Blir du ledsen om jag dör? har premiär den 21a augusti och vi har intervjuat en av birollerna som spelas av Jason Diakité (Timbuktu). Baserad på Nicolas Lunabbas hyllade självbiografi och verkliga händelser berättar Blir du ledsen om jag dör? historien om mötet mellan ungdomsledaren Nic och den 14-årige baskettalangen Elijah. Genom deras oväntade vänskap skildrar filmen hur hopp, tillit och mänsklig närvaro kan förändra ett liv. 

Ringer upp Jason Diakité.

….

Hur mår du, har du sommarlov?

-Det har jag faktiskt! För första gången på jävligt länge, det är skitskönt! Jag bestämde mig i höstas för att jag skulle tacka nej till alla spelningar i sommar, det har jag aldrig gjort förut.

Det har inte börjat klia i fingrarna än?

-Lite, men det är det som är spännande på något sätt. Det kliar i fingrarna för att man inte kan göra sin grej och då kan det komma något nytt. 

Jag har ju bara fått se trailern av Blir du ledsen om jag dör hittills och…

-Jag också!

Va? Skämtar du? 

-Nej, jag har faktiskt inte fått se filmen. Jag var ju med när det spelades in, men bara mina delar. Så det ska bli sjukt spännande att se den.

Jason rekommenderar mig också att läsa boken.

Blir du ledsen om jag dör gör sin allra största tjänst i att den fångar en upplevelse av det Sverige som kanske du och jag redan känner och har egna erfarenheter av. Men för de som inte vet, äldre och folk som bor utanför storstäderna, gör den en oerhörd service i att vara ett fönster för människor att se Sverige från ett annat perspektiv. 

“Sverige är inte bara EN berättelse.” 

-Sverige är inte bara EN berättelse. Media och folkopinionen strävar alltid efter EN berättelse . Filmen gör sitt i att vidga, lägga till, och att vara flera berättelser i och om Sverige. 

Karaktären som Jason spelar heter Rahim och jobbar på Hela Malmö – en organisation som jobbar med social rättvisa och hållbarhet för barn och unga i Malmö – med huvudkaraktären Nic. Hela Malmö finns och verkar på riktigt. 

-Jag (Rahim) är lite äldre, lite lugnare och har längre erfarenhet av att jobba med ungdomar, så jag blir lite av en mentor för Nic. Där Nic är hot-headed och blir emotionell så är jag mer chill och lugn. 

-När jag tänkte på Rahim och vem jag skulle basera honom på tänkte jag på två av mina vänner. Jag har också känt många av de äldre killarna i Malmö som har jobbat med ungdomar för alltid och har varit de där storebröderna. De som var på gatan men överlevde gatan. Och då, när jag var ung, behövde alla dom. Idag tror jag inte att det behovet minskat utan tvärtom. 

Filmen handlar mycket om det där storebrorskapet, mentorskapet. Vem har varit din mentor?

-Tidigt rap-mässigt var det en kille som hette Kweku, som betyder ungefär “pojke född på en onsdag”. Han var rappare och ett eller två år äldre än mig. Han lärde mig hur jag skulle skriva mina bars, hur jag skulle organisera mina rim på papper och spelade sjukt mycket musik för mig. 1992/93 konverterade han till islam och började tidigt prata mycket om religionen. Han var så karismatisk, både på scen och när han pratade om islam, så alla rappare i malmö konverterade, alla alla.

“Alla rappare i malmö konverterade”

Du också? 

-Alla utom jag, haha! Jag blev nästan en outkast för att jag inte konverterade. Det är svårt att tänka sig den världen idag. Trots att Sverige var fucked up på många sätt då, skinheads på gatan, lasermannen, så var inte kids som konverterade till islam terror. Idag hade det aldrig flugit, de hade blivit terrorstämplade… Att vara en sökare, en third culture kid, att växa upp i mellanförskap, är att söka någon sorts tillhörighet. Lika mycket hemvist som hiphopen gav många, gav också islam många. 

-ADL var en annan tidig mentor. Måns Asplund, som producerade mina första 5 album, också. Jag tror mycket på mentorskap. Lika viktigt det är att ha äldre mentorer, är det att ha yngre.

Har du några yngre mentorer nu?

-Absolut. Jag skulle säga Julimar Santos och Esta Kirabo. De är 20 respektive 10 år yngre än jag. Jag tror att det utbytet fungerar bra åt båda hållen. Vi får inspirera och lära varandra. Ännu yngre är Jonathan Armstrong. Tan-tan. Han lär mig massa saker också. 

-Mentorskap är viktigt, jag vill tro att det är det för alla, men för en viss klass i Sverige finns ett self parenting behov. Och inom hiphopkulturen, som var så ny, behövde vi uppfinna själva och lära varandra.

Jason hade scenskräck när han var liten och har inte alltid varit bekväm framför publiken. Eftersom skådespelandet är relativt nytt för honom undrar jag hur det har känts. 

-Jag var faktiskt inte nervös. Väldigt tidigt var det nånting med Rodjas (Rodja Sekersöz, regissör) närvaro och aura som gjorde mig lugn. Jag kände stödet från mina kollegor. Ingen gång under inspelningen kände jag “de är skådisar och här kommer jag som nån slags amatör”, utan alla behandlade mig lika. Jag gjorde också en tv-serie 2023 som var en helt annan grej för då var karaktären mycket längre ifrån mig, det var ett annat sorts skådespeleri.

Att vara artist är också att skådespela.

-Ja, performance kan vara så mycket. Och där blir kanske det allra allra svåraste att vara sig själv framför en kamera eller på scen. Om man uppväxt med en hudfärg som i det minsta skiljer sig från blekvit i Sverige så har man lärt sig att performa dagligen i sitt liv, i världen, i Sverige, i skolan. You know what I mean. 

“Malmö är känt och ökänt.”

Du har bott stora delar av ditt liv i Malmö, märks det att filmen utspelar sig just där, eller hade det kunnat vara vilken annan förort som helst?

-Det hade absolut kunnat vara vilken förort som helst i Europa. I en amerikansk förort hade du kanske inte fått den blandningen där en kurd och en somalie hänger, det är en väldigt europeisk grej. Dialekterna är väldigt Malmö. Det är viktigt att visa att det är Malmö också, kanske främst för Malmöbor. Eftersom att Malmö är känt och ökänt. 

Din dialekt var väldigt välkommen i det här castet kan jag tänka mig?

-Ja haha, verkligen. Min dialekt är ju egentligen inte en Malmö dialekt. Jag var faktiskt inne på att jag skulle köra på malmöitiska men kände, där är jag inte riktigt än, det är bättre att hålla sig “true to me”. 

Skribent: Matilda-Abibatu Engström