62b170dadc4101037e075fe2
Intervju: Prop Dylan – principfast hiphop för ära och respekt


”Bushido Code berättar om mitt liv och hur dedikerad jag är musiken.”

 

 

Med basen i Dalarna har Prop Dylan under två decennier tålmodigt byggt sitt artisteri, grundat i en orubblig tro på boombap-hantverket och ambitionen att kontinuerligt förfina sina kunskaper vad gäller rap och produktion. Nu har Borlänge-MC:n färdigställt nya albumet ”Bushido Code”, till största del skapad med beats av Detroit-producenten Apollo Brown. Utöver detta finns även flera andra albumprojekt i process att färdigställas under 2022, samt en stundande turné för nya skivan i Europa med omnejd.

 

 

Att vara konsekvent och principfast i sitt skapande över tid, är något som blir alltmer ovanligt på en hiphopscen där genreupplösningen blivit allt mer påtaglig senaste åren. Per ”Prop Dylan” Norén har trots olika trender och svängningar, inom både svensk och internationell hiphop, blivit trogen den hiphop-tradition som fostrat honom – och samtidigt tagit honom långt utanför Sveriges gränser från hemtrakterna i Borlänge. Det har gått tre år sedan senaste albumet, ”To Whom It May Concern Pt.1” och sedan dess har arbetet med nya projekt fortgått hemma i Borlänge, till största del under coronapandemin. Det nya albumet ”Bushido Code”, som släpps i början av maj månad, har till största del baserats på beats som tillhandahållits av Detroit-producenten Apollo Brown.

 

– Planen var att åka till Detroit under 2020 och spela in några låtar på plats med honom men pandemin rammade givetvis den planen helt. Och när jag ändå var i Detroit skulle jag även spela in med forna Slum Village-medlemmen Elzhi och några andra. Jag tror jag haffade Apollo mellan produktionerna av Che Noirs och hans album ”As God Intended” och hans och Stalleys album ”Blacklight” så det var där nånstans vi började surra om att det fanns ett fönster för samarbete.

 

– Jag är väldigt picky med produktioner och försöker se ett albums helhet innan det är färdigt. Det kan ställa till en del då jag lätt låser mig vid den visionen men jag tycker i fallet med ”Bushido Code” så har jag lyckats. Apollo fick nog känna på det lite då jag ratade en hel del av hans beats. Det gick till den grad att han skällde ut mig och sa att han inte tänkte skicka några mer produktioner och att han aldrig tidigare skickat så många beats till en rappare. Då var vi uppe i 45-50 beats, haha. Sen är jag inte rädd för att rata beats oavsett producent, jag ratade tom 2 av DJ Premiers.

– Beatsen var inte dåliga, dom passade inte den visionen eller de färdiga teman jag hade för delar av plattan. Till exempel har jag en låt (Dedicated/October 5th) om min pappa som gick bort i bukspottkörtelcancer 2009. Jag har haft svårt att skriva om det och heller inte hittat rätt produktion men tillslut skickade Apollo det perfekta beatet till just den låten. Jag har en rad som går ”I still have your number on the phone, sometimes I call you and wonder if you’re home, but recipient’s unknown” och hook-samplingen sjunger ”I call, I call”. Jag hade skrivit hela låttexten långt innan jag hörde beatet. För att låta klyschig så kändes det som att det var lite ”meant to be” när temat landade över hans matchande produktion.

 

 

Även om merparten av arbetet med albumet har skötts på distans så länkade Prop och Apollo upp strax innan pandemin. Prop Dylan förklarar att de båda, något otippat, fick möjligheten att ses på svenska breddgrader.

 

– Vi hookade upp i 2019 i Borlänge när han var här och spelade på Broken Dreams med Pharoahe Monch och Rapper Big Pooh. Tanken var att vi skulle spela in några scener till musikvideon till låten ”Bushido Code” som han producerat. Men det hanns inte med då flygbolaget hade lyckats slarvat bort allt Pharoahe Monchs bagage. Jag var även på Pharoahe om att lägga hooken till ”Bushido Code” och han var så oerhört nära att gå med på det men han blev rejält nedstämd när hans bagage hade försvunnit med allt han behövde för att få ihop sitt live-gig.

 

 

Apollo Brown har en karaktäristisk boombap-ljudbild. Vad är det du gillar med hans beats? Först och främst ur perspektivet som MC och vad gäller skrivandet till hans produktioner.

 

– Hans val av sound och stämningsläge gör det enkelt att skriva till hans beats. Apollo och DJ Premier har det där lilla extra som gör att man vill greppa pennan direkt när man hör deras produktioner. Ju fler album jag släppt så har jag successivt gått emot ett sound som jag tror undermedvetet låtit definiera min stil och val av beats. Masse och Salla nämnde det i en Kingsize-intervju för några år sedan, att jag och Looptroop hade, separat då, utvecklat egna sound. Sound som kanske blivit unika för oss som artister. Medans andra följt strömmen och branschtrender och inte varit lika unika i sina stilar. Min stil har graviterat mer åt den souliga boombap som också definierat Apollos musikaliska katalog. Så ”Bushido Code” kanske är en naturlig sammanstrålning av två liknande stilar.

 

– Sedan jag hörde produktionerna på The Lefts platta “Gas Mask” så har jag varit en sucker för hans beats. I synnerhet ”The Melody”. Även fast han gör sample-baserade produktioner så håller han beatsen nya och fräscha. Jag tycker inte han hamnar i något trött old school-fack där alla beats måste låta som dom gjorde 1993. Det är tröttsamt att använda uttrycket, old school rap för idag görs den typen av hiphop fast med en helt ny twist på det som bär och utvecklar den subgenren framåt. Sen jobbar han oftast med samma typ av rappare även fast han börjat producera mer renodlad soul vid sidan av hiphop. Den typen av rap och rappare är nog den ”bag” jag förmodligen kan placeras i. Dom och jag kanske går åt det lite mer rap-tekniska hållet. Apollo är några år äldre än mig men vi har förmodligen vuxit upp och lyssnat på samma typ av östkust-hiphop som vi senare anammat och gjort själva. Även då på Bushido Code.

 

 

Men även ur ett producentperspektiv, hur ser du på Apollos produktioner som producenten Gravy Sparks?

 

– Han håller oftast sina produktioner ganska enkla och inte på något sätt överdådiga. Något jag många gånger kan uppskatta. Några av produktionerna som landade på min platta var lite så och ganska sparsmakade, i positiv bemärkelse, men fick ett lyft när jag adderade små detaljer till beatsen. Exempelvis som på min fjärde singel ”Golden Handshakes” där röstsamplingen sjunger ”Come on down” som gör en stor skillnad till skillnad från det rena beat han först skickade till mig. Andra beats på plattan har varit självklara i sin enkelhet.

 

– Apollo går givetvis i fotspåren av J-Dilla, vilket kanske inte så konstigt då dom kommer från samma stad, Detroit. Så hans tuggande beats låter delvis inspirerade av Dilla. Men det är som att Apollo har hittat en del av Dillas palett och hållit sig vid det. Som givetvis blivit ett framgångskoncept. Han är som den perfekta blandningen mellan DJ Premier och J-Dilla. Han tillhör även den relativt lilla skara producenter som man kan höra, enbart på produktionen vem det är, utan att i förväg veta vem som producerat låten. Lite som DJ Premier, Pete Rock, Embee, och Dilla. Producentmässigt hyser jag stor respekt för honom så all heder till Apollo. Sen att vi båda kommer från en industriort adderar givetvis lite soul to the flavor rent inspirationsmässigt. Två städer som både har ett stort musik och industriarv. Samma med Dilla. Lite working class hero vibb med underdog-mentaliteten, hehe.

 

 

 

 

Berätta mer om albumet i sig. Hur har dina tankegångar varit när det gäller skrivandet och koncept på nya albumet?

 

– Förutom att Apollo Brown har satt sin prägel på albumet så har jag tagit ner tempot en hel del i jämförelse med mina tidigare album. Det var även tanken med att blanda in honom då han som oftast har ett längre bpm i sina produktioner. Jag är inte heller lika hård i min framtoning. Jag har förstått att jag står i gränslandet mellan battle-rap och concious-rap om man ska tro olika fans på internet, hehe. “Bushido Code” är nog en blandning av dom två stilarna med min egna soul-bap:iga touch. Jag håller mig till mitt rap-mässiga hantverk men sätter även pannan i djupa veck utan att bli för pretentiös. I och med tempoväxlingen så vågar jag nog påstå att mina texter står mer i fokus än tidigare. Även fast jag alltid lagt stor vikt vid hur och vad jag säger så har har det nog försvunnit i låtarnas helhet.

 

– Titeln i sig, Bushido Code, berättar väl om mitt liv och hur dedikerad jag är musiken. Jag lever efter en kod där musiken har en enormt central roll. Där jag kommer ifrån är kanske musik och turnéliv inte det främsta karriärsvalet (trots Borlänge som musikstad) men det har präglat hela mitt unga och vuxna liv och kommer förhoppningvis vara så, så länge det är möjligt. Jag antar att jag är sån som person att när jag brinner för något så är det en nästan en outtömlig källa. Personer runt mig kanske skulle kalla det ADHD, ha ha. Det är även mycket reflektioner kring mitt val av levnadssätt som på låten ”Stuck” med Fashawn där jag skriver ”It’s like I’m stuck inside a thinking pattern, stuck in this rap game but really I could split an atom, follow the steps that my mother took, but instead of reading science books I wished I’d spit it live on Jimmy Fallon” där jag refererar till min morsas karriärsval som jobbar vetenskapligt som biomedicinsk analytiker. Att jag hade kunnat välja den akademiska vägen som hon gjorde men jag valde den musikaliska inriktingen i stället. Låter givetvis lättare än vad det är, hehe. Jag är nog även för rastlös som person för att gräva ner mig i akademisk litteratur.

 

– Även på ”Day Ones” som är en renodlad storytelling-låt går jag igenom hur mitt och en utav mina närmsta vänners liv gick isär efter en utekväll som slutade på värsta tänkbara sätt. På ”Day Ones” har jag nog, textmässigt aldrig varit så kronologiskt detaljerad och mån om att allt ska förhålla sig till sanningen. Nu när jag tänker på det så är det lite ”One Love”-vibb på den med Nas. Men ”Day Ones” är en utav dom låtar som jag är enormt stolt och mest nöjd med på plattan. Den är helt och hållet skriven för min egen del till en polare som det gått rejält snett för.

 

– ”Bushido Code” är ett mer samlat och kontrollerat album än de skivor jag tidigare släppt. Det känns som jag haft koll på alla små detaljer än vid tidigare album då fler än en producent varit inblandad.

 

 

Berätta om samarbetet med Elzhi från Slum Village!

 

– Elzhi ja. Husguden numero uno. En ära att få collaba med honom på nya skivan. Som sagt var det meningen att jag skulle åka till Detroit för att spela in låtar med Apollo och även Elzhi i samma veva. Låten som vi gör tillsammans heter ”No Rain, No Flowers” och handlar delvis om det klyschiga att hårt jobb lönar sig i slutändan. En annan aspekt är att hårt jobb kan vara ett sätt att försöka bryta sig loss från bilden som underdog i musikbranschen. Både jag och Elzhi får ofta höra av fans och musikkritiker att vi är underskattade och förtjänar mer tid i rampljuset i stället för andra artister. Oftast är det på grund utav våran valda rapstil och att man vill bevara ett hantverk som kanske inte är det mest lukrativa att fästa sig vid. Men ändå ärofyllt och det är mer värt att vara fanbärare för något kulturellt bevarande kontra en snabb trendig karriär. Jag menar, titta på Big L och den legacy han lämnade efter sig. Han släppte 2 solo album innan han blev ihjälskjuten och hans banbrytande stil nämns fortfarande idag. Jag har svårt att se att dagens major label artisters stilar kommer blir ihågkomna som något banbrytande eller att dom för den delen ens kommer ha någon historiskt betydelse. Klart dagens artister kommer bli ihågkomna men just i det här avseendet när det handlar om ett hantverk som inspirerat hela generationer rappare på samma vis som Dilla för beatmakers så är det en annan deal.

 

– En sak jag nämnde i våran förra intervju var att jag har en förmåga att se musik i färg, som jag senare förstått ha en eget namn kallat: Synestesi. Av en slump kom vi in på att både jag och Elzhi har synestesi och såg just det beatet vi använde i samma färgspektrum, rött med inslag av guld haha. Det är ändå lite fett att vi har något annat personligt gemensamt än bara rap-stil och flerstaviga rimscheman.

 

– Förutom Apollo Browns och min egna produktion så producerar DJ Connect från Elite Fleet spåret ”The Recap” och lägger cuts på ”Friends or Strangers”. Cosmic från Looptroop Rockers gästar tillsammans med soulsångaren Erik Runeson på låten ”Travelers” som är en annan take av turnélivet. Statik Selektahs ständiga vapendragare Termanology från Boston från Boston gästar på låten ”Win Lose or Draw” där även producenten S.Raw lägger cuts. Jag och S.Raw går way back och han var under några år medlem i min forna grupp Ragin Goblins men jag tror han till slut tyckte våran stil var för hård och var mer inne på Dilla-viben. Vi gled isär då han flyttade till Malmö för att studera på konstskola. Så det var fett att vi kunde få till ett mindre samarbete på Bushido Code.

 

 

 

 

Det är nästan omöjligt att intervjua någon utan att nämna pandemins påverkan. Hur har dessa två åren varit för din del?

 

– Jag bestämde mig ganska snabbt för att göra något positivt av pandemin. Jag såg ett tillfälle att låsa in mig i studion och jobba på nytt material i lugn och ro. Många gånger kan jag känna mig kreativt stressad när fokus läggs på att vara aktuell dygnet runt på sociala medier och av artister som är ständigt aktuella på Spotify. Här blev det som att alla musiker hade samma förutsättningar så jag kunde landa i det på något vis. Det blev till ett stiltje i musikbranschen och till en början satt alla i en och samma båt. Som independent-artist kan det vara ganska skönt att veta att alla har samma förutsättningar.

 

–Sen ville jag ville göra något konkret, som ett till album. Real work som kan manifesteras på en platta. Jag tror stor del i det beslutet också var att jag turnerat under hela 2019 med albumet ”To whom it may concern” i stora delar av Europa, och var ganska leds på det flängande turnélivet. Jag hade en rejält grym avslutning av turnén på ett utsålt hak i Schweiziska alperna. Det var beckmörkt när jag och min Dj kom med shuttle-bussen till spelstället. Vi visste givetvis att det var i alpmiljö men vi såg ingenting av bergen. Dagen efter när jag vaknade på hotellet som var i samma lokal som gig-stället så såg jag alptopparna utanför. Hela den avslutande upplevelsen fick mig att känna mig ganska nöjd och det satte punkt för turnén, promotion av plattan och året i sig. Hade jag däremot inte turnerat under 2019 så hade nog pandemin påverkat mig värre både ekonomiskt och psykiskt.

 

– Under 2021 började gig-suget komma tillbaka och jag fick in några bokningar med The Alchemist i Frankrike i November. Det blev en annorlunda upplevelse med coronapass och munskydd vart än man vände sig. Vi var ju vana att vara lite slapphänta här i Sverige men i Frankrike var dom stenhårda.
Jag gjorde även några utsålda gigs i Schweiz i November och December 2021 vilket var enormt välkommet. Man vet aldrig vilket vakuum det kan bli efter ett längre uppehåll. Men publiken verkar vara väldigt hungriga på nytt material och gigs. Men att stå på scenen med Alan The Chemist och festa efter giggen gav en redig mersmak för turnerandet igen, haha.

 

– Förutom allt jobb med mitt album så kontaktade Supersci-producenten Erik L mig för ett år sedan om att skriva låtar med han och hans team. Jag har sen länge hyst enorm respekt för hela Supersci-klicken och Flyphonic så det var fett att Erik hörde av sig. Vi har jobbat lite smått under åren men aldrig så konkret som nu. Under året som gått har vi fått ihop två album där han producerar och jag lägger och skriver rap. Vi har landat syncar i nationell amerikansk tv och synts med Lebron James, bilmärket Lexus etc och samarbetar med bla förlaget BMG och andra major skivbolag. Samarbetet med Erik L har lett till några andra låtskrivarsamarbeten i Europa. Utöver låtskrivandet så jobbar jag med en musiker från Gävle som heter Rasmus Diamant. Han spelade en hel del instrument på ”The Cardinal Sin”-plattan. Vi producerar instrumental-beats och har snart färdigställt ett album som är tänkt att släppas någon gång under 2022. Så nej, jag har inte legat på latsidan under pandemin precis..

 

 

Till våren och sommaren ska du ge dig ut på turné runt om i Europa igen. Vad betyder det för dig att få komma ut “on the road”?

 

– Turnerandet har mer eller mindre definierat större delen av mitt vuxna liv och jag skulle ha svårt att se ett liv utan det. Jag har lagt oerhört stort fokus på att spela live ända sedan mina första fysiska släpp i början av 2000-talet med Sub Phenomena som var den första grupp jag hade. Även min andra grupp Ragin Goblins som jag hade tillsammans med Soul Saga aka K-Element, S.Raw och några till, spelade en hel del live. Så att turnera är mer än väl inpräntat.

 

– Till dags dato har jag gjort upp emot 600 livespelningar i stora delar av Europa, några vändor i Central och Nordamerika, Asien och faktiskt även i Mellanöstern. Att komma ut och spela efter man färdigställt ett album blir liksom frukten av alla timmar och slit i studion. Typ en Svensson-semester efter 10 månaders kneg, hehe. Och det är där och då jag har möjlighet att connecta med fans och supporters. Så det betyder givetvis mycket. Sen som independent-artist är det, nästan uteslutande bästa tillfället att nå ut och sälja sina plattor och merchandise till båda gamla och nya fans. Men det är givetvis så mycket mer än bara själva giggandet. Exempelvis spelade jag i Palestina och Israel för några år sedan. Två vitt skilda världar i en aktiv konflikt dessutom. Det var en upplevelse för livet att befinna sig där och få en liten inblick i båda länderna och kanske få en närmare förståelse kring konflikten. Samma år spelade jag på Peace & Love-festivalens Kuba-edition i Havanna. Själva festivalområdet var på El Morro, Che Guevaras fort och fästning. Det kom typ 10,000 pers. Vi spelade där med Timbuktu, Chords, Veronica DiMaggio, Maskinen mfl. Hela den sedvanliga ”artist-hierakin” ruckades på och sattes ur spel där då Kubanerna inte hade en aning om vilka nån utav oss var. Så musiken fick spela roll i stället för vem som var mest känd eller hade mest hype vid tillfället. Det var ett sjukt drag och stämningen var grym. Sista dagen klev alla artister upp på scenen och avslutade med Kubas egna storstjärna X-Alfonso. Sen hela vistelsen på Kuba var något utöver det vanliga.

 

– Normalt sett hinner jag knappt se något på turné förutom genom fönstret på en turnébuss eller på vägen till och från flygplatsen. Något jag delar med många andra musiker och bland annat tar upp på plattan på låten ”Travelers” med Cosmic från Looptroop Rockers. Turnerandet leder även till att jag träffar och har träffat artister som jag normalt sett inte skulle gjort. Många av mina features på mina album har blivit av på grund utav att jag turnerat eller öppnat för dessa artister. Jag turnerade med Talib Kweli på hans skandinaviska sväng för några år sedan och vi körde även våran låt ”Brooklyn Brawl” tillsammans på bland annat Nalen i Stockholm. Även Evidence och Raaka har jag turnerat med en hel del med i Europa vilket senare ledde till att dom gästade på låten ”Keep on Moving” på mitt album ”The Cardinal Sin”.

 

 

 

 


Vilka andra projekt är under färdigställande i studion? Jag har sett i sociala medier att du arbetar med Mr. Noun från Supersci ganska intensivt i studion…

 

– Ja, det stämmer. Främst Noun men också Supersci har gästat mina tidigare släpp och så har vi spelat live tillsammans. Det är även några jag rapmässigt känt släktskap med i Hiphop-Sverige. Vi har väl på något sätt, tillsammans med andra grupper som Looptroop Rockers mfl. representerat hip-hop utanför storstäderna. Så det har varit ett naturligt samarbete. Det började med att Noun ville ha beats av mig och att jag skulle göra en remix av låten ”Do Without Who” som han gjorde med Ungerska beatmakern Execute. Vi snackade lite löst om att jag skulle gästa ett utav beatsen han valde men diskussionen hamnade snabbt i att vi hellre skulle göra typ två låtar stället. Efter lite dividerande och några inställda sessions (pga av Covid) kom Noun ner från Sundsvall till min musikstudio i Borlänge en helg under 2021 för att spela in de två låtar vi sen tidigare hade skrivit. Efter helgens slut hade vi fem låtar inspelade. Det gick av bara farten när vi båda var på plats i studion. Noun tog med sig sitt workflow som dom har i Supersci vilket var jävligt inspirerande då jag som oftast är van att jobba själv i studion. Nu blev det en ”joint effort” när vi båda var på plats. Vi fick låna DJ Maleeks studiobås och bara nötte verser från Torsdag till Söndag. Där någonstans satt vi standarden för hur vi skulle jobba fram en hel platta.

 

– I samma veva kläckte Noun idéen om att duon skulle kallas för The Gemini Twins då vi båda är födda i tvillingarnas tecken. Jag tyckte det lät jävligt fett. The Gemini Twins som duo och plattan fick döpas till The Gemini Project. Med på plattan som gäster har vi både min och Mr Nouns textmässiga husgud: Elzhi. Även amerikanen Awon från North Carolina gästar, Rapper KC från Sundsvall och Frew Taha aka Blackfist gästar på varsitt track. På producentsidan så är Jr Switftz med och proddar ett spår. Han är en amerikansk up and coming producent som har producerat bla. Westside Gunn, Conway The Machine och Benny The Butcher från Griselda-clicken. En rolig grej var att vi, under produktionen av skivan fick reda på att Jr Swiftz och Awon är riktiga kusiner. Vi hade ingen aning om det men när vi nämnde för Awon att JR var med så brast han ut ”Eyoo that’s my first cousin bro” vilket Awon även nämner i sin vers på plattan. Jag producerar ungefär halva plattan under producent-pseudonymen, Gravy Sparks. Det var tänkt att jag skulle producera hela skivan men det skadar aldrig att med nån annan producents flavour. Beatmakern Homage från staterna bidrar med ett beat. Även Execute från Ungern producerar låten med Awon. Stockholms-beatmakern Scientific producerar låten med Elzhi som handlar om Sundsvall, Detroit och Borlänge. En riktig instant classic om du frågar mig.

 

– Så under 2021 och 2022 har Noun rest ner från Sundsvall till min studio vid ungefär 4-5 tillfället för att skriva och spela in. Sista tillfället var i mitten av Mars i år då sista verserna lades och skivan skickades på mixning och mastring. Vi siktar på att släppa plattan i höst eller slutet av 2022. Skivan kommer tryckas fysiskt och väntetiderna på vinyltryckerierna är nästan årslånga. Givetvis vill vi time:a digitala släppet med det fysiska så det är lite osäkert när skiva släpps. Vi har dock fått ett första festivalgig i Frankrike i November tillsammans med mina andra grupp Dishonest Few. Så förhoppningen är att släppa skivan i samband med den spelningen. Ett som är säkert är att vi i alla fall kommer släppa någon eller några singlar innan skivan släpps i sin helhet.

 

 

Om du blickar framåt, vad håller framtiden för dig vad gäller musik och samarbeten?

 

– Jag har definitivt fått mersmak för att släppa fler låtar på svenska. Singlarna ”Fyra Stripes & Alkemi”, som är mina två första officiella släpp på svenska, har absolut gett mersmak. Dock tycker jag låtarna hamnade lite i skymundan. Det är utan tvekan ett speciellt klimat inom svenska hiphop idag. Gangster-rappen har höjt chockvärdet rejält så det är svårt att nå ut i bruset. Något som har flyttat fokus från musiken till att alla rappare ska ha en kriminell livstil parallellt med musikkarriären.

 

– Om jag ska vara helt ärlig trodde jag faktiskt att jag skulle få mer ”shine” med mina släpp på svenska. Första singeln ”Alkemi” gick lite mer åt det modernare hållet rent produktionsmässigt medans andra singeln ”Fyra Stripes” var mer traditionell hiphop och rap. Men jag är medveten om att min fanbase är inne på den engelska spåret när det kommer till min katalog. Jag har dock en hel del nytt material på svenska, några demos som väntar på att färdigställas och jag letar efter passande producent/beatmaker för att sy ihop ett fullängdsalbum. Ambitionen är i alla fall att släppa en platta helt på svenska. Min grupp Dishonest Few jobbar även på några nya låtar som ska släppas i slutet av året. Vi har några spelningar i Europa som det är tänkt att synkas med ett mindre släpp.

 

– Utöver dom svenska låtarna har jag påbörjat arbetet med ”To Whom It May Concern Pt.2”. Jag har en hel del färdigt material till den plattan också så det känns som jag ligger bra till rent tidsmässigt. Sedan några år tillbaka har jag befunnit mig i ett kreativt stim efter ett uppehåll med writers block. Så nu känns det bara så jävla fett att sitta i studion och jobba fram nytt material. Det i sig gör att jag inte är lika stressad över att få ut material som jag varit tidigare och jag tror även att det hörs i mina låtar.

 

 

Intervju av Tobias Carlsson
Foto: Richard Aronsson

 

 

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL