Intervju: Syster Sol skiner åter med full kraft



 

 

Syster Sol är ett av de största namnen på den svenska reggae/dancehall-scenen och har varit en av de drivande medlemmarna i projekt som Femtastic och FATTA. Hon debuterade som soloartist 2009 med skivan ”Dömd att bli bedömd” och har släppt ytterligare två album, två EP:s och mängder med singlar sedan dess. Nu är hon tillbaka efter ett tre år långt uppehåll och skivan ”ANITYA” väntar runt hörnet. För Kingsize berättar hon om den musikaliska resan fram till idag, kraschen och hur hon hittade tillbaka till musiken igen.

 

 

I vardagsrummet står en liten tre-årig flicka framför vinylspelaren. I hörlurarna spelas föräldrarnas Beatles-skiva. Hon lyssnar noga och sjunger med på påhittad engelska. Världen utanför är intensiv och hektisk men i musiken är det tryggt. Det är på något sätt en mer rimlig värld. En värld där hon trivs. Många år senare kommer hon vara känd som en av landets främsta reggae-artister och göra ett stort intryck på den svenska musikscenen.

 

Syster Sol, eller Isabel Sandblom som hon egentligen heter, föddes 1983 och växte upp i Sollentuna i Stockholm. Hon började skriva dikter redan som sju-åring och när hon var elva började hon sätta toner till orden. Världen runt omkring kändes stökig och det var stormigt hemma. Musiken blev ett sätt att gå in i en bubbla. Hon kunde skriva hur mörkt hon ville, utan att någon blev orolig. Samtidigt kändes det som att någon, eller någonting, lyssnade. Hon kändeدsig hörd. I hemmet fanns en gammal ostämd flygel. Där satt hon och skrev låtar inspirerade av favoriter som Nirvana och Smashing Pumpkins.
– Så jävla bra musik ändå. Där var det också tillåtet att känna sig deprimerad. Jag tror att det var skönt att det var tillåtet i musiken. Det var inte tillåtet någon annanstans att vara som jag var.

 

När det var dags att börja gymnasiet gick hennes föräldrar med på att hon skulle få gå en, ”i alla fall halvestetisk” linje. Och det var även där hon kom i kontakt med något som skulle komma att bli en stor del av hennes liv framöver: reggae. Läraren som höll i ensembleundervisningen var ett stort reggae-fan och lärde eleverna hur man spelar i baktakt. Syster Sol fastnade för det opretentiösa i genren. Att det var inte så krystat. Det fick vara allt ifrån jättedjupt till skämtsamt och allt däremellan. Hon började lyssna på band som The Gladiators och The Abyssinians och mycket av den gospel-influerade reggaen. Därefter kom hon i kontakt med artister som Sister Nancy, Marcia Griffiths och Althea and Donna som öppnade upp en värld av kvinnliga reggae-musiker.

 

Det visade sig att flera av eleverna i hennes klass, och även i klassen över, var inne på reggae och snart började de ses på helgerna för att jamma och dricka öl. De var ofta upp emot 12 personer som samlades i ett garage, kring reggaen. Därifrån föddes bandet Livelihood, där Syster Sol sjöng och skrev låtar. Under 2000-ta-lets början växte reggaescenen i Stockholm och communityn var stark. Helt under radarn och utan stöd från media och etablissemanget sålde de ut spelningar och byggde upp en publik.

Efter gymnasiet började Syster Sol studera på Kulturamas teaterlinje. En klasskompis berättade för henne att det gick en tjej i klassen över som rappade och sa att de borde prata med varandra. Den personen var Cleo.
– Jag kommer ihåg att jag såg henne i kafeterian och bara: ”shit va snygg hon är”, haha. Det var typ min första tanke, så jävla ytlig. Sen frågade Cleo vad jag skulle göra efter skolan och om jag ville åka hem till henne och göra en låt.

 

Syster Sol var politisk och medveten i sin musik. Hon lade stor vikt vid texterna och ville att de skulle ha ett budskap. Cleo hade en mycket punkigare approach och tyckte “Fuck budskap”. De möttes någonstans i mitten och kom att lära sig mycket av varandras förhållningssätt.
– Då var jag ju med i Livelihood. Det skulle vara budskap, det skulle vara roots och alla i bandet skulle vara med och bestämma. Medan jag hade dancehall-ådran i mig också och ville utforska den. Att våga ta steget ut och göra en solo-grej och ta för mig på scenen, det var verkligen mycket Cleos förtjänst. Att också hitta en syster i den här kampen som ofta uppstod i musiksammanhang. Kunna känna igen sig i frågor man får från journalister som är jobbiga, att bli mansplainad konstant både av publik och i studios. Bara hitta någon som fattade den grejen och kunde stötta en igenom det, det har varit allt för mig. Jag hade aldrig kunnat göra det här utan henne. Aldrig. Och där tror jag vi känner samma för varandra.

När de insett hur otroligt viktig deras relation var ville de ge det vidare till andra. De startade en workshop som hette ”Tell Dem” med fokus på tjejers självkänsla. Ur samma tanke startades även Femtastic som var ett kollektiv med kvinnliga artister, dj:s, musiker, dansare och konstnärer. De drev projekt, klubbar och skapade en gemensam plattform som fick en stor genomslagskraft.
– Idén kom ur det att vi såg hur det blev när vi, som lika gärna kunnat beefa med varandra för vi var två kvinnor i en urban plattform, istället samarbetade. Då blev det hur fett som helst. Men det kom inte enkelt heller. Det fick vi kämpa med att få till. Vi måste kriga om platsen här, insåg vi ju. Då skapade vi istället egna scener där vi inte behövde kriga. Och det vart ju fan jävligt mäktigt asså! Jag glömmer bort det ibland men jag är väldigt stolt över vad vi åstadkom allihop och det var verkligen en team-effort-grej. Det är ändå mäktigt att artister som Sabina Ddumba, Seinabo Sey och Silvana Imam började sina karriärer på våra scener. Det är större än alla streams i världen.
– Femtastic som idé och koncept finns nog kvar i oss alla. Man får verkligen tänka på det, vi bröt oss fram med machete i terräng som ingen någonsin hade gått på i Sverige. Och ibland gick vi helt vilse eller åt fel håll men ibland blev det jävligt rätt också. En stor anledning till att Femtastic inte längre finns i sin ursprungliga form är att vi inte ville bli en Ladies Night. Det var ju väldigt många som bokade oss som ett sånt koncept till olika grejer.

 

Femtastic kom även att utgöra en del av initiativet FATTA. En förening som skulle komma att ha en stor påverkan på samhället och till och med lyckas få igenom en lagändring.

 

2013 friades tre män som stått åtalade för våldtäkt på en kvinna under en lägenhetsfest i Umeå. Delar av händelsen filmades. En av männen förde in en glasflaska i kvinnans underliv så att hon började blöda. I domen resonerade tingsrätten kring olika motiv som kvinnan kunde ha haft när hon knep ihop sina ben. Ett av alternativen som framgick var att hon kunnat vara blyg. Detta väckte starka reaktioner och det blossade upp en debatt både i nyheterna och på sociala medier. Cleo hade läst nyheten och ringde upp Syster Sol.
– Vi pratade mycket om sånt och bara: ”Hur kan det här ske? Hur kan det inte göras mer åt de här problemen?”. Vi hade båda egna erfarenheter av att ha blivit våldtagna och utsatta på olika sätt. När vi pratade så var det verkligen en känsla av att nu räcker det. Vi måste göra någonting. Jag sa: ”vi gör en låt”. Det var väl det enda jag kunde komma på. Men Cleo sa: ”Vi gör det större”. Så hon ringde till fantastiska Ida Östensson, som då jobbade på Crossing Boarders. Sen kopplade vi på Femtastic och Vanessa Marko som var ordförande, så då blev det att det var vi fyra som drog igång det hela. Istället för att skriva en vanlig låt så valde vi att samla in berättelser från personer som blivit utsatta för sexuellt våld. Det var så jävla jobbigt. Fy fa-an va hemskt det var. Det måste vara topp tre värsta grejer jag gjort. Att sitta och läsa igenom 200 plus berättelser, och känna igen sig i varenda en. Och förstå hur jävla utbrett det är och hur sjukt det är med den här lagstiftningen och vilka frågor de hade fått i rättssalar. ”Vad hade du på dig? Hur full var du?”. Det var bara så jävla skevt.
– Vi skrev låten och tog in Kristin Amparo på refrängen. Det var också sjukt att skriva på det sättet för det handlade inte om att det skulle bli bra, utan det handlade om att det skulle bli sant. Nu i efterhand när jag lyssnar på den, det är inte det bästa jag har gjort, men det var inte det som var syftet. Jag var bara ett instrument för texterna. Det var våra gemensamma ord.

 

Låten ”Fatta” blev kampsången för rörelsen som skapade stora ringar på vattnet, både inom kulturen och samhället i stort.
– Det var som att öppna ett lock som hade behövts öppnas länge. Så det bara vällde ut. Det var politiker och kvinnliga jurister som hörde av sig till oss och ville vara med och tyckte det här var skitfett. Också kulturutövare som ville vara med och stötta upp det. Det gick jävligt snabbt. Jag är så glad att vi hade just Ida Östensson med på det här för hon är så jävla duktig på att organisera och få till den biten. För det är inte min och Cleos starkaste. Vi blev mer ambassadörer och förde ordet utåt. Det blev naturligt att sprida ordet om FATTA i första hand och sen sitt eget artisteri. Det var faktiskt väldigt skönt för mig, att ha ett annat syfte än bara mig själv och min drift. Jag kommer ihåg att jag körde in min gamla skruttiga Landrover på Mynttorget och vi hade polare som hade målat plakat. Lite gerilla-vibe, haha. Under demonstrationen lämnade vi över våldtäktsberättelserna till riksdagen. Sen blev det återigen det här att jag tyckte att jag som artist fick för mycket fokus från själva sakfrågan, och det kändes inte nice. Jag förstår ju varför det blir så men jag var inte bekväm i det. Så då drog jag mig undan lite. Jag kände att nu behöver andra ta över det här. Folk som verkligen jobbar aktivt med det. Vi fick ju till en lagförändring liksom, det var skitfett. Det är så jävla fett att inse att man ändå har makt om man går ihop. Det var ju helt sjukt. Jag har inte trott att det existerade. Det är också en sån grej jag är jättestolt över att vi gjorde.

 

Den 1 juli 2018 trädde samtyckeslagen i kraft. En lag som i korta drag innebär att allt annat än ett ja är ett nej. Enligt en rapport från Brottsförebyggande rådet (2020) har bland annat antalet fällande domar vid sexualbrott ökat med 75 procent. Och mycket är tack vare arbetet som FATTA gjort.

 

Samma år som FATTA startades släppte Syster Sol även sin tredje fullängdare ”Mellan raderna”. Ett album som också blev hennes stora genombrott. Hon fick ett förskott från Universal men hann bara spela in en musikvideo innan hon sen drog iväg till Indien. Skivbolaget undrade om hon inte skulle vara med på musikgalorna. Hon var ju nominerad. Men hon hade ingen lust.
– Då hängde jag i Indien och levde det livet. Det var jätteskönt och på många sätt kanske det räddade mig. Jag vet inte om jag hade klarat av den där snurren. Samtidigt kan jag tänka: ”fan va tråkigt att jag missade det”. Men det är som det är.

 

Sedan flera år tillbaka hade Syster Sol ingått i en buddhistisk sekt och bodde på en kursgård i Skåne. Till en början trivdes hon väldigt bra. Det var drömlivet. Det var en stark community med härliga människor och många musiker. Och hon älskade buddhismen. Men att få ihop livet som artist och livet som mer eller mindre en nunna, blev en kamp. Hon fick inte ihop de två världarna.
– Det var mycket ekonomisk press och väldigt mycket nedtryckande grejer som gjorde att jag tappade all självkänsla, också i musiken. Dom dissade mig väldigt mycket, mina texter och vad jag höll på med, hur jag såg ut. Det var väldigt hårt liksom.

 

Med tiden började sekten förändras och Syster Sol kände inte att det stämde överens med henne längre.
– Jag har väldigt svårt att sätta en människa på en ”gudaposition”. Det går liksom emot min natur. Jag har alltid varit ganska anti auktoriteter. Lite rebellisk, I guess. I början var hela grejen att det var en gräsrotsrörelse. Men sen började det där smyga sig på, att det blev hierarkier. Då var det väldigt mycket att man skulle ”show devotion to your root trainer”. Dom ville att jag skulle ändra mina texter så att de bara handlade om min devotion till henne, bland annat. Det mådde jag väldigt dåligt av. Det blev en sån inre konflikt. När man ändå känner att: ”det här är mitt livsverk. Ska jag ändra alla texter nu? Ta bort de från Spotify typ?”. Samtidigt som jag helt klart övervägde det, för att jag var så inne i det. Nu i efterhand låter det absurt men jag tänkte att det här är det sista steget till att bli helt fri. Det är möjligt att det var det också, men då väljer jag hellre att också vara delaktig
i det mänskliga dramat. Jag är inte gjord för att ha en guru på det sättet.
– Jag förstår ju också att det låter så himla skevt att jag har varit med i en sekt. Men det är ganska vanligt. Det är bara det att det är fett tabubelagt att prata om. Men om man tänker så här: det börjar med en helgkurs i typ mindfulness eller att man går på någon… det kan ju vara i kristna sammanhang, muslimska sammanhang. Det finns ju verkligen runt hörnet överallt. Man börjar gå till en yogastudio så bara: ”aha, gå på en kurs i Indien”, och så är man där liksom. Speciellt om man är en sån som jag, som är lite känslig. Jag gick ur sekten 2015. Sen var det en jättelång process att komma tillbaka. Egentligen skulle jag säga att det är först nu som jag är riktigt återhämtad för det var ganska tufft.
– Jag vill bara lägga till att det här är min upplevelse och för vissa kanske det funkar jättebra, det ska inte jag ta bort heller. För vissa kan det vara ett alternativ till självmord. Jag vill vara väldigt försiktig med att dissa. Men att det var en sekt, det var det hundra procent.

 

Efter att ha lämnat sekten släppte Syster Sol EP:n ”Baglady”. Men motivationen hade börjat dala. Det var inte lika kul att spela live längre och det kändes falskt, hon ville ju kunna ge något till publiken. 2016 föddes hennes son. 2017 släpptes EP:n ”Miss Diamant”. Nu blev det overload. Hon pausade musiken och startade upp sin label GAL:ANT och började signa nya talanger. Men energin var slut. Hon separerade från sitt barns pappa och allt blev bara för mycket. 2018 tog det tvärstopp.
– Jag kraschade helt. Det är en sån sjuk känsla. Det tar verkligen stopp. Ingenting gick. Det enda jag klarade av, och knappt det, var att se till att min son fick mat och alla de praktiska bitarna runt honom. Sen sov jag bara resten av tiden. Eller låg på soffan. Det var hemskt. Jag var helt utslagen i ett år egentligen. Då öppnade jag inte ens datorn och gjorde någon musik över huvud taget. Jag kunde inte lyssna på musik, jag kunde inte ha något med det spirituella att göra. Jag var bara i ett vakuum typ. Jag tycker fortfarande att jag har sviter från det, vissa dagar är jag helt väck. Det har varit en process att komma tillbaka. Ah, fan vilken hemsk plats att vara på men också ganska nyttig. Jag och Cleo brukar snacka om det att när man kommer ut därifrån är man ju typ så jävla vis, haha. Man har ju sett saker liksom. Förstått saker. Men det är ju inte kul, det är fett jobbigt att vara där såklart.

 

Efter kraschen så bestämde hon sig. Hon skulle aldrig mer göra Syster Sol. Det var över.
– Jag åkte iväg till stadsmissionen med all gammal merch. Asså jag var verkligen så här: ”nu dödar jag henne”. Jag kände att jag orkar inte kriga mer. Jag insåg att jag fixar inte musikbranschen. Jag gör inte det. Det är för känslokallt för mig. Jag känner inte att jag får vara den här känsliga personen jag är i den miljön. Och då istället för att tänka att det är jag som är för känslig så, nej, det är faktiskt den här branschen som är för okänslig för mig. Så började jag plugga psykologi istället och det trivdes jag med.

 

Isabel hade lämnat Syster Sol bakom sig när hon plötsligt fick ett samtal från en gammal vän. Det var producenten Partillo, en legend på den svenska reggae och dancehall-scenen. Han frågade om hon ville vara med på hans producentalbum ”Högre Standard Vol. 3-4”.
– Och jag bara: ”det är klart att jag vill”. För jag älskar Partillo. Jag dör för honom och frågar han mig något så säger jag alltid ja, typ. Han gjorde mitt första album och jag känner att han har gjort så jävla mycket för min och väldigt många andras karriärer. Just då kunde jag inte på grund av hur jag mådde.

 

Ett halvår gick. Sen ringde det igen. Den här gången var det Dennis på Rudeboy Records. Han jobbade med Partillo och frågade om hon inte skulle ge den där låten en chans. Hon bestämde sig för att testa. Och det gick. Plötsligt bara flöt det ut utan att hon riktigt förstod själv var det kom ifrån. Dennis fick Syster Sol att tro på att det faktiskt skulle kunna gå med musiken, om hon hade ett bra team runt sig.
– Han var typ en business-snubbe som ändå hade hjärta, upplevde jag. Det var så jävla nice. Han förstod musiken, han förstod mig och då vart det som att jag tänkte: ”fan, det kanske går ändå”. Sen har det bara flutit ut låtar. Och det här är egentligen bara sen i våras.

 

Kombinationen av terapi, yoga, hennes son, sitt nya team i Rudeboy och ett tätt samarbete med vänner som Cleo och Fricky gjorde det möjligt för gnistan att tändas igen. Hon hittade tillbaka till glädjen.
– Det är lite som en nykär känsla, typ. ”Just det, det här är ju jag igen”. Så blev jag lite kär i de delarna av mig själv. Det var som att hitta en gammal kärlek och bli nykär igen typ. Haha, åh va töntigt… Men det var typ så.

 

Sedan dess har Syster Sol jobbat tight med Partillo och Rudeboy Records. Men vägen tillbaka har inte varit helt lätt.
– Partillo och Dennis har verkligen fått smaka på en traumatiserad artist. För fy fan vad man har gått igenom. Det är ändå 15 plus år av kamp. Kvinna, som har krigat i motvind konstant. Också med egna problem med psykisk ohälsa. Jag har PTSD och allt det här liksom. Och ändå gjort allt själv och man är så här… ah, kapabel. Det har varit stunder när jag känt: ”Jag kan bara göra musik, jag kan inte göra något annat. Jag kan inte göra intervjuer. Jag vill inte göra pressbilder”. Och så har vi typ fått KBT:a massa såna grejer.

 

I september släpptes ”Make Sense” från Partillos album och i november gjorde Syster Sol officiell comeback med låten ”Vissa Cuts” efter tre års frånvaro. Nu, februari 2021, börjar den nya skivan ”ANITYA” närma sig att bli klar och är snart redo att möta publiken. Soundet sträcker sig från roots reggae till dancehall och modern R&B.
– Jag har inte gjort musik på tre år, jag har ingen aning om vad jag är nu. Jag gillar att blanda organiska element med det här nutida trumsoundet, för det gillar jag själv att lyssna på. Jag gillar också oväntade harmonier som ändå blir catchy. Jag försöker hitta melodier som är lite out. Sen tänker jag att det är ganska souligt ändå.

 

Titeln på skivan ”ANITYA” är ett ord som används inom buddhismen och som syftar till lagen om alltings förgänglighet.
– Det är en grej som återkommer i mitt liv. ”This too shall pass” är typ det bästa. Jag tänker på det varje dag. Allting bara uppstår och försvinner. Jag vill visa på att alla de här grejerna jag sjunger om sker men det är ingenting att fästa sig vid. Det handlar om att bearbeta saker jag varit med om. Jag har haft ganska tuffa år så jag kände att det hade varit konstigt för mig om jag inte skrev låtar om det. Det jag vill göra är just det här att tillåta det mänskliga dramat att utspela sig samtidigt som man har ett all-seeing-eye-perspektiv där en är medveten och mindful om det som händer. Att gå för mycket in i något av de perspektiven är inte bra, för mig i alla fall. Går jag för mycket in i det mänskliga dramat då blir det knas. Går jag för mycket in i det här att bara observera allting, då blir jag som utanför och det kan bli att jag inte accepterar vissa aspekter av att vara människa. I sekten var det ju verkligen bara den aspekten som det var fokus på och det fick mig att må ganska dåligt. Vissa grejar ju det och mår jättebra av det så jag har ingen universalsanning på någonting. Jag kan bara förmedla det som känns sant för mig. Jag känner att jag mår som bäst när jag har balans mellan dom. Ibland dricker jag Nocco fast jag vet att det inte är bra för min kropp. Ibland så sviker jag kanske mina ideal, men det är okej. Varje ögonblick är nytt, ANITYA. Det passerar och man får hela tiden en ny chans och man kan också vara åskådare och skådespelare på samma gång, det går. Och det är där jag trivs att vara.

 

Idag läser Syster Sol till psykolog och i framtiden hoppas hon kunna jobba med frågor kring psykisk hälsa i musikbranschen. Hon har hittat strategier för att kunna arbeta med musik på sina villkor, på ett sätt som funkar för henne och känslan inför det kommande albumet är mer avslappnat.
– Jag har inte så mycket att förlora den här gången. Så det känns skönt. Jag har inte lagt alla ägg i den här korgen. Samtidigt som jag har en stark passion för musiken och känner mig närmare mig själv än någonsin.

 

 

Intervju: Marcus Lindgren
Foto: Erik by Erik

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL