På nya albumet ”Krigarsjäl” har Carlito försökt att bredda sig. Men sitt politiska engagemang tänker han inte släppa.

Det knastrande lätet när skorna träffar den snöbeklädda asfalten vittnar om att det är den här tiden på året: kung Bore har låtit sina minusgrader ockupera Stockholm än en gång. Götgatan svämmar över av pälsmössor, halsdukar och förångade andetag.

Inne på ett café sjunker Carlito ner i en fåtölj, värmer sina händer och börjar sen röra i en tekopp.

Det har gått ett par månader sen han och Amsie Browns låt ”Krigarsjäl” inledde Redline Recordings händelserika släppmånad, ”Röd november”.  I slutet av januari har videon till låten fått över tre hundra tusen visningar.

– Den fick bra respons, så då hoppas man ju att det ska gå lika bra för hela plattan. Men samtidigt, det känns som att den yngre generationen som konsumerar svensk hiphop idag kanske inte riktigt förstår konceptet med plattor. Det känns som att man hela tiden måste prestera nya singlar, och att man hela tiden bara blir ihågkommen för den senaste låten som man släppte, säger han.

Du menar att det var annorlunda förr?

– När jag var yngre köpte en skiva var det som att dyka in i en ny värld. Jag satt och läste bookletten varenda sida. Man lät sig uppslukas av en ny värld. Enstaka singelsläpp, det gör inte samma effekt.

”Krigarsjäl” är också namnet på den riktiga fullängdsdebuten och uppföljare till det politiskt laddade mixtapet ”Guldburen”, där Carlitos granskande ögon analyserade samtid och dåtid, den globala världen och Sverige. Det var rap om polisbrutalitet, främlingsfientlighet och världspolitiska övertramp. För det belönades han 2011 med P3 gulds pris för bästa Hiphop/Soul, med motiveringen: ”en politisk röst med patos och sväng som vågar tala ut om dagens Sverige”.

Till en början var det tänkt att ”Krigarsjäl” egentligen skulle fått namnet ”Carlos Schakalen”.

– Men skivan tog en helt annan vändning. ”Carlos Schakalen” skulle vara en rå platta med bara explosiva ämnen och ganska kontroversiell. Men utvecklades istället på ett musikaliskt sätt. Den blev bredare än vad jag hade tänkt från början.

Bredare?

– Både musikaliskt och ämnesmässigt. Den är inte rakt igenom politisk. Samtidigt har jag jobbat på själva låtskrivandet. Jag har jobbat mer på att bygga upp låtar. På ”Guldburen” spottade jag två, tre verser, la en hook och så fick det bli en låt. Nu har jag tänkt mer på hur man bygger en låt: hur man skriver en refräng, bryggor. Det har mer varit fokus på det musikaliska och försöka göra något som var annorlunda från förra plattan. Det är väl det som har varit utmaningen: att inte släppa samma platta igen.

På ”Krigarsjäl” tillåter sig Carlito att lättsamt drömma sig bort till både varmare breddgrader och tillbaka till hans första möte med rappen. Men den politiska laddningen finns kvar. Hans samhällspatos har inte försvunnit. Multinationella företag och svenska statsråd får fortfarande veta att de lever. Och han står fortfarande på den lilla människans sida.

– Det är ju den jag är. Det är ingen image, det är den jag är. Nu har jag försökt visa bredd. Men fortfarande, det politiska kommer alltid att vara där. Det kommer inte att försvinna. Jag hade tänkt gå ännu hårdare fram på den här plattan. Men det blev tvärtom.

Vet du varför det blev så?

– Det blev så. På nått konstigt sätt. Jag var inne i ett annat mode, en annan ”state of mind”. Det kom från hjärtat. Ibland känner man för att rita en mörk tavla, ibland en ljus. Men som sagt. Det politiska kommer alltid att vara där. Jag har ett ansvar gentemot andra som är i samma situation, som har upplevt samma saker, men som inte får komma till tals. När jag får chansen kommer jag att se till att jag säger något vettigt.

Efter Augusto Pinochets stadskupp i Chile 1973 flydde Carlitos far till Peru och sedermera vidare till Rumänien, där han träffade Carlitos mor. 1981 föddes Carlito i Bukarest. Fem år senare flyttade familjen till Sverige. Ett Sverige där landets starka röst utåt, Olof Palme, precis hade mördats. Efter en kort sejour i Stockholm bosatte sig familjen i sörmländska Strängnäs.

– Det var bondmentalitet och en riktig håla. Främlingsfientlighet och inavlad redneck-mentalitet. Det fanns inte så jättemånga invandrarfamiljer på den tiden: några turkiska familjer, några chilenska och lite finska. Det var mycket tjafs, bråk och konflikter ända sen första året i skolan. Man fick hävda sig och bråka direkt. Och dessutom: det var i början av 90-talet.

1991 hade Ny Demokrati valts in i riksdagen. Främlingsfientliga rörelser frodades. Lasermannen John Ausonius spred skräck i Stockholm.

– Eskilstuna ligger precis bredvid Strängnäs och där fanns en av Sveriges största skinheadsrörelser. Många var tungt kriminellt belastade. Och de kom ofta till Strängnäs och spårade ur. Det kom fulla SL-bussar med skinheads. Poliser fick stänga av gator: 20 nassar som stod och heilade på ena sidan, på andra sidan stod vi och alla andra som slogs emot dem. Någon polares polare fick huvudet krossat av en stor betongklump. En annan fick en flaska i huvudet för att han var ”etnisk svensk” men hade en flickvän från Vietnamn. De kallade honom för rasförrädare.

Det låter hemskt.

– Det var sån stämning, jag överdriver inte. Och jag fick uppleva den direkt riktat mot mig som person och individ. Det har skapat den jag är idag och det har skapat mycket frustration. Nu har man väl bearbetat det – men i tonåren så fick man ventilera rent fysiskt. Det var på det sättet man hanterade det då.

På vilket sätt har det påverkat dig?

– Man måste ju gå vidare och inte fastna i saker, men det ligger alltid i bakhuvudet. Integrationen handlar inte om att det är en enkelriktad väg: att alla som kommer hit ska anpassa sig och ta seden dit de kommer. Det handlar också om hur man mottar dem och vilken plats de får i samhället. Men många som kommer hit har upplevt diskriminering, rasism och segregation. Som jag, jag har växt upp med mycket hat och bitterhet på grund av vem jag är, på grund av min bakgrund och min härkomst. På något sätt så… jag har alltid känt mig som en andrahandsmedborgare i Sverige. Så enkelt är det, det är inget som jag sticker under stolen med. Jag blir alltid ifrågasatt på grund av min härkomst.

På vilket sätt?

– Till exempel: du kan gå och handla och stå i en kö. Någon känner att du har trängt dig och säger: ”i Sverige står man i kö, jag vet inte hur man gör i ditt hemland?”. Vadå? Det här är mitt hemland. Den konflikten får man ta hela tiden. När man var yngre var det mycket mer explosivt: flaskor, järnrör, sparkar. Nu är det i en subtilare form, men man får fortfarande ta den konflikten, en konflikt man inte pallar.

Carlito berättar om en semesterresa till Venezuela. På hemvägen till Sverige mellanlandade han i Frankfurt.

– Flygplatsvakterna höll på och drygade sig: ”vad har ni gjort där? vad har ni i er väskor?” Han var otrevlig mot min mamma så jag frågade: ”gör du så här mot alla?”.

Vakten tålde inte att bli ifrågasatt och beordrade Carlito att följa med honom. I ett annat rum väntade ytterligare fyra vakter. De synade honom: ”Jaså, du tror att du är tuff. Du ska få lära dig. Det här är Tyskland”.

Carlito blev tillsagd att ta av sig sina kläder. Helt naken tvingades han ner på knä. Flygplatsvakterna iakttog honom. Skrattade. Tog hans pass. Konstaterade: ”it says swedish. He thinks he is swedish. You’re not swedish”.

– Du är helt maktlös. Ditt människovärde sänks till noll. Det är så det känns, säger Carlito idag. Självklart har det med min bakgrund att göra. Jag tycker att alla ska kunna sina rättigheter, det är viktigt. Speciellt om du har blivit kränkt tidigare i livet. Jag har alltid velat arbeta med den typen av frågor. Om jag inte hade gjort musik hade jag jobbat med samma sak som jag säger i musiken, fast aktivt i någon rörelse. Det kan fortfarande vara aktuellt i framtiden.

Har musiken varit ett bra verktyg för dig att uttrycka dig med?

– Ja, absolut. Det påverkar ju många människor. Mer än vad politik gör nästan. Jag tror att en artist eller en musiker har större chans att påverka än vad en politiker har.

För egen del då?

– Det är terapi för mig, musik. En ventil för all ilska, hat och frustration som man har känt. Jag hörde en studie i radion som sa att människor som får slåss mot diskriminering, orättvisor och förtryck har lätt att bli bittra.

Carlito skrattar till.

– Och jag kan säga att det stämmer. Det är lätt att bli bitter när man hela tiden måste kämpa mot något. Det går inte att blunda för saker som man konfronteras med i din vardag, man kan inte vara en struts som stoppar huvudet i sanden. Men samtidigt kan man välja att släppa fokus på det och fokusera på andra saker. Och till viss del är det väl vad jag har försökt att göra på den här plattan.

– Men som jag sa: jag kommer alltid att känna att jag har ett ansvar. När det gäller att säga att det som jag tycker är vettigt och ta en ståndpunkt. Det kommer alltid vara viktigt.

Text: Harald Broström

Video: Yazmin Carvajal