62b170dadc4101037e075fe2
Intervju: Maxida Märak – tålmodig i kampen mot orättvisor


Från Kingsize Magazine #1 2022.

 

 

Maxida Märak har fört samma politiska kamp sedan hon började göra musik. Efter medverkan i ”Så Mycket Bättre” i höstas är hon nu tillbaka med nya EP:n ”Arvet”, där hon släppt ilskan och hittat tålamodet. I mars och april 2022 ger hon sig ut på en turné med spelningar över hela landet.

 

Våren 2020 står Maxida Märak på en fjälltopp utanför Jokkmokk och funderar över sina livsval. Omkring henne står världen i lågor, men just här är allt som vanligt. Om allt skiter sig finns gott om ved i hennes nyköpta hus, och utbredd natur att leva av.

 

Nästan två år senare möts vi upp på en intervju i centrala Stockholm, 100 mil söder om Jokkmokk, i ett trendigt kontor med reception och ett selfie-rum. De väldiga fönstren överblickar ett ovanligt grått och folktomt Sergels torg. Om man hade betongröntgensyn hade man kunnat se de 600 meterna till Rosenbad, där regeringen är i full färd med att besluta om gruvan i Kallak (Gállok på samiska), utanför Märaks hemstad. Ett beslut som hon säger kommer avgöra hennes och hennes dotters framtid i Jokkmokk.

 

Frågan om gruvans vara eller icke vara debuterade på scenen ungefär samtidigt som Maxida Märak – och den har löpt som röd tråd genom hela hennes musikliv. 2014 släppte hon musik med ett bluegrassband där hon sjöng om Kallak på låtar som ”Next Step”. I februari i år släpper hon sin nya EP ”Arvet”, samma månad som regeringen ska komma med ett slutgiltigt beslut om gruvbrytningen.
– Kampen om Gállok är en fråga som påverkar mig direkt och som har tvingat mig att sätta mig in i politiken på ett nytt sätt. Man måste liksom kunna förstå frågan, förstå varför och hur vissa beslut fattas. Det är inte en sådan fråga som ligger utanpå och som jag kan ta tag i när jag känner för det. Den finns alltid där, som ett gift. Så det är klart att den genomsyrar min musik också, säger Märak.

 

Hur frustrerande är det att fortfarande skriva låtar om det, mer än åtta år senare?
– Det är en fruktansvärd känsla. Det känns som att det ligger på mina axlar att rädda allt. Och om jag inte kan fixa det så sviker jag alla. Det hänger över mig konstant.

 

I din första intervju med Kingsize, 2016, så fick du frågan om varifrån ditt mod kommer och du svarade ”ilska”. Är du fortfarande arg?
– Vet du, det går nästan inte att få mig arg längre. Det är något som har kommit med åldern. Jag har fått ett otroligt tålamod. Jag har lärt mig att om man verkligen vill nå fram med sitt budskap så får man vara beredd på att ta hundra sparkar i magen, för efter den hundrade sparken så kanske man når fram, säger hon och avbryter sedan sig själv.
– Samtidigt kan jag nästan bli spyfärdig på det här ”modet” som folk pratar om att jag har hela tiden. Det är inte mod när jag höjer rösten mot orättvisor, det är en självklarhet. I vintras delade jag ut ett pris på en gala som heter ”Right Livelihood”. Jag stod på scenen bredvid en kvinna som blivit kidnappad av IS och suttit i fångenskap i två år innan hon lyckades fly, bara för att trampa på en mina som gjorde henne brännskadad och halvt förlamad. Hon står fortfarande upp och slåss för mänskliga rättigheter. Det är mod på riktigt. När människor i det här landet ger sig guldstjärnor för att de har höjt rösten och tagit politisk ställning… Det är inte mod, det är en mänsklig jävla skyldighet, säger hon.

 

Hon pausar en stund och blickar tomt bort i rummet med glansiga ögon.
– Jag menar, jag har mina problem, men jag sitter också här i en lokal i centrala Stockholm i ganska dyra kläder och gör en intervju. Jag har en scen och jag kan ta ställning utan att riskera att bli skjuten. Så när artister sitter i intervjuer och är neutrala i viktiga frågor – och sedan höjer rösten om småsaker? Det tycker jag är skamligt.

 

Det känns som ett tema på din nya EP – att ta ställning.
– Absolut. Om ”Utopi” (Märaks senaste album, reds. anm.) var djupt nere i tankar om mig själv, som ”vem är jag? Vad vill jag?”, så är ”Arvet” mer av ett konstaterande av vad jag ser omkring mig. Det var viktigt att få skriva om mig själv på det sättet, men nu har jag gjort det. Jag har kommit bort från mitt ego. Det har varit skönt att kunna släppa det som bara påverkar mig privat och börja skriva om sådant som påverkar folk omkring mig. Det känns som att jag ser allt så klart nu.

 

När skedde den förändringen för dig?
– 2020. Man är ju less på att prata om pandemin, men för min del var det en käftsmäll och en uppenbarelse. Jag har ett yrke och en livsstil som är beroende av att hela världen är i rörelse. Det är lätt att vara uppe i spelningarna, galorna och festivalerna när det funkar. Men när allt det där pausades så blev mina val i privatlivet plötsligt exponerade. Jag minns att jag satt med mitt barns pappa där i början, när det kändes som att hela världen höll på att brinna upp. Och jag minns att vi kollade på varandra och sa: om allt går åt helvete så har vi vår stuga med ved för flera år framåt och dragdjur och redskap. Det blev så tydligt för mig att mitt beslut att flytta hem igen var rätt. Det blev avgörande för mig. Jag känner folk som bodde i någon liten etta med kokvrå för att de älskade sitt jobb och sitt sammanhang, men när allt det där pausades så försvann också det roliga, ytliga.

 

Maxida Märak är en artist med många etiketter: skådespelare, jojkare, sångare och rappare. Kollar man upp hennes biografi på Wikipedia så kommer människorättsaktivisten Maxida före artisten och rapparen Maxida. I hennes egna ögon är hon alltid artist först, men sökandet efter balans mellan politisk kamp och ytliga nöjen återkommer både i vardagslivet och i musiken.
– Det är viktigt att komma ihåg de ljusa stunderna också. Man har förlorat den dagen man börjar tänka att allt är svart.

 

Hur balanserar du de lättsamma texterna med det tyngre, politiska innehållet?
– Det är en annan insikt jag har kommit till med åldern: att det tappar sin effekt om man bara är arg hela tiden. Vem fan orkar sitta och kolla tunga dokumentärer varje dag? Vissa kvällar måste man bara få sätta på ett avsnitt ”Sex and the City” och ta det lugnt.

 

Tänker du medvetet på att få in den typen av ”lätta” låtar i dina album?
– Absolut! Jag har inte valt att hålla på med musik för att få ut ett politiskt budskap, även om de två delarna gått hand i hand för mig. Jag är också bara en människa som vill hångla, festa och dansa.

Få saker förkroppsligar balansen mellan det lätta och luftiga, och det musikaliskt hårda som hennes medverkan i årets ”Så mycket bättre”. I ett av musiksveriges mest populära program gjorde Märak entré med en trumtung hiphopversion av en dansbandsklassiker. För en politisk rappare som skrikit sig hes på demonstrationer och protester var det ett stort steg.

Vad betydde det att vara med i ”Så mycket bättre”?
– Jättemycket! Det var sjukt kul. De är verkligen bra på att lägga fokus på musiken och inte bara grotta ner sig i smaskiga anekdoter och detaljer.

 

Var det extra utmanande för dig som rappare att gå in och tolka genrer som ligger så långt bort från din egen?
– Verkligen, och det finns inget utrymme att skämta bort det heller. Det är en kul utmaning. Man går i sina hjulspår, sina rutiner och sina sätt att skriva på och här tvingas man in i ett helt nytt sammanhang. Ibland kan det vara nyttigt att testa att göra något utifrån helt andra förutsättningar. För att se om man fortfarande håller. Jag har till exempel aldrig jobbat med någon annans texter. Jag skriver alltid min musik på egen hand. Så att plötsligt få en låt som ”Eloise” med Arvingarna i knät – och försöka behålla originalet men samtidigt göra något nytt och fett med den – det var inte lätt.

 

Och ”Eloise” blev din mest spelade låt från programmet?
– Precis!

 

Att tolka andra artisters texter är ju rätt främmande inom hiphopen. Var det speciellt att höra andra artister göra versioner på dina texter?
– Jag tycker inte att man ska vara så snål med sin musik. Jag tror inte att jag har listat ut allt, så det är fantastiskt att höra hur min musik låter i andras händer. Som med Daniel (Adams-Ray, reds. anm.) som gjorde en cover på en ordlös låt. Man brukar ju säga att jojken är en tonsatt känsla. Så han tog min tonsatta känsla och la till ett extra lager med texten ovanpå. Och det blev ju otroligt.

 

Känns det som en steg framåt i karriären?
– Ett sådant här program öppnar publikens ögon för nya artister, vilket är fantastiskt. Men jag tror inte att jag kommer definieras av min medverkan i ”Så mycket bättre” – jag är för trygg i mig själv som artist och person för att tro det. ”Eloise” kommer inte bli låten man minns mig för.

 

Vad vill du att folk ska minnas dig för?
– Jättesvår fråga. Det är svårt att sätta en etikett på sig själv så där. Men om jag ska säga någonting så skulle jag säga mina texter. Jag tror att mina texter utmärker sig från mycket annat inom hiphopen. Jag tror att man kan titta på mina texter och se att ”det där är en Maxida Märak-text”. Och det har jag min kultur att tacka för. Inte bara genom berättelserna jag skriver om, utan också för att jag har med mig ett eget tal- och skriftspråk som förs över till musiken.

 

Märak blickar ut genom fönstren, mot byggnaderna bakom Sergels torg, och ler snett.
– Men förhoppningsvis blir jag också känd som personen som krossade regeringen och räddade Gállok.

 

 

Intervju: Axel Almström
Foto: Lotta Axing

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL