Intervju: RAHIMIC – en velig juvel


Från Kingsize Magazine #1 2021.

 

 

En gömd juvel i landets södra delar – så skulle man kunna beskriva RAHIMIC. Hon har redan prisats för sitt textförfattande och skiftar till synes smärtfritt mellan sång och rap, men trots det är vägen framåt inte glasklar. Vi tog ett snack med artisten som just nu är aktuell med musik till SVT:s succéserie ”Tunna blå linjen”.

 

 

Sångerskan och rapparen Sanna Rahimic har släppt musik sporadiskt sedan 2016, då hon debuterade på engelska med låten ”Bigger Picture”. Sedan dess har musiken dock varit på svenska, med tydliga inslag av hemstaden Malmö – vare sig det varit genom sång eller rap. Kärleken till staden – som delvis beskrivs som en hatkärlek – får hon också utlopp på i nya låten ”Drömmer om det”, skapad för SVT:s succéserie ”Tunna blå linjen”.

 

2019 kom debut-EP:n ”SANNA MINA ORD”, tätt följd av studsiga ”23” och känslan var att Rahimic verkligen var på gång. Men 2020 släpptes ingen musik alls. Trots detta skulle hon själv inte beskriva sig som perfektionist. Eller skulle hon?
Nja, inte riktigt. När processerna för släppen blir för utdragna så tappar jag tålamodet och känner att jag bara vill släppa de direkt som de är. Det har jag gjort med tidigare släpp och därför har jag väldigt enkelt att ångra en del grejer i efterhand. Med det sagt så lägger jag även väldigt lång tid på att överanalysera varje steg jag tar, vare sig det gäller artwork, låttitel eller en rad i en låt. Därför försvinner mitt tålamod enkelt, för jag blir trött på mig själv. Så jag kanske är en perfektionist då? Haha.

 

Känslan är att det finns många sociala barriärer som hindrar dig, som du nämner på ”Intro”, bland annat. Att du lägger stor vikt vid att saker blir rätt och av rätt anledningar?
Barriärerna är inget som jag upplever hindrar mig. Barriärerna är något man hanterar längs vägen. Jag personligen har väldigt höga krav på mig själv och är formad på ett visst sätt som gör att den enda som hindrar mig, är jag själv. Jag vill säga att jag skiter i vad folk tycker om mig, men jag är tyvärr inte där. Därför lägger jag mycket vikt vid att försöka göra alla som lyssnar på mig nöjda och jag försöker leva upp till den bilden som jag tror att de har av mig.

 

På samma låt nämner du även att du väntar på din respekt och kommenterar ojämlikheten mellan män och kvinnor som är artister, är det något som du känner har förändrats alls?
Jag vill en dag bli respekterad av min hemstad, för jag har själv haft respekt för den sedan jag kom hit. Ojämlikheten mellan män och kvinnor tycker jag blir väldigt tydlig när det kommer till hur du är som artist. Självklart generaliserar jag nu, då det är omöjligt att prata om varje enskild artist, men det känns som att en kvinna kan bli sågad på fler punkter än bara det musikaliska uttrycket. Det handlar om hur hon pratar i intervjuer, hur hon klär sig och huruvida bra förebild hon är. När frågan om förebild kommer till män säger de enkelt ”jag har aldrig velat vara någons förebild” och jag tror egentligen det gäller samma för kvinnor. Men om en kvinna väljer att visa sin kropp, att prata om sexuella grejer eller röra sig på ett visst sätt säger man ”åh herregud kolla vad hon lär unga tjejer”. Det känns som att en kvinna väldigt sällan bara kan få lov att endast göra musik.

 

Du har belönats för ditt textförfattande, som är väldigt nära, direkt och personligt. Gör det det ”svårare” att skapa? Att du måste ha något att säga för att kunna göra en låt?
Hehe, tack… Ja, det suger ibland faktiskt. Jag kämpar ofta med att bara lägga enkla rim för att det passar melodin. Jag kämpar med att kunna skriva feta bars utan att ha en röd tråd men det är fett svårt. Att hela tiden ha låtar med ”djupa” budskap eller en sensmoral är draining, ska ej ljuga asså. Ibland vill man bara snacka skit och göra en låt som man kan vibea med. Har sån stor respekt för alla som bara gör nice låtar utan och tänka på vad som sägs, allt måste inte alltid vara så seriöst.

 

2019 släppte du din debut-EP ”SANNA MINA ORD”, hur var responsen?
Nu i efterhand kan jag inse att responsen var underbar. Jag är glad och stolt över att projektet togs emot med så fina händer. När jag släppte EP:n var jag dock inte lika nöjd. Jag lider av att aldrig vara nöjd dessvärre och någonstans i mitt huvud så hade jag fått för mig att jag skulle få en större push av den. Men jag lärde mig mycket av hela processen och hela mottagandet, den gjorde verkligen så att jag behöll båda fötterna på jorden. Jag är så tacksam för alla människorna som var involverade under den processen, EP:n hade aldrig kunnat bli till utan dem.

 

Du har varvat en del mellan sång och rap, är det något trivs med att kunna göra?
Jaaa, jag älskar det! Det är skitkul. För att koppla tillbaka till mitt tålamod så blir jag lätt trött på att göra samma sak för länge. Det finns vissa delar i de två elementen som inte går att göra i den andra och därför är det skönt att kunna få utlopp för både den melodiska delen, men även den lyriska. Jag upplever att när det är rap så ska det vara mer tydligt och direkt medan i sången får man bara vila på beatet.

 

Känner du att du har hittat ditt uttryck och sound, eller är det något du fortfarande känner att du jobbar med?
Nej, absolut inte! Jag blir så imponerad av folk som bara ”detta är mitt sound!” Vad är ens sound? Jag kan ibland känna att jag är all over the place… För varje låt jag gör, desto mer förvirrad blir jag över vad det är jag håller på med. Jag själv lyssnar på olika typer av låtar och så länge jag gör det kommer det dessvärre komma ut olika typer av låtar från mig. Däremot tycker kanske folk som lyssnar på min musik att jag har gjort samma låt 20 gånger, det är mycket möjligt. Men ja, det är så jag känner i alla fall, haha.

 

Just nu är du aktuell med låten ”Drömmer om det” från SVT-serien ”Tunna blå linjen”, hur kom det till?
Det började med att min mamma såg en annons i tidningen om att Gipo skulle ha auditions för att starta igång ett nytt projekt där det skulle göras låtar som eventuellt skulle få vara med i en SVT-serie. Jag såg ordet ”SVT” och sökte direkt. Efter audition fick jag besked om att jag kom med och innan projektet drog igång på riktigt frågade Irya Gmeyner (filmkompositör och producent, reds anm) mig om jag ville testa göra en låt på en instrumental som hon hade. Vi gjorde ”Drömmer om det” sommaren 2019 och ja, den kom med i serien!

 

Du hyllar där din hemstad, vad betyder Malmö för dig?
Asså det är ju stället som har gjort mig till den jag är, om jag ska snacka som en klyscha. Det har funnits perioder i livet där jag hatat allt som har med staden att göra och ibland älskar jag det. Det är en sorts hatkärlek. Vi har våra positiva sidor och våra negativa, men i slutet av dagen så finns det bara ett Malmö.

 

Känner du att fler börjar få upp ögonen för artister från Malmö och södra delarna av Sverige?
Jag hoppas det. Men jag vet inte helt ärligt? Jag kan bara hoppas. Så att när nästa generation vill göra detta, så behöver de inte gå igenom samma dimma som resten gjorde för att komma någonstans. Den dimman har jag fortfarande inte lyckats tränga igenom, men jag hoppas att jag en dag gör det.

 

Vad kan vi förvänta oss av dig framöver?
Förhoppningsvis mer släpp! Haha. Jag håller på med lite låtar nu, men jag vill verkligen försöka göra saker på andra sätt nu. Jag har innan bara släppt en grej och sen bara ”vad ska jag göra nu?” vilket har resulterat i att det inte har existerat någon som helst kontinuitet. Kontinuitet är dessvärre A och O och den är svår att bibehålla när man gör andra grejer på 100% men det är fan ingen ursäkt. Så jag vill försöka släppa grejer först när jag har en relativt säkrad plan på mina nästa steg. Med det sagt så hoppas jag att det släpps grejer under mitt namn i år!

 

 

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Gloriya Talebi

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL