att de tänkte så och då blev det sjukt aktuellt. Det är min bild i alla fall och jag har fått den lite bekräftad efteråt. Det talar ju för hur mycket det också handlar om slumpen. Med allas karriärer.

Texterna på skivan fick mycket uppmärksamhet och Zacke fick nu chansen att gå lite djupare in på sina texter i intervjuer.
– Det var roligt att folk ville gräva då och fråga. Jag skriver ofta i flera lager så om man vill så går det att gräva djupt. Men jag tycker också om att man bara ska kunna chilla där på övre lagret utan att man ska ha någon jobbig snubbe som vill trycka upp det i ansiktet på en. Nu är det ju säkert vissa som tycker att jag är så även på det översta lagret men det är min ambition att du ska kunna slå på den och diska om du vill.

 

Nu är Zacke tillbaka i Luleå. Under åren i Stockholm har han alltid rest mycket till sin hemstad för att jobba och träffa släkt och vänner, så övergången har gått smidigt. Att inte befinna sig i musikbranschens mitt är också lättare idag då han redan har en plattform och har byggt upp en egen publik. Just nu är Zacke i full gång med att slutföra sitt som kommer ut den 30:e oktober. Precis som på de tidigare skivorna har han jobbat med Anders Rensfeldt men denna gång är han själv mer inblandad i produktionerna.
– Jag är ju gammal producent, men Anders är enligt mig den bästa produ- centen i Sverige så det går som inte att ta över det från honom. Men vi har producerat den här mer tillsammans skulle jag säga. Vi har varit på samma plats för en gångs skull eftersom jag flyttade tillbaka till Luleå. Så det har varit väldigt roligt. Tidigare har det mer varit att vi jobbat korta tidpunkter och så har jag åkt upp när vi närmat oss slutet. Den här gången har vi kunnat sitta längre tid med varandra i studion och det har varit svinskoj. Det tänker jag också hörs på skivan.

 

Soundet på det nya albumet är stort och pampigt med mycket sång, barnkörer och mäktiga ljudbilder. Det är ett sätt att upphöja historierna menar Zacke.
– Det är nästan pseudoreligiöst. Spirituellt. Jag är ateist men jag kan vara jävligt avundsjuk på hela den där mytologin och den där stämningen. Jag har haft den känslan att jag har velat bädda in det i någonting sånt för att höja upp det. ”Fattigkussen” ville jag också höja upp men genom de små historierna, den här gången ville jag levla upp ännu mer. Den var ändå ganska anspråkslös i sin utformning, här ville jag blaffa på och tänkte istället ”more is more”.

 

Känslan på albumet skapar som ett eget universum. Vad handlar skivan om för dig?
– Jag tycker hela mitt konstnärskap, om jag ska vara så pretentiös genom att kalla det så, har ett litet universum till att börja med. Det är ofta många historier inbakade. Om man ska knyta an till min förra skiva så var jag extremt inzoomad, så inzoomad som jag aldrig tidigare har varit. Men när jag flyttade tillbaka kände jag att jag inte kan zooma in mer, då kommer jag ramla ner i ett kaninhål. Sen vill man ju aldrig upprepa sig. Jag skulle säga att det är min mest politiska skiva hittills. Den handlar mycket om klass, precis som tidigare. Mycket människoöden och sådana perspektiv och historier. Men jag har som velat baka in det i någonting som är, jag vill inte kalla det onorrbottniskt… det är ganska norrbottniska texter även om det ibland handlar om Stockholm. Men i någonting stort, någonting pampigt och nästan sakralt ibland. I kontrast till de små berättelserna och de små människorna som kanske inte syns. Textmässigt skulle jag säga att den handlar mer om Sverige. Den handlar om Norrbotten fortfarande men kanske mer om Sverige. Utifrån mitt perspektiv. Men det är svårt även nu i intervjun att sätta ord på det, det är så abstrakt. Och där är också en kontrast, jag pratade med min PR-agent om det där, att jag förstår att det är mycket lättare att sälja in ”Fattigkussen” för den var så konkret, ”här är en karaktär”. Det är så jävla ”hashtag”. Medan den nya plattan handlar mer om en stämning och en, jag vet inte, önskan.
– Nu senaste tiden har jag haft en känsla att vi är i någon slags skarv. En skarv mellan det som var och vad vi är på väg in i. Det är en konstig känsla. En känsla jag har och delar med många jag snackat med. Det är väl i allra hösta grad en politisk skarv. En definitions- fråga också vad Sverige är för någonting. Det där har jag grävt mycket i. Jag skulle aldrig skriva i en textrad att ”vi är i en skarv”. Det är ju min känsla som jag då försöker berätta om med de här mindre penseldragen rent textmässigt, vad jag tycker är ett tecken på den här skarven. Jag tycker Sverige är intressant som land för jag tror att vi har ett problem med hur vi definierar oss och hur vi ser på oss själva. Därför tycker jag det är intressant att skriva saker som kanske är, inte brännande men… men ändå vad fan är det här för någonting? Jag gillar det sättet att berätta en historia. Jag pekar aldrig något finger, ställer egentligen inga frågor heller utan det jag gör är väldigt enkelt egentligen. Ta låten ”Torgny” från ”Renhjärtat” som exempel. Vad handlar ”Torgny” om? Det handlar delvis om en härlig uppväxthis- toria som är mysig och nostalgisk men personligen skulle jag aldrig känna mig nöjd med det. För mig finns det inget egenvärde i att jag skulle säga att det var mysig nostalgi. Det kan ju vara mysigt och jag dömer ingen som skriver så men jag vill göra det.

 

Det här blir din fjärde skiva och det har gått tio år sedan första skivan kom. Hur ser du på det?
– Det är fett. Jag pratade med min baby mama om det. Jag hade kollat på Spotify och man ser artister man tycker om och många har kanske bara fyra skivor. Det känns råmäktigt att ha en katalog. Men jag skulle säga att jag är ganska osentimental kring det där också. Vissa går in i någon greatest hits-mode och börjar hålla på och fundera på sånt. Jag tittar inte tillbaka så mycket, i alla fall inte när det gäller mitt skapande. Det är skoj att se tillbaka att man gjorde det där och det där men jag personligen känner att jag behöver nya utmaningar. Enda anledningen att jag tittar tillbaka på någonting är för att jag ska tävla med det och göra det bättre. Vad jag tycker är bättre. Det kan handla om att bli bättre på att rappa, att skriva texter eller att, hantera sin röst… alltså det går ju alltid att hitta nåt. Speciellt om du är självkritisk vilket jag är lite grann. Jag känner snarare att det skulle vara farligt att börja tänka ”ooh vad häftigt att ha gjort så här mycket musik”. Jag tror att jag kommer lägga av den dagen jag personligen inte känner att jag blir bättre. Vissa artister blir ju bara, okej de har tappat det, haha. Jag vet inte det kanske är så att jag inte kommer märka det själv och känna att ”det där var skitbra” men det var inte det. Jag vet inte hur den processen skulle gå till egentligen men jag hoppas att jag kommer märka det isåfall. Det som motiverar mig är de här utmaningarna som jag försöker hitta på ett eller annat sätt. För ur ett ekonomiskt incitament skulle det vara mycket smartare om jag kanske gjorde en ”Fattigkussen 2” eller verkligen körde in på det här med småstad vs storstad. Försöka bli någon figur i media och sälja den. För det reviret, det är inte så många som claimar det. Men jag skulle inte palla göra det. Jag vill att det ska vara utmanande och någonting nytt. Det känns så jävla mossigt om man ska hålla på och gräva för mycket där man står.

 

Så kan vi förvänta oss att det kommer en femte skiva om tre år till?
– Haha, du har listat ut mitt mönster. Jo… nä, men lätt alltså. Jag kommer verkligen mata det här så länge det bara går. Antingen tills att jag själv känner att jag inte är relevant eller att ekonomin inte tillåter längre.

 

 

Intervju: Marcus Lindgren
Foto: Johan Hannu

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL