5ddd479890586538a7456db3
Linda-Pira-Gang-Gang-L
Intervju: Linda Pira


Utdrag från kommande nummer av Kingsize Magazine.

 

 

28:e december 2012. På Redlines kryssning kallas Linda Pira upp på scen och utnämns till ny, officiell medlem i Redline. Champagne poppas, hon får ett halsband, och höggravid tar hon micken bredvid STOR. Drygt en månad tidigare har ”Rom & Kush” landat, första singeln från STORs andra album ”Shere Khan XIII”. Det är gästartisten Linda Pira som stjäl rampljuset och hon katapulteras ut i musikbranschen och till allmänheten. En dokumentärserie spelas in för SVT, debut-EP:n ”Matriarken” släpps året därpå och befäster henne som en av Sveriges mest intressanta och talangfulla artister. Men i samma veva har Linda Pira blivit tvåbarnsmamma och pressen och kraven på att leverera, utifrån och från henne själv, sätter käppar i hjulet. Nu, sju år senare, landar debutalbumet ”Legendarisk”, som släpps på egna etiketten Reina Music.

 

– Jag har försökt göra ett album i flera år. Det är det svåraste jag någonsin har gjort. Jag är så imponerad av alla som lyckas göra skivor. Det som gjort det svårt för mig är den kritiska sidan av mig som har tagit över. Jag har inte varit nöjd. Och pressen där folk ständigt frågar när albumet kommer. Sen är det också mitt karuselliga liv som inte har tillåtit mig att göra klart. Ofta har jag påbörjat någonting som känts fett, sedan är jag med barnen en vecka. Jag har inte hunnit komma fram till vad jag vill göra, vem jag är musikaliskt.

 

Linda Pira anländer till ”nya” Redline-studion strax efter tio på morgonen efter att ha lämnat hennes 6-åriga tvillingsöner i skolan. Det är höstens första kyliga dagar. Linda fasar redan för att hon inte längre kommer kunna åka till Thailand en längre tid på vintern, då hennes barn numera har skolplikt. Iförd ”träningsoverall” och keps tar hon en bryggkaffe. Vi sitter i ett pentry, ett köksbord, en liten soffa och en tv. Masse Salazar sitter och jobbar i själva studion. Linda Pira försöker ha koll på sin felparkerade bil utanför, men när hon pratar har hon fokus på det hon säger, svarar utförligt och känns avslappnad. Hon pratar öppet och ärligt och det är lätt att föra ett samtal. Linda Pira har jobbat mycket de senaste åren även om det inte kommit ett album. Hon har släppt många singlar och även gjort tv- och radioprogram.

 

– Jag är en person som vill testa allt. Det måste jag få göra för att veta vart jag ska. Jag har en miljard låtskisser med helt sjuka grejer. Problemet var att allt jag testade släpptes. Eftersom jag fick så mycket ögon på mig snabbt när jag gästade på STORs platta så blev det in i studion, göra en låt och direkt ut med den. Jag hann inte reflektera över vad det var för låt eller om det verkligen var det jag ville göra. Men det har ändå visat att jag kan bemästra mycket och är bred, jag kan sjunga en poplåt, kan rappa på ett baile funk-beat. Även om vissa kanske uppfattat det som rörigt och otydligt, men det var mitt sätt.

 

Det fanns också en personligare anledning till att Linda ett tag inte kunde fokusera fullt på musiken.

 

– Jag förlorade min mamma för två år sedan som jag var jättenära med och som också var mina barns trygghet. Under den tiden min mamma var sjuk kunde jag inte göra musik för det blev för känslomässigt. Blev nästan en manisk grej där jag jobbade stenhårt, fast med annat. Nu i efterhand förstår jag att det var för att kunna koppla bort det jobbiga. Det var mitt sätt att fly. Jag kunde springa från sjukhuset till ett tv-program. Så fort jag kom hem och började känna och tänka på vad det var som höll på att hända, då höll jag på att bryta ihop. Men eftersom jag hade mina barn kunde jag inte det. Så jag gjorde allt förutom att gå in i studion, för det klarade jag inte.

 

Vad som egentligen hände att Linda Pira började landa i det som nu är ”Legendarisk” har hon svårt att veta exakt. Hon nämner den senaste Redline-kryssningen 2018 och tiden efter den. Hon såg omkring sig många vänner och människor som hade ett dåligt förhållande till alkohol. Hon hade börjat träna igen och slutade dricka. Det var ohållbart att komma hem sliten efter att varit ute och spelat på helgerna. Linda påbörjade en förändring fysiskt och psykiskt. Hon bestämde sig för att hon måste göra något kravlöst och börja fokusera på sig själv och att må bra. Vad visste hon inte då. Hon funderade på en make-up utbildning.

 

– Jag kom till en punkt där jag insåg att jag måste släppa kraven. För det var det som gjorde att jag inte tog mig vidare. Samtidigt började sorgen över min mamma att lägga sig mer och jag började gå till studion igen. Med inga krav, mål eller intentioner. Bara göra något för att jag skulle må bra igen. Jag började gå till olika producenter jag inte jobbat med, till små studior i någon källare någonstans, gick verkligen tillbaka till roten. Jag fick känslan igen som när jag var femton, fuck vad kul det är att göra musik! Såhär kul att göra musik har det inte varit sedan jag började.

 

Det hörs verkligen. Det är rått, hungrigt. Inte välpolerat eller konstruerat.

 

– Jag älskar den där smutsen. Jag har bråkat med några av mina producenter som börjat pilla och sagt till dem att låta bli, för det är den känslan jag vill ha. Jag fattade inte ens själv vad det var jag gjorde när jag började vara lite i studion. Tänkte att jag kanske hade tappat det, jag är en gammal kärring, jag gör det här bara nu för att det är kul, det här är min hobby. Efter ett tag sa Dani (Dani M, artist och pojkvän): ”Har du lyssnat på dina låtar? De är feta”. Jag hade gjort en skiva.
– Jag har varit borta, men rap är mitt liv. Det finns ingen som kan ta det ifrån mig. Det känns som jag börjar om på nytt. Det här är min bebis. Nu vet jag vad jag vill förmedla, jag vet hur jag vill jobba. Jag vågar lita på vad jag själv känner och kan stå bakom musiken på ett annat sätt. Och ingen har sagt till mig vad jag ska göra.

 

På ”Legendarisk” finns det inga tveksamheter. Hon sätter tonen från start med introt ”Bon Voyage” och raderna: ”Jag har ingen konkurrens/sex år på toppen/vem av er har en chans/kan drifta på distans/inkassera cashen fastän jag är utomlands/bra för att vara kvinna, huh/Fuck that, benim bättre än killarna”. Det är ”riktig” rap, inte sångrap som mycket av den nya rappen annars är.

 

– Jag vill ta tillbaka rappen och visa ungarna att det går att göra såhär också. Jag vill ta tillbaka det till att det ska vara lite uttänkt, när man lyssnar och får tänka och känna ”abow, vilken rad”. Det har varit viktigt för mig att visa vad jag kommer ifrån men det har även varit viktigt att ta till mig av det nya. Jag älskar den nya rapstilen också och har tagit mycket influenser från det, velat mixa det nya med min grund. Jag träffar många gamla rapgubbar och rapgummor som bara hatar på det nya. Förlåt, men det är det som gör dig till en bitter, orelevant rappare eller lyssnare. Du behöver inte tycka om det men hata inte.
– Visst, ungarna har inte så komplicerade rhymes. Allt ska gå fort, de lyssnar igenom en skiva snabbt, inte som när vi satt och pumpade en skiva 340 gånger. Men jag kanske inte heller alltid behöver ha komplicerade rhymes, även om det är mycket svårare för mig att bestämma att göra det enkelt. Refrängen till ”Gang Gang” kom till från en freestyle när jag uppträdde på en fest av Hoss-tjejerna (event och PR-byrå). Jag hade beatet och så kommer refrängen, tänkte va’ fan ska jag säga och drog till med ”Vem här gör det som Hoss?”. Det är en enkel refräng som jag aldrig hade kunnat skriva i studion.

 

Läs hela intervjun i kommande nummer av Kingsize Magazine.

 

Intervju: Marimba Rooney

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL