Intervju: Ozzy: “Jag vill visa att jag är legend”


Från Kingsize Magazine nr 4 2019.

 

 

Sedan fjolårets hyllade debutalbum ”Ett öga rött” har Ozzy tagit branschen med storm. Men det har också varit en väg där han härdats och blivit ännu mer fokuserad – och frustrerad. I samband med uppföljaren ”Sexan” berättar han om föraktet mot branschen, sina stora ambitioner och såklart, det nya albumet med gäster som Cherrie, Guleed, Fricky och Michel Dida.

 

 

Det var i maj 2018 som Ozzy till slut släppte sitt första, vid det laget extremt efterlängtade, album ”Ett öga rött”. Ett album som tog honom från hajpad rappare till respekterad artist. Ett album som tog lång tid att färdigställa och som både gav beröm och krävde uppoffringar.

 

Hans år hittills beskriver han som stressigt och jobbigt, men också roligt. Något som även fjolåret minst sagt var. Utöver att släppa sitt debutalbum hann han även samarbeta med Cherrie, Petter, Allyawan och Fricky samt spela på bland annat populära festivalen Way Out West.
– Ja, jag har kört två år nu utan semester. Så kroppen börjar faktiskt känna av det, om man säger så. Men det är också roligt att utvecklas och att göra något nytt. Att utmana sig själv. Från ”Ett öga rött” när det var så mycket press och nomineringar… sen att inte vinna och vara nere och ändra om ljudbilden och göra om allt… allting låter bättre nu på ”Sexan”. Men det tar mycket på psyket och på kroppen.

 

Och nu, drygt 18 månader senare, kommer alltså uppföljaren. Ett album där Ozzy behövde bryta ned sig själv för att sedan bygga upp sig på nytt.
– Det var viktigt för mig också att göra andra albumet så kort inpå, för jag vill visa yani att jag är legend. Jag drömmer stort och att ändra skrivstil och bryta sättet jag skrev på ”Ett öga rött” till att skriva lite mer verkligt… det blir jobbigt, du vet. Men det är roligt också, att visa för sig själv att man kan. Den känslan är oslagbar, wallah.

 

Att Ozzy fortsatt har stora drömmar och visioner blir snabbt tydligt. Men han vägrar också göra det den snabba vägen. I ett musikklimat där tempot och pressen är högre än någonsin vill han gå emot strömmen och följa veteranernas fotspår.
– Jag vill göra skivor. Idag gör många svenska artister två album kort inpå varandra men dom låter samma. Du vet, den hiphopvärlden som jag är i – med Nas, Jay-Z, Eminem – det är album som inte låter likadana. Det är många artister som skapar album men förut om du gjorde två likadana album var det en flopp! Det tar bort vad musik betyder och vad musik är, jag vill göra det den hårda vägen, förkunnar han och fortsätter:
– Om jag är en duktig rappare vill jag bli en duktig sångare. Jag utmanar mig själv och det tar också mycket på hjärnan, att hela tiden ta sönder sig själv och bygga upp. Men jag vet också att jag har tänket. Jag vet vad jag anser är viktigt och vilka fotspår jag ska följa för att bli den jag vill bli.

 

Trots att hans första album blev både Grammis- och P3 Guld-nominerat är det inget som han har nöjt sig med. Tvärtom har det triggat honom att gå sin egen väg.
– Det är därför ”Ett öga rött” tog så lång tid. Jag ville skapa ett album som dom inte förstod direkt, som Eminem, Jay-Z och Nas. Dom ska förstå om 2-3 album vad första albumet är. Det var riktigt svårt för mig att komma dit, men när jag kom dit och släppte det så blev jag nominerad. Men jag vann inte. Det säger också en del om den vägen jag har valt. Att jag gjorde det rätt. Och nu när tiden tickar och svensk hiphop växer och dom hör musik och kvalitén bara blir sämre… du kommer kunna spela ”Ett öga rött” om tio år och jag vet att du kommer gilla det.

 

Ozzys väg inkluderar också restriktioner. Den långa vägen har inga genvägar genom Stockholm, utan ska passera genom hemstaden Malmö – vare sig det passar eller inte.
– Jag valde tidigt: aldrig Stockholm. Malmö ska bli en marknad. Stockholmarna ska titta på Malmö för att konsumera musik och veta om att vi kommer med en annan etikett. Att med oss kommer dom få riktig musik och jag tycker vi har lyckats. Det är viktigt för mig, att öppna en marknad i min stad och att jag offrar mina chanser, för jag vet om att jag hade kunnat vara så mycket större om jag bodde i Stockholm. Men så länge jag är hemma och vi alla släpper bra musik så kommer Sony och Universal till sist vara tvungna att öppna skivbolag där, förr eller senare. Det är stora bilder, men jag ser dom verkliga. Jigga öppnade Roc-A-Fella, kolla idag vart han är! Jag och han det är ingen skillnad, du sålde knark och jag sålde knark vi båda vet vad som säljer, visst? Men han säljer inte sig själv! Jag vill göra musik på mina villkor. Allt det där andra behöver jag inte.

 

Inom hiphop har det länge funnits en tävlingsinriktad anda där många anser att en hälsosam inställning är att alla som kallar sig rappare ska tycka att dom är bäst. Den åsikten verkar inte Ozzy dela, men mycket tycks också ligga i en avsmak för vad branschen och andra artister anser är ”bäst”. Och vad man behöver göra för att vara med i konversationen.
– Idag säger alla i Sverige att dom är bäst. För mig, jag vill inte ens säga att jag är bäst längre. Jag vet att jag är bäst. Men jag vill inte ens säga det för jag skäms! För vad ”bäst” har blivit. Du ska komma efter åtta månader och säga att du är bäst i landet? Hallå?! ”Bäst” är när du gör 2-3 album och inget av dom låter likadant. Inte någonting annat! Allt det andra är hybris min vän! Det är sånt som får dig att tro att du är bäst. Jag vill hålla mig till sanningen, inte gå på fester och grejerna som branschen vill. Nu är jag signad till Sony men dom ska inte tro att jag ska göra dom grejerna. Jag skiter i asså. Ni jobbar för mig och jag jobbar för er, det är allt.
– Vi alla kan tycka sanningen är hård, men hur länge kan man ignorera den? Ska jag behöva göra fem album för att få er att fatta eller ska jag behöva göra tre? För jag vet om att jag kommer vinna. Så länge jag gör musik på den här nivån, I know it. Men dom tror att jag måste bli godkänd av dom. Att jag ska gå på möten och bli godkänd av folk som inte ens gör musik. Dom vill inte ha oss som gör musik i branschen för dom vet att vi förtjänar branschen!

 

Ozzy har pratat länge och oavbrutet om sina tankar. Han är fokuserad, intensiv och klarsynt när han passionerat redogör för sitt tankesätt. Men det är också tydligt att han bär på mycket frustration som legat och pyrt och som nu får flöda fritt. Jag lyfter min känsla och frågar vad som ligger bakom. Och det blir tydligt att mycket handlar om ”förlusten” på Grammis-galan i början av året. En gala där han var nominerad i kategorierna Årets hiphop, Årets nykomling och Årets textförfattare.
– Jag är frustrerad. Jag är mycket frustrerad. Du vet, om vi är här för att snacka om musik, ska ni jämföra mig med folk som tar beats från YouTube? För om det handlar om musik, så som jag ser det, det är skämmigt! Det är riktigt skämmigt! Jag skiter i hur stor världen har blivit, du tar inte ett beat från YouTube för det är inte du som har skapat det, min vän. Ska ni ta såna folk och jämföra dom med oss som diskuterat varje hi-hat och skapat varje ljud? Klart jag ska vara frustrerad.
– Egentligen ska jag vara så frustrerad att jag kastar flaskor på alla i Grammis-rummet för jag vet om att jag är sanningen. För ingen annan, det året speciellt, spelar på samma sätt. Du kan lyssna på alla dom projekten nu som släpptes och du har tröttnat på alla. 100%. Det året var också speciellt, för dom jämförde streams mycket och dom som sitter i kommittén tror att förorten kokar. För dom är inte där, så dom tycker det är exotiskt. Men hur länge kommer det vara exotiskt? Okej, det året ”exotiskt” vann över sanningen, men hur många gånger?
– Jag vet om att människor är logiska och någon gång kommer dom fatta och då kommer dom erbjuda mig allt. För att du har fattat alla gångerna du gjorde mig fel. Om jag ska gå sönder varje gång i studion och må dåligt och känna prestationsångest för att komma till en ärlig plats i mitt skapande som inte låter som förut… hur ska ni då döma mig? Har inte jag redan dömt mig själv i studion? Jag fattar att branschen jobbar med musik 8-16, men jag slutar inte jobba. Varför ska jag behöva gå på en middag för att säkra att ni ska ge något pris till mig? Jag har redan gått sönder, hallå? Ska jag behöva göra det för dig för att du ska se att jag är mänsklig? Det är bara det.

 

Och det är, uppenbarligen, inte så ”bara”. Ozzy säger att dom han skulle vinna en Grammis nästa år så skulle han inte dyka upp. Dels för att han hittat sitt värde i sig själv snarare än utifrån. Men han är ärlig när jag frågar om han brydde sig om priserna då.
– Jag brydde mig då. 100% att jag brydde mig då, jättemycket. För att det var många saker jag inte hade insett med mig själv. Jag sökte bekräftelser från branschen. Jag trodde att man behövde bli erkänd för att bli något. Nu fattar jag att det är jag som erkänner dom. Förut tänkte jag inte så, så jag tror ändå att jag behövde släppa det projektet för att komma dit jag är idag och fatta att de här människorna och priserna betyder ingenting. Jag trodde dom skulle ge mig världen, men jag är tacksam för att jag inte vann för då hade jag kanske förändrats. Nu är jag tillbaka till mig själv. Den här rundan, ge mig pris och jag kommer inte ens komma. För mig: it’s over. För det som betyder har jag hittat inom mig själv. Priser och sånt betyder ingenting längre.

 

Även om hans ord kan tyckas hårda är det också lätt att förstå vart Ozzy kommer ifrån. Som en artist som tar sin konst på allvar, vilket blir väldigt tydligt när man pratar med honom, handlar det inte bara om slutprodukten. Det handlar om allt som ligger bakom – sorgen, glädjen, uppoffringarna och inte minst: kraven man ställer på sig själv.

 

Efter ”Ett öga rött” åkte Ozzy ut på sin första turné, vilket för introverta personer som Ozzy tar på krafterna. Efter turnén och Grammis-situationen kände han sig nere och behövde tid för sig själv för att komma tillbaka till känslan och inspirationen.
– Det kändes som att jag hade spillt tid. Men så sakta började jag gå tillbaka till studion, promenera, jag köpte ett par Beats-hörlurar som man stoppar in i örat som man hade när man var liten. Sen var jag tvungen att bryta det. Det var svårast. Det är mycket psykiskt, berättar Ozzy och sväljer och tar en paus. Tonen blir allvarligare.
– För när du skapar på ett nytt sätt har du tryggheten i dom gamla vanorna. Det enda sättet du kan våga göra något nytt är att skapa så mycket tills du känner dig trygg. Och den lilla resan var lite jobbig. Att tänka på mina rim, skrivkonst, flows… jag tänkte inte på sånt innan.

 

Där förra albumets titel var en referens till Jonas Hassen Khemiri och Ayo är uppföljaren mer inspirerad av Charles Dickens.
– På ”Ett öga rött” lämnas mycket till fantasin, nu är det rakt på sak. Exakt så som jag ville, mer som Charles Dickens i skrivstilen. Att bryta konsten och göra en ny konst var riktigt svårt. Men efter jag gjorde ”Glaciärer”, det var då alla låtar bara kom. För då jag visste om 100% att jag hittade det. Jag hittade den nya varianten av mig.

 

”Glaciärer” är också den första låten på skivan och det går att höra det här tonläget och uttrycket som du hittade redan på ”Panter”…?
– 150%.

 

Hur hittade du det och kände att du vågade köra på det? För det är väldigt speciellt.
– Jag gillar att bära mina känslor utanpå. Lägen kommer från mina känslor och hur jag känner, berättar Ozzy och börjar nynna på refrängen i ”Glaciärer”: ”Mamis kropp är en bomb som tickar…”

 

Det är som när man pratar bebisspråk med någon man är kär i för att det är enda sättet att uttrycka hur mycket man tycker om den personen?
– Hahaha, exakt! Och det är omedvetet. Och det är så jag brukar göra när jag ska leverera en känsla, då brukar jag tänka på den innan. Det är enda sättet jag kan bära känslan på och dom kommer från tanken ”hur ska jag uttrycka det här bäst?”. Sen att jag vågar också, jag pallar inte ha tio låtar med olika känslor men samma uttryck. Jag måste förmedla känslan rätt. För hur ska jag annars få dig att känna den? Och det handlar oftast om lägen.

 

Jag vet också att du sagt att det viktigaste för dig är att folk känner din musik, samtidigt som du är en av dom som får mycket beröm för dina texter. Är det en svår balans?
– Ibland gör jag det väldigt enkelt. Typ som ”Regndansen”, den är bara känsla. Sen kommer texten för att den passar känslan. Så ja, även om jag har lyrics så spelar jag på känslan först. Eftersom jag kommer från Malmö så kommer du inte förstå mig om du inte vill känna det. Jag måste få dig att fatta mig. Men ibland det är bull… det är bull för att en låt ska vara enkel. Men jag kan inte låta den vara enkel, säger han och ler.
– För mig känns det inte värdigt att avsluta en låt som är enkel. Det känns som att jag går emot mig själv, för då vet jag att någon annan kan göra det. Då går det inte, om du och jag kan göra samma sak. Det är viktigt för mig, så jag avslutar dom inte ens om inte texten sitter.

 

Apropå ”Regndansen” så är det en av låtarna jag ville ta upp. Vad fan händer på den?! Det är en helt otrolig låt.
– Haha! Tack, tack. För mig var det att jag ville visa att jag är bäst. Och jag ville inte visa det på ett sätt där du ska tänka att jag är bäst. Du ska tänka ”vad fan är det han snackar om?”. Ja ville få dom som lyssnar att söka efter orden för att förstå vad som händer. Det var viktigt för mig att ha med en raplåt. Och inte en raplåt som branschen gör, utan en egen. Sen anser jag Dida vara en av dom bästa rapparna i Sverige. Därför var det viktigt för mig att ha med honom på den låten, för om vi ska snacka om rap… skillsen är på en annan nivå. Dida är också en av dom människorna som dom inte vill erkänna och prata om, trots att han är en av dom bästa. Hans vers är en av dom jag är stoltast över på skivan.

 

Några som tagit plats i hemstaden Malmö är förutom Ozzy även Guleed, som själv släppte debutabumet ”50 grader i februari” tidigare i år, och barndomsvännen Valon. Alla tre hörs på albumspåret ”Se på oss” – en låt som andas lojalitet, kamp och tacksamhet och som riktas till människorna i deras omgivning.
– Vi kommer från samma plats. Dom som står vid ICA vet om att vi brukade stå där, dom vet om att Gu (Guleed, reds anm) brukade robba förut. Folk i staden känner oss på ett sätt där dom vet vad vi har offrat för att göra det vi gör idag. Och många tänker kanske att vi har förändrats, du vet. Dom förstår inte våra uppoffringar och vad vi har valt att förändras för. Den är till dom människorna som står där emellan. Som ska ta ett steg mot sina drömmar men som är fast i the trap. Yani, glöm inte! Vi gjorde det, du kan göra det. Det är inte svårare än så.

 

Även om Valon är den artist som hittills synts minst i kollektivet Malmö New Wave, är det samtidigt en som Ozzy håller allra högst. De båda hade tillsammans gruppen Gatan när de var yngre och var också anledningen till att Ozzy började rappa. Och nästa år utlovas mer musik från doldisen.
– Precis. Det var Valon som fick mig att börja rappa, så om det inte vore för honom så hade jag inte rappat idag. Han är också den bästa rapparen av oss alla. Han är den som vi alla ser upp till rapmässigt, han skojar inte runt. Men han gillar inte kändisskap och sånt, så det känns som han gjorde det mest för oss och nu känns det bra att vi ska vara där för honom. Wallah.

 

En annan som står nära Ozzy, som inte är från Malmö men som har mer gemensamt med honom än vad man kan tro, är Cherrie. För de som minns syntes hon redan i musikvideon till Ozzys första singel ”Askungen”, men vänskapen går längre bak och är djupare än så.
– Cherrie lärde jag känna redan innan hon hade gjort en låt och vi har varit vänner sedan dess. Vi har alltid haft en speciell relation… Jag har aldrig varit i mitt hemland, hon har aldrig varit i sitt hemland och vi föddes i samma stad på samma dag och vi träffades i Sverige och vi båda gör musik, haha. För oss är vi redan bror och syster, yani, innan allt detta började. Jag vet inte hur man ska förklara, Gud sätter människorna i din värld som ska vara i din värld. Det är inget man väljer. Cherrie hon är en av dom. 100%.

 

På albumet samarbetar de på låten ”En gång” – en klassisk r&b-låt med Ozzys melodiska och karaktäristiska stämmor och uttryck. En låt där Ozzy nu kan prata om den goda sidan av kärlek.
– På ”Ett öga rött” var det viktigt för mig att visa baksidan av kärlek. För jag känner mycket, jag har haft många relationer i mitt liv och alltid varit en kille som har flickvän. Men jag ville inte börja med det positiva direkt utan jag ville gärna berätta att, okej, jag har varit otrogen förut och det är en sak som fuckar vissa grejer. Så nu känns det skönt att få prata om kärlek så som man vill prata om kärlek. För jag har rätt att älska även om jag har varit otrogen.

 

Den 18:e januari uppträder Ozzy på P3 Guld som går av stapeln i Partille Arena i Göteborg. Och han gör det med en legend från sin hemstad Malmö. Timbuktu gästade som bekant på Ozzys singel ”Bråkmakargatan” och är en person han definitivt ser upp till.
– Förr oss från Malmö, brorsan… det är som att jag har vunnit allt i världen. Du vet malmöiter, dom håller sig till sina lokala stjärnor. Han är älskad 100%, Timbuk. Och jag älskar honom också. Han är en av de artister som har inspirerat mig. Att han kunde ändras från att göra ”MVH” till när han började sjunga på ”Fallskärm”?! Hur bra den var skriven, allting satt ihop… du vet, när jag lyssnade på den så kände jag ”oooh, han har fattat det”. För på ”Fallskärm”, det var första gången jag hörde någon i Sverige switch up. Än idag är ”Fallskärm” en av dom bästa låtarna jag har hört i Sverige. Den är så perfekt skriven och varje ord är uträknat. Det är så man vill kunna göra sin grej också.

 

Apropå att switcha upp så vet jag att du har lite popdrömmar också?
– Jag gillar Billie Eilish riktigt mycket. Billie Eilish, jag lyssnar på Katy Perrys nya ”Harleys In Hawaii”… jag gillar den här nya popen som har kommit nu som är lite dutty, du vet. Så fort jag har säkrat min position skulle jag gärna vilja ta en liten paus och skriva en bok och göra lite amerikanska poplåtar och sånt. Det är min dröm.

 

 

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Sandra Thorsson

 

 



Publicerat:
Redaktionen



Advertisement
NULL