62ecc92f37b61a70cf0bee62
62d7e7e97b2718d296030a52
Intervju: Matte Caliste – om samarbetet med Dree Low, Einár, 1.Cuz och Fjärde Världens 20-årsjubileum


 

 

Under flera decennier har Matte Caliste varit ett respekterat namn på den svenska hiphopscenen, både som rappare och producent. Inför 20-årsjubileumet av Fjärde Världens debutalbum reflekterar han nu över karriären och  samarbeten med Sebastian Stakset, Dree Low, 1.Cuz, SINAN och många fler. Utöver detta är han även label manager och ansvarig bakom det nya albumprojektet med stjärnskottet 23.

 

 

När jag kliver in det kombinerade kontoret och studion som tillhör Universal-etiketten Virgin Music, så är det märkligt nog ganska exakt tio år sedan Kingsize senast intervjuade Matte Caliste. Vid den intervjun, i maj 2012, blickade han bakåt på en flera år lång period av hårt arbete för att pitcha beats till amerikanska artister med teamet kring Blastoff Productions. Men redan där och då hade Matte Caliste sedan en tid tillbaka skiftat fokus och lagt allt mer tid på att samarbeta med svenska artister på hemmaplan, och i synnerhet sin nystartade label Stadsbild. Han blickar ganska omgående bakom på den tioårsperiod som gått sedan sist Kingize Magazine satt ner med en av Sveriges mest välrenommerade producenter över tid.

 

– 2012 när jag släppte EP:n, ”Stadsbild“, då var det ju bara ett testskott för att jag var så trött på att pitcha beats i USA och jaga den grejen. Så då gjorde jag den plattan som ett test. Och det var ganska tidigt in i Spotify-eran så man visste ju inte hur det skulle utvecklas. Men det rullade ändå på och fick en organisk spridning. Så då gjorde jag ”Stadsbild 2” som fick bli ett helt album. Och så signade jag Alpis och så släppte vi hans debut-EP. Och det var typ han som var anledningen till att jag gick från att göra producentgrejer till att göra samarbeten med artister. Och det var ju det som var hela tanken med Stadsbild. Det skulle bli en ”one stop shop” där jag och artisten skulle jobba tillsammans. Jag skötte allt vad gäller produktion, mastering och mixning. Och musikvideor och att pusha till radio och spellistor, det försökte vi också göra själva. Och sen bara dela på vinsten. Och det var ju väldigt tacksamt för unga artister som inte hade släppt så mycket tidigare och som inte kunde punga ut någon egen budget.

 

 

Matte Caliste reflekterar vidare om sin breda erfarenhet från musikbranschens olika segment, något som kryddas av en fortsatt nyfikenhet, ödmjukhet  och vilja att lära. Genom årens lopp har han dessutom utmanat sig själv till att sköta allt kreativt på Stadsbild, något som uppenbarligen har gynnat honom med den nya svenska hiphopvågen som nu dominerar på streamingtjänster och i sociala medier. Han är kunnig inom mer hela processen från produktion och inspelning, till videoskapande och PR-sidan – något som kom mycket väl till pass i DIY-erans nya tidevarv. Istället för att skriva avtal med skivbolag så förstod Matte tidigt värdet av att investera sin tid och kunskap på lika villkor med artisten i fråga.  Och vikten av att göra så mycket man kunde, av så lite som möjligt.

 

– Hela grejen var också att det inte skulle finnas något tvång utan att vi bara släppte grejer ihop. Det blev också som en lärokurva för artisterna. Så de som var extra driftiga kunde liksom släppa grejer själva sen. Det blev ett ganska transparent sätt att jobba med artister. Ingen känner sig lurad.

 

 

Just arbetssättet som han initierade med Stadsbild – att jobba förutsättningslöst och dela lika på kakan – är något som blivit dominerande i en allt mer avreglerad skivbolagsvärld. Han återkommer frekvent till att ha försökt vara lyhörd för artisternas önskemål och hur tiderna förändras. Husby-rapparen Dree Low hade redan tidigt flera egenskaper som artister behöver besitta för att lyckas i dagens musikbransch, enligt Matte Caliste.

 

– Jag skulle säga att det är en hunger i studion. Att de kom i tid, man kunde få tag på dem. För Stadsbild blev också en grej att man testade artister. Och i vissa fall kunde det vara så att redan första session kom en artist tre timmar för sent. Eller kom helt oförberedd och hade svårt att skriva i studion. Så man märkte fort vilka som hade drivet. För det finns många som har talangen men inte drivet. Och man behöver det där drivet. Både Dree Low och SINAN var bra exempel på artister som hade både drivet och talangen.

 

 

 

 

I dagsläget har Matte Caliste landat i rollen som label head på Universal-etiketten Virgin Music. Möjligheten kom strax innan pandemin då han började föra dialog med skivbolaget om att inleda ett samarbete. Ambitionen och visionen var att driva sin egen skivbolagsetikett – på sitt eget sätt. Något han snart fick gehör för och kunde påbörja arbetet med större fokus på arbetet bakom kulisserna.  Men det kommer till priset av att inte hinna skapa lika mycket själv längre. Fokus idag blir istället på att utveckla skivbolaget och artisterna.

 

– Just nu hinner jag inte prodda så mycket. Och det känns också som att man måste ge plats för en ny generation. Om man tittar från den gamla skolan så är det väl typ jag, Stress och Redline som fortfarande håller igång. Och det är ju grymt att se för det finns ju en legacy. Nu när jag är i en situation där jag inte hinner eller kan prodda. På sätt och vis är det lite tråkigt för jag vill prodda, men jag kan också känna att det är kul att andra får ut sina grejer i stället för att jag sitter och känner att ”jag måste prova allt”. Det är en väldigt viktig punkt i artisteriet. Se till att ha den hungern och disciplinen att gå till studion och köra. Idag finns det en lång rad grymma producenter som pushar genren framåt, som Nesz, Shenzi, Manny Flaco, Oscar Chase och Elai med flera.

 

 

När det gäller dina produktioner och beats, det har ju skett förändringar i hur du jobbar, med samplingar och så vidare. Hur har du själv tänkt kring den utvecklingen?

– Eftersom jag har jobbat med unga artister så kommer de med nya influenser. Det handlar ju om att hitta något som artisterna gillar själva. Och i och med att jag jobbar en del med unga artister så gav det ju möjligheter att förnya sig hela tiden.

 

 

Jag menar att det inte är alla som skulle fixa det. Dels att våga titta på sig själv kritiskt och sen våga utvecklas. Det kräver ju ändå sina timmar i studion.

– Ja men verkligen. Och jag tror också att vissa grejer passade mig bättre. Till exempel när Dree Low började göra den här NBA Youngboy/Zaytoven-typen av låtar. De låtarna passade mig produktionsmässigt väldigt bra, för jag kunde gå tillbaka till typ west coast-beats som jag hade gjort långt, långt innan. Och återanvända det fast i mer trap-influerad version… Ja men melodierna fanns där, medan andra… Till exempel producenter som Von Haartman är skitgrym på, redan då var han bra, typ en typ av mörk trap som jag inte behärskade alls. Den hade jag jättesvårt att ta mig in i för att melodierna var mörka och sparsmakade och ljuden var jag inte van vid heller. Så för mig har vissa av svängningarna i svensk hiphop passat mig bättre eller sämre. Men jag det är en sån grej jag har satt ett värde på: att vara prestigelös. Det var något jag tänkte på med Stadsbild. Att vissa artister kunde säga: ”nej men kan vi inte göra så här” och jag kunde säga ”ja men borde vi inte göra så här?”. Och i vissa fall kanske jag hade rätt och i vissa fall hade kanske artisten rätt. Men jag tror att det är viktigt att inte tro att man alltid vet bäst för att man har varit med länge.

 

 

Det är 20-årsjubileum för Fjärde Världens debutalbum i september. Hur tänker du tillbaka på det?

– Det är en livstid. För många av de här rapparna som jag jobbar med var det ju ungefär då de föddes liksom. Tittar jag tillbaka på det så har det gjort att jag kan förstå artister från en annan synvinkel. Men så är det också så att många som rappar nu har precis börjat rappa. När vi rappade då var det ju rapnördar som rappade. De var dem som verkligen hade pluggat hiphop liksom. Nu är det ju så stort. Det är ju väldigt många som rappar som inte bryr sig om hantverket liksom. Det var en betydligt större startsträcka och det gjorde ju att folk behövde rappa längre. Många rappare i USA från the golden era hatar ju på nya generationens rap. Medan andra tänker att ”det här är det nya, man kan inte säga att det är bättre eller sämre”. Och det är lite det jag är inne på också. Hade jag teleporterat mitt 19-åriga jag hit för att lyssna på dagens rap så hade jag säkert tänkt: ”men vafan de har inte en flerstaviga rim” typ… Jag kan ju fortfarande lyssna på en gammal vers med Fille och tänka ”fan vad han är grym”. Men samtidigt finns det rappare idag som gör saker som man inte kunde göra då och som är mer fria i sitt skapande än man var då, när många tänkte mer på teknik och rimscheman.

 

 

Känner du något sug för att rappa och rimma fortfarande?

–  När jag gjorde de här ”Stadsbild“-skivorna, både på ettan och tvåan så var jag med och rappade. Det händer fortfarande att jag hör ett beat och får en rap i huvudet. Jag skrev någon sån här monster, 100-barsgrej för några år sen. Då hade jag tänkt att på ”Stadsbild del 3” så skulle jag inleda med den och sen skulle jag inte rappa något mer. Bara för att sätta ribban lite.

 

 

Apropå att sluta rappa, Dree Low meddelade i januari att han lämnar musiken. Hur ser du på det beslutet?

– Jag hade länge känt att han inte trivdes med att göra musik. Det hade vi ändå pratat om. Men jag tyckte att det var synd, jag hoppades att han skulle göra en adjö-platta. Och sen också hade jag hoppats på att han inte skulle plocka ner sin katalog för det är ändå en del av svensk rap-historia. Jag tyckte att det var synd, men om man inte känner att man mår bra av att göra musik så är det ju helt rätt beslut. Han var väldigt tydlig med att inte ville göra några intervjuer utan att när tiden var mogen så skulle han berätta liksom. På det sättet han vill berätta.

 

 

 

Visa detta inlägg på Instagram

 

Ett inlägg delat av Matte Caliste (@mattecaliste)

 

 

Vad tänker du kring Einárs bortgång?

– Alltså det var ju supersorgligt. Jag hade ju haft ögonen på honom rätt länge. Jag kommer ihåg ”Duckar Popo”, att jag satt i studion med Lani Mo och visade honom. Och han sa ”shit, han är duktig”, du vet. För det var ju hela den här grejen. Jag kommer ihåg att det var jättemycket hatkommentarer på den för att han var en jätteung svensk kille som rappade om att ducka popo och hela den biten. Men såg man förbi hela den grejen så såg man att ”shit han är duktig”. Och den bilden man fick av honom var ju väldigt positiv. Han var ju verkligen ungen med extra energi. Han var ju överallt. Och de gånger han kom till studion… Nej, jag tror aldrig att han kom till studion när det var planerat. För det var ju verkligen att man hördes och han sa ”shit vi måste jobba ihop”. Och sen skickade man beats och han sa att han skulle skriva till dem. Och sen hörde man inte av honom på en månad. Och sen hörde man av honom igen ”Shit vi måste göra något”. Du vet, man märkte verkligen att han levde i stunden. I sekunden typ, till och med.  Så de gångerna han kom till studion det var ju någon annan… Den låten med 1.Cuz, ”Fiendens Fiende”, då var vi i studion jag och 1.Cuz. Och så kom Nisse förbi bara. Han hörde av sig till 1.Cuz bara ”Aa okej ni är i studion, jag kommer ner”. Och så kom han till studion och så blev det att de gjorde låten. Han skrev versen på plats. Jag tror att varje gång han var i studion så var jag studion med någon annan och så hörde han av sig. Men sen känns det som att om man tittar på det som hände honom, så var det så mycket stökigt runt omkring.

 

 

När vi ändå pratar samarbeten. Du var den som fick med Näääk och Lani Mo på Snoop Doggs album i vintras, eller hur?

– Ja, det finns ett initiativ där det är olika personer inom Universal som jobbar med rap och där var jag med. Och det var där jag presenterade Dree Low när vi signade honom. Och i det forumet så var Snoop med i ett sånt samtal. Och han var med precis på det sättet man kunde tänka sig. Han satt och meckade upp framför kameran. Och han sa där att han hade ett nytt album och att han skulle göra en global version, en deluxeversion. ”Skicka era artister, det spelar ingen roll vilka de är men skicka det ni har så får jag se. Jag vill ha något som jag diggar”. Och jag fick lyssna på plattan och tänkte att ”det här är inte för den nya generationens rappare”. För det var verkligen klassisk G-funk och jag hörde någon låt där jag tänkte att det här kommer Nääk passa på, och en låt där jag tänkte att Lani skulle passa på. Så jag samlade ihop allt om Nääk och Lani och pratade med teamet om att skicka det vidare till Snoop som gillade det och ville ha med dem.

 

 

Du är också involverad i det kommande albumprojektet med 23. Hur kom ni i kontakt?

– En i hans team hörde av sig. Det här var ju tidigt. Då fick jag höra lite grejer och ge feedback. Jag fick höra den här ”Adressen” som jag tyckte var skitbra. Och sen hade vi kontakt lite till och från. De frågade lite kring videor. Så vi hade kontakt på det sättet. Sen proddade jag ett par låtar och en av dem hamnade på den här ”08 ZOO”-plattan. Och sen hade han då ett album som var mer eller mindre klart som jag tyckte var väldigt bra och som vi signade då, till Virgin. Då kändes det lite som att han var lite på samma ställe som Dree Low var innan han släppte ”Pippi”. Och sen blev det lite så när vi släppte singeln ”Länge leve vi”. Men det är ju en ny typ av resa där jag inte är lika involverad i artisten utan mer i labeldelen, 23 är väldigt självgående och har massor av färdig musik redan inspelad och klar. Inom Universalnätverket har vi börjat prata om hur vi kan bygga synergi och fråga vilka artister vi kan bygga i Sverige och vilka samarbeten vi kan göra. Så det känns som att det finns intressanta möjligheter.

 

 

Intervju av Tobias Carlsson

Foto: Erik By Erik

 

 

 

 

 

 

 

 

Visa detta inlägg på Instagram

 

Ett inlägg delat av Matte Caliste (@mattecaliste)

 

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL