Intervju: Mattis – med kärlek till språket


Från Kingsize Magazine #5 2020.

 

 

Under större delen av sitt vuxna liv har 27-årige Mattis Grusell närt sin kärlek för språk. Först som en del av duon Mindfellaz, men numera som soloartist. Nu följds de dubbla EP-släppen under 2018 upp av debutalbumet ”Ett tag till”.

 

 

När jag träffar Mattis på Espresso House på Centralen är det fyra dagar kvar tills hans första album släpps. Han är uppväxt i Kalmar men har precis åkt upp från Malmö, där han numera bor, för att repetera inför Spoken Word-föreställningen på Dramaten några dagar senare. Vid sidan av karriären jobbar han på restaurang, där han också skrivit en del av skivan. En skiva som fokuserar mycket på texter, stämningar och känslor.
– Jag har tänkt att jag ska göra ett album hela tiden, typ sen jag var liten. Jag började lyssna på album när jag var 13, det vill säga tidigt 2000. Så det har hängt med hela tiden. Men för två år sedan, när vi hade släppt andra EP:n, så kände jag att jag inte kan släppa en till EP. Det var också samma producent på dom och kändes som ett album om man satte ihop dom. Det var faktiskt Johan Bäckström, alltså Broder John, som sa ”vad håller du på med? Varför släpper du inte ett album?”.
– Sen är det lite så… du kan bara göra det en gång. Jag har nog medvetet skjutit på det lite. Jag har en kompis som håller på med kampsport som precis skrivit en bok och då sa någon ”du är författare nu!”. Men han tyckte inte det, för inom kampsport måste du försvara bältet för att kallas mästare. Och det är lite så, så länge du inte släpper ett debutalbum så kan man liksom inte kritiseras, men heller inte hyllas.

 

Jag lägger fram tesen att man genom låtar och verser kan bli bekräftad som en bra rappare, men att det är album som lägger grunden för att klassas som en bra artist.
– Absolut, så är det. Jag har rappat jävligt länge. Nu var jag sugen på att vara lite artist. Jag har hunnit utforska lite, testa ljudbilder, switchade från boom bap-grejen som jag gjort länge och landat i något annat som känns jag och som känns kul och utmanande… och att folk fattar det. Speciellt textgrejen. Det har varit en sån grej som jag tänkt jävligt länge att om man inte varit rapnörd så har det kanske flugit över folks huvuden, för att det är det jag tycker om. Men nu känns det som att jag har hittat ett sätt där jag kan nå människor som inte är supernördar. Att ta till sig texterna och fatta vibben.

 

Hur mycket har du tänkt på att inte bli för pretentiös och att dina texter inte ska gå över folks huvuden? För även om dina texter är lättillgängliga så är det en ganska hög verkshöjd i ditt textförfattande.
– Jo, men jag har tänkt på det en del. Att hitta en balans i det. För det är en ganska tunn linje mellan att det blir plojigt och att det blir för pretentiöst, med bara svåra ord som ingen förstår. Sen har jag insett under vägen att jag har fan mycket stolthet i hiphop, typ. Det är det jag kommer ifrån och det jag växte upp med och det som har motiverat mig i allt. Och ibland har jag känt att ”shit, nu är jag på väg åt något helt annat håll”…

 

Och att påstå att Mattis debutalbum sticker ut från den samtida rapscenen är ingen överdrift. På albumets sista spår proklamerar han själv: “Jag kände mig aldrig som rappare, jag ville bara göra Cornelis modernare”.
– Det är väl mer att det kanske inte har funnits ett fack för vad jag har velat pyssla med, på samma sätt. Nu gör det ju det. Nu har många banat väg; typ Erik Lundin, Cleo, Silvana Imam också. Jag pratade med Zacke om det efter en spelning att för 10-15 år sedan fanns det typ ingen som rappade om hur det var att komma från en småstad. Det var helt otänkbart. Även om man inte var från Stockholm så skulle man rappa som att man var det. Så nu är det kanske inte lika aktuellt egentligen, men känslan är ju äkta. Ibland känner jag mig inte alls hemma i det här, men nu när jag varit i Malmö och träffat typ Fridlyst och dom här… då vill man bara göra cyphers! Så även om jag gör någonting annat nu så är det verkligen det här som har gött hela mitt språkintresse och berättarintresset.
– Jag vill också kräva lite mer av lyssnaren. Jag tror ändå att man kan ställa högra krav när det kommer till allt. Det är ju en evig diskussion om tempot i släpp nu också… men folk har tålamod, folk är smarta. Jag tror att om man börjar ställa lite högre krav på lyssnaren så kommer vi också få högre kvalitet på musiken. Och det har jag saknat, tror jag.

 

På ”Meningen” rappar du att du rörde dig mellan de som hade Nike och adidas och de som hade kostymer och klänningar, vilket jag kan känna igen mig själv i. Är det en sak du tar stolthet i eller något som gjort att du känt dig malplacerad eller identitetslös?
– Både och tror jag. Nu kan jag känna att jag blivit rikare av det, att man fått uppleva olika världar och se flera perspektiv. Men där och då är det alltid jobbigt. I högstadiet var det jag och tre polare som var rappare och ens lyssnade på hiphop. Du vet, man hade fullt Dickies-ställ och folk brukade ropa ”målare” efter mig.

 

Och inte graffitimålare då, utan…
– Haha, nej utan det såg ut som att jag var på väg till måleriet liksom. Och det är sjukt trivialt, det är inte direkt något trauma, men jag tror att det har blivit en liten drivkraft i att visa att man förtjänar att vara en del av den genren man verkar inom. Speciellt när man kommer utifrån, från en småstad. Men också visa småstaden vad man kan. Och det tror jag har varit nyttigt.
– Men just den raden för mig handlar om mycket om att jag snabbt fick ta del av två världar, även allmänt. Vi hade en viss standard när jag växte upp med mina föräldrar och sen fick vi en helt annan standard när min mamma träffade en ny familj. Och det var ju också en liten krock, att vara van vid en sak och sen röra sig emellan det. Att se både och.

 

Men på albumet har han funnit likasinnade i bland andra Cleo och Parham, som båda gästar skivan.
– Dom har absolut varit på någon slags lista över samarbeten jag har velat göra. På ”Våg” tänkte jag på den här ”Älska nån”-låten och att få fram den sidan av henne. Det är typ bara hon som kan vara så ärlig och transparent. Hon gör den grejen så sjukt bra. Det kan jag tänka på själv ibland, att jag önskar att jag bara hade kunnat säga saker som det var. Att inte behöva linda in grejer.
– Och Parham var också så. Han är också duktig textförfattare och ganska bra på att säga saker på ett enkelt sätt. Men ändå att det spelar på många frekvenser. Det var kul också att han sjöng på den, jag tycker han har ett nice sätt att sjunga som är väldigt ”han”.

 

Man får också en bild av att du är en stark familjeperson och jag antar att det gjort att det betydde extra mycket för dig att släppa ”Vindarnas väg”, som är skriven av din morfar?
– Ja, men verkligen. Det är nog min favorit på hela plattan. Det betyder skitmycket för mig och jag växte upp med familj väldigt nära. Jag har bott hos mormor och morfar i perioder. Så det kändes väldigt viktigt och fett fint. När jag släppte den kändes som att det var första gången jag gjorde något för någon annan, på riktigt. Det var så himla nice, för annars är det mycket självuppfyllande. Vi lever i en sån värld nu där man jagar status och karriär och det kändes som att den låten fick vara lika mycket för någon annan. Och jag har ju inte skrivit den, så det känns mycket lättare för mig att säga att jag älskar den. Det blir ingen ego-grej.

 

Låten fick också en ny och oväntad innebörd efter ett textmeddelande.
– När vi släppte texten så var det en kille som skrev till mig och berättade att han hade förlorat sin sambo och deras barn som låg i hennes mage. I våras i covid… och han var 24 bast, liksom. Då blev det nästan spirituellt för mig, att han skrev den texten för 50 år sedan och att den kan spela på någons annans känslor nu och betyda någonting. Det är det som är så jävla fett med musik och språk. Och att få visa den för mormor och min mamma… det känns som att jag redan har vunnit, det spelar ingen roll vad folk tycker om plattan.

 

”Vindarnas väg” är också tillägnad en vän till Mattis som gick bort i våras. En låt som han med familjens tillåtelse fick spela upp på begravningen i september.
– Det har ju också gjort det extra starkt för mig, för jag spelade in låten innan det hände. Det har också varit så jävla mäktigt med plattan, för jag kan inte säga att jag satte mig ner och hade ett koncept. Men i efterhand så har många låtar vuxit ihop och fått en ny innebörd för mig med.

 

 

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Benjamin Forslund/Pressbild

 

 



Publicerat:
Redaktionen



Advertisement
NULL