Intervju: Dafne Andas


 

 

Rapparen och producenten Dafne Andas bjöd på EP:n ”Pärlor” tidigare i år, bland annat med uppmärksammade singeln ”Corona”. Nu är hon aktuell med albumet ”Crush” – det första inom svensk hiphop på temat lesbisk kärlek och relationer. Bakom projektet står endast kvinnor och samtidigt är Dafne även engagerad i Upfront Producer Network – nätverket för kvinnor och icke-binära som producerar egen musik. Lyssna på albumet nedan och läs intervju från senaste numret av Kingsize Magazine.

 

 

I unga år fick Dafne upp ögonen för hiphop genom Petter, vilket fick henne att rappa en låt på skolavslutningen med en kompis. Därefter flödande inspirationen efter att hon hört Thomas Rusiaks ”Magic Villa” och Timbuktus ”T2: Kontrakultur”.

 

– Det var i samband med det jag började experimentera mer med rap och kopierade i början Timbuktus flow rakt av. Det är nog ganska talande för min stil att just Rusiak och Timbuk var så stora influenser från början, för att de alltid vågat experimentera och gå utanför stilarna som var ”norm”.

 

Att plocka upp kunskap från olika håll blev tidigt viktigt för den rap-intresserade Dafne, som satt klistrad framför P3 Hiphop och P3 Soul:

– Egentligen var det ganska otippat för mig: den vita flickan i skogen med frikyrkobakgrund som började relatera till hiphop. Jag hade en väldigt problematisk uppväxt på många sätt, bland annat som enda invandrarfamiljen i en liten håla i Dalarna och jag blev mobbad från tidig ålder, så hiphop blev för mig ett fönster till en annan värld, där texterna ofta handlade om utanförskap – även om ett helt annat utanförskap än det jag själv upplevde. Jag älskade det självklara och kaxiga i texterna, det att våga ta plats oavsett vad samhället i övrigt tyckte. Hiphop-kultur i stort delar den attityden och den självklarheten, oavsett om det är genom dans, musik eller graff.

 

 

Du har artistnamnet Dafne Andas av en anledning – berätta!
– Korta svaret: för att rappen ger mig kraft och en plats att andas! Långa svaret: jag var väldigt deprimerad under flera år från ca 2012 till 2015, till den grad att jag tog uppehåll från mina studier. Jag klarade inte av att koncentrera mig på något och skärmade av mig från allt. Varje dag gick jag långa skogspromenader och lyssnade på musik. Jag skaffade ett Instagram-konto där jag bara följde några få vänner och artister jag såg upp till, det var från början bara fyllt med bilder på träd. Användarnamnet var ”dafneandas” och en kollega på gymmet jag jobbade på då pekade ut att det var ett ”grymt bra artistnamn!” – vilket han ju hade helt rätt i. Så det fungerar också som en påminnelse från den tiden: musik och natur var det som tog mig ur depressionen.

 

 

Du ger även workshops i skrivande av raptexter. Vad är viktigast ur din synvinkel?
– Att ha en förståelse för och kunna analysera ”regler” i skrivande: först då kan du medvetet bryta mot dem! Det spelar ingen roll vilken stil du tänkt köra eller om du aldrig vill skriva ett rim i resten av ditt liv men om du lär dig reglerna kan du sedan behärska vilken stil som helst. I slutändan är det HUR texten levereras till musiken som är viktigast: jag lyssnar hellre på ett bra flow och delivery än en överkomplicerad text som ligger off eller ännu värre: alltid landar på samma taktslag utan någon som helst variation. Där har vi väldigt mycket att lära av USA:s scen, till exempel Kendrick Lamar, Jean Grae och Andre 3000 är fenomenala på bl.a. synkopering).

 

 

Ditt nya album har temat lesbisk kärlek och relationer – berätta hur projektet formats.
– Många av låtarna från albumet var egentligen tänkta att hamna på samma EP som ”Växer” men jag insåg i våras att jag hade två helt olika sounds och lite för många låtar för att det skulle vara en enhetlig EP, så jag gjorde klar ”Pärlor” och bestämde mig att satsa på en tema-EP som sen blev albumet ”Crush”. Jag hade också inlett samarbeten med flera kvinnliga artister och låtskapare och insåg att det kunde vara en grej: ett album gjort till 100% av tjejer, om tjejer. Jag har varit öppen om min läggning länge men det finns alltid ett spöke i bakhuvudet som talar om vad som är ”norm” och det här är mitt sätt att be det spöket hålla käften. Jag vill vara öppen till 100% och gör det här albumet som ett stort långfinger till alla som har en idé om hur och vad jag borde vara. Som ett plus är det också, vad jag vet, första lesbiska albumet i svensk hiphop-historia.

 

 

 

 

Foto: William Backlund

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL