Intervju: Bröderna Bennett vågar vara obekväma


Omslagsintervju för Kingsize Magazine nr 1 2020.

 

 

För tre år sedan blev de utsedda till Årets Nykomling på Grammisgalan och samma år släpptes deras senaste projekt ”ST.RECK EP”. Framgångarna har nu sjunkit in och bröderna Bennett är tillbaka. Det som en gång började på en fotbollsplan och mynnade ut i en gemensam musikkarriär tar under våren ett nytt avstamp med deras första album. I omslagsintervjun för decenniets första nummer träffar Marimba Roney två finstämda och insiktsfulla bröder och pratar om allt ifrån influenser, originalitet, brödraskap och varför man i albumtiteln ställer frågan: ”OCH DU HETER?”.

 

 

1997. I ett rum på Saffransgatan i Angered är två femåriga tvillingbröder i tårar. Brian i Backstreet Boys har hjärtfel och kanske kommer dö. Han klarar sig, men pojkarna glömmer det inte. De vet det inte då, men musik kommer ha en stor roll roll i deras fortsatta liv. Spola fram femton år. Bröderna har klivit in i vuxenvärlden. Två defensiva mittfältare har nyligen lagt fotbollsskorna på hyllan och den ena, Johnny, pluggar psykologi i London. Den andra, Sammy, född en minut efter, studerar till arbetsterapeut i Malmö. Men det är något som fattas för bröderna Bennett.
– Jag var uttråkad och började freestyla i min webbkamera, hörde av mig till Johnny och bad honom lyssna. Han började för sig själv på sitt håll. Han kunde inte catcha ett beat. Jag sa till honom att hålla tempot, att han kommer fatta hur han ska hoppa in, det är som att hoppa in i ett hopprep, man bara catchar det. Han sa att det känns som beatet hinner ikapp honom. Jag sa du kommer inte alltid känna så. Så fortsatte han och blev bättre, berättar Sammy Bennett.
– Jag har haft ett intresse för ord sen jag var liten men vi har alltid varit sportmänniskor. Musiken var ett intresse men som ett vanligt fan. När fotbollen hamnade i baksätet, och jag har aldrig varit en människa som dras till ett vanligt 9-5 jobb, så växte musiken fram och tog mer plats, fyller Johnny Bennett i.
– Han rappade på engelska först, vilket han var bra på, men vi testade en grej på svenska som blev det första vi la ut, det var 2016. Det var en freestyle, vi stod på en gata och rappade över ett grimebeat. Filmades i one take så vi fick göra om och om för det kom bilar. Vi jobbade båda på psykiatrin, jag jobbade och satt på datorn och postade den på Facebook. Gick ifrån och tog hand om några patienter, kommer tillbaka till min Facebook och den hade fått massor av uppmärksamhet redan. Fick likes från Cleo, Linda Pira, Leslie, jag fattade ingenting. Folk började dela klippet. Jag sms:ade Johnny om han såg vad som hänt. Han skulle byta av mig till nattpasset då. Minns du? frågar Sammy sin bror.
– Jag minns ingenting.
– Va? Minns du ingenting? Så kom han till jobbet. ”Fan va’ sjukt mannen”, sa vi bara. Det var fredag och jag skulle gå till Lounge. Johnny bara ”fuck jag vill också ut”, men han var tvungen att jobba. Jag drog till klubben och där var några vänner som gav mig galen props för freestylen. Än idag kan jag tycka den är fet men vi säger ingenting. Vi kör bara back and forth talking shit. Men det är bra flow.

 

Resten är som det sägs, historia. Bröderna Bennett med sitt dåvarande kollektiv TU5EN släppte några singlar som ”Falang” och ”5DF”. Även om de var uppenbart inspirerade av UK-scenen, var det inte många i Sverige som lät som dem. Med EP:n ”Hundra80” kammade man hem en Grammis som Årets Nykomling och de har fortsatt att släppa uppskattade singlar och en till EP, ”ST.RECK”, som ledde till P3 Guld-nominering och vinst på Manifestgalan. Nu sitter vi i en hotell-lobby i Stockholm och pratar inför att deras debutalbum ”OCH DU HETER?” ska släppas i april.

 

Har det funnits en särskild tanke i studion?
Sammy: Varje gång vi skapar en låt föreställer vi oss hur det ska vara live. Jag dör för när det är sjukt live. Klart det ska låta bra i lurarna men det är mycket livegrejen. Även bara kasta färg på väggen, göra saker som vi inte har gjort innan, våga vara lite obekväma. Det är en gemensam nämnare för många av låtarna på plattan, att jag är lite obekväm. Rap är en konstform som går att bemästra. Du kan vara mer eller mindre vass på det och kan bli vassare, ord ska sättas samman till en rytm och melodi. När du kan det tycker inte jag det är lika kul att göra samma sak om och om. Jag vill utmana mig själv, testa sjunga, kasta in oförutsägbara skrik eller whatever som bryter av det traditionella. Rap är basingrediensen men det tillkommer annat som inte gör det förutsägbart.
Johnny: Jag tror också att vi inte vill känna oss bundna till hiphop, därför heter plattan ”OCH DU HETER?”. Vi vill inte definiera oss, vi vill känna oss fria att röra oss mellan olika världar utan att vara stämplade som ”hiphop”. Det måste inte vara 16 bars i ljudbild och verser.

 

På albumet har de främst jobbat med Richard Zastenker, som arbetar under namnet LIOHN, även han från västkusten. En producent de beskriver som ung men ändå erfaren. Han är mångsidig, tycker till och är ärlig.
S: Det har bidragit till ett öppet klimat där vi alla kan kritisera varandra och vara raka och ärliga. Framförallt Richard har från start varit grym på att motivera sina tycken, det gör det lättare som artist att kunna ta till sig det.
J: Det kan vara svårt att veta vad det är man ska ta till sig från en annan person generellt. Vad är det som är mitt ID och vad är en annan människas ID? För man vill inte bara göra någon annans grej för att den tycker det. Det måste ändå vara något som man kan skriva under på eller förstå.
S: Vi har fått lära oss snabbt att man måste vara öppen och våga misslyckas. Det mest utvecklande och roligaste i den här skapandeprocessen har varit att hela tiden nötas och sparras.
J: Och experimenterandet. Inga tankar kring att vi inte får göra saker. Speciellt i startfasen släppte vi allt och bara gjorde det som kändes bäst.

 

Ni har alltid varit bra på att göra er egen grej. Ni är också stora musikfans och tar in influenser. Går det att vara originell och måste man sträva efter det?
J: Även om man är fan av musik har man många olika inspirationskällor. De kokas ner till något eget.
S: Men det har inte alltid varit så. I början…var läste du att stil…man stjäl…

 

Sammy och Johnny vänder sig ofta till varandra under intervjun när de svarar. De avbryter sällan utan fyller i och pratar till varandra.
J: Det finns det kända citatet som sägs vara Picasso; ”good artists copy, great artists steal”.
S: Just det. I början när jag hörde nåt jag gillade kopierade jag. Det var en period när jag lyssnade mycket på grime och det var då jag började rappa så jag lät mer som en grimeartist. Idag kan jag lyssna på en typ av musik men det betyder inte att jag låter så, jag tar det och gör det till nåt eget.
J: Man blir bättre på att inspireras.
S: Man blir bättre på att hitta sig själv.
J: Det har med personlighet och mognad att göra. När du är yngre är det lättare att falla för grupptryck. Det är samma sak. När du är ny musiker är det lättare att falla för dina inspirationskällor.
S: Jag tror ändå det vi gjorde i början av vår karriär gav oss mersmak att köra vår egen väg. Det är lite det som kännetecknat oss. Även med den här plattan. Det är inte medvetet att vi måste gå emot trender utan det kommer naturligt, det kommer från viljan att vara lite obekväm i det man gör.

 

På albumet gästas de bland annat av Fricky, som är med på nya singeln ”Flyger högt”. Han sticker ut, inte minst med att han verkligen kör riktig Umeå-dialekt.
S: Fricky gick all in! Han gör låten bättre. Vi har inte haft chansen att linka så mycket in real life men vi visade låten för producenten Nisj (Nils Svennem Lundberg, reds anm) som fuckade med den. Några dagar senare textade vi honom om vad han tror om Fricky som feature. Han gillade idén och linkade oss. Att ha med gäster har varit väldigt roligt. Jag visste inte ens att jag behövde det. Jag är väldigt kritisk när jag lyssnar på vår musik. Att höra andra på våra låtar har gjort att jag kunnat lyssna på ett objektivt sätt, kunnat chilla och njuta.
J: Som ett fan! Det är mäktigt att kunna göra saker med människor man själv respekterar och ser upp till. Jag vill göra mer av det.

 

BENNETT vill inte i förväg prata i detalj om låtarna på skivan. De vill att folk ska höra låtarna själva först och göra sin egen uppfattning. Men det är en låt som jag har knockats av rejält som jag kräver att vi pratar om. Titeln är ”SVART”.
S: Jag var på väg till studion, Johnny, Richard och Martin René var där redan, jag ville göra en låt om hur det är att vara svart i Sverige. Jag ville inte göra det för preachigt, jag har själv svårt för såna låtar men det är svårt att göra en sån låt utan att det blir på det viset. Jag började skriva en vers om stereotyper, hur andra uppfattar svarta. Sa sen till grabbarna i studion att vi borde jobba på ett rowdy beat. Då skrev jag andra versen mer om hur det är att vara i de stunderna. Johnny kom med en idé för ett nice break.
J: Den delen ger bra dynamik. Jag tycker om arrangemanget i den låten.
S: Det är inte för att ta på sig en offerkofta, jag är stolt svart. Men jag tycker det är intressant att försöka få folk att fatta hur det kan vara. Många vet att det finns mycket rasism men det kan vara svårt att förstå hur det faktiskt känns.

 

Ni gör det ändå med mycket humor.
S: Ja, jag vill inte att det ska vara sätt dig ner så ska jag förklara utan på ett mer oortodoxt sätt. När jag började slogs jag själv av hur många konstiga föreställningar det finns om svarta. Det var en vers som bara rann ur mig. Varit så faktiskt med många av låtarna.
J: Det som varit svårt är att jag hela tiden testat mina gränser och haft svårt att veta vad jag tycker om egentligen. Gillar jag det här för att vi verkligen har pushat och utmanat oss själva? Eller för att det faktiskt låter bra?

 

Tillbaka till Angered och in i 00-talet. Bröderna bor där med mamma, storebror och storasyster, pappa har återvänt till sitt hemland Ghana. Mamma är ursprungligen från Eritrea. De flyttar från Angered, först till Järntorget och sedan Frölunda. De tillbringar mesta av fritiden på Hisingens fotbollsplaner. Ingen annan i familjen är musiker men det var ändå där det började.
J: Mamma är musikintresserad och vår syster sysslar med smyckesdesign och abstrakt målning. Hemma spelade mamma världsmusik och jazz. Genom vår storebror fick vi mycket reggae, hiphop och garage.
S: Syrran gjorde oss till die hard Backstreet Boys och Spice Girls fans.
J: Han hade Geri på sin garderob och jag hade Emma.
S: Syrran tog med oss på ett riktigt känslotåg. Sen blev det all in på Tupac. Han var som en distansmentor eller en fadersfigur. Tänkte alltid ”what would Tupac do”? Försökte förhålla oss till hur han valde att bära sig själv. Jag minns att om jag hade prov i skolan och jag var skitnervös googlade jag en bild på Tupac och blev lugn.

 

Johnny och Sammy Bennett identifierar sig starkt med Göteborg. Några sejourer i andra städer har det blivit men de återvänder alltid till sin hemstad. Där har de familj, vänner och sammanhang som gör de trygga. Men de kan fortfarande bli uttråkade.
J: Kulturlivet i hela Sverige är alldeles för fattigt, inte bara gällande musik. Ibland har jag känt att jag vill pendla mellan Göteborg och Berlin för att få mer stimulans och leva lite.
S: Men det finns många som drar i trådar.
J: Jag bashar inte mot eldsjälarna som får saker att hända. Det handlar om Sverige i allmänhet, kan vara budgetar i kommuner, vad som faktiskt ges för att främja kulturen. Jag bodde i London 2012-2013 och kände hur det kan vara att bo i en stad med mycket kultur. Det utvecklar dig som person, att se andra uttrycka sig inspirerar en till att själv göra saker. Här tar folk ofta ett visst livsval och alla följer i ett led. Det saknas tänk kring kultur, folk förstår inte vad det innebär att vilja uttrycka sig själv och vad det kan ge människan och samhället. Jag vill att vår musik ska tillföra kulturlivet något, jag hoppas att vi kan inspirera människor att testa olika saker och till att uttrycka sig själva, inte bara genom musik. Jag vill gå runt i Göteborg och känna att kulturen lever, att människor uttrycker sig. Om vi kan bidra med det är jag nöjd.
S: När vi var yngre och inne i sportvärlden kunde jag se ner på dom som var inom fest- och nöjesbranschen, tänkte de är bara ute och festar och har inget liv. Nu när jag varit i det själv ett tag inser jag att det är det som får folk i städerna att må bra. Att musik finns, att det arrangeras festivaler, fester, det är minst lika viktigt som läkare. Sanningen. Så jag håller med, om musiken vi gör kan bidra till ett mer färgfullt land, I’m good.

 

Hiphop är inte en subkultur och inte särskilt kontroversiell längre. Det dyker upp föråldrade debatter men hiphop streamas mest, prisas på galor och spelas på radion. Även om BENNETT själva inte drar mot den mer kommersiella sidan är det ändå något de menar är helt logiskt och har inget emot det. När det går att tjäna pengar på något öppnar det upp för att det kommer in vissa som inte drivs i lika hög grad av konstformen och det påverkar soundet. Det är så med allt, musik, teknik, mat. Rap är inget undantag och de ser det mer som olika grenar inom hiphop. Jag påpekar att när artister följer kommersiella trender för mycket blir det sällan nyskapande. Jag är inte en nostalgiker och hävdar inte att det var bättre förr, men en hel del äldre hiphop var experimentell med udda produktioner som ingen annan använde och därmed åldras bättre.
J: Många då var progressiva. Det är inte old school, det var new school, future shit. Det finns en låt med Bone Thugs-N-Harmony och Biggie (“Notorious Thugs”, reds anm) där en av de grabbarna levererar på ett sätt som än idag hade varit galet fett. Men det finns en balans också man försöker hålla, vara progressiv men inte för mycket så att man inte kopplar till sin nutid. Det beror på vad man vill med sin musik förstås, men vill man tala med folk måste man försöka hitta en medelpunkt. Det vore tråkigt att vara den som gjorde musik ingen kan uppskatta nu och inte förstår förrän långt senare.

 

Vi återkommer till Tupac. Samtalar om att det kan finnas andra egenskaper än att man tekniskt är en bra rappare eller gör klassiska album som gör en till en stor artist. Tupac var speciell utifrån karisma, attityd, han fick människor att känna och nådde ut, han vågade säga och stå upp för saker.
S: Den typen av artister har verkligen vuxit på mig på. Ta Kanye West, man kan säga vad man vill om honom, hela Trump-grejen är fucked up, men faktumet att han talat ofiltrerat i snart 10 år plus kan jag beundra. Jag kollade på intervjuer med Miles Davis, han pratar skitlågt, raspigt, svarar konstigt och kort, bara är sig själv, vilken snubbe!

 

Vad lyssnar ni själva på nu?
J: Väldigt blandat men mycket indiepop som Tame Impala, Crumb, Clairo. Om vi tänker rap, JPEGMAFIA och Tyler the Creator är två av mina favoriter.
S: King Krule, Black Party, EarthGang, Bakar, Vince Staples.
J: Jag är lite kräsen. Det ska finnas en mening med musiken och påverka mig. Lyssnar jag på JPEGMAFIA eller EarthGang känns det som att jag hoppar in i deras världar. De som är på tapeten lyssnar jag på mer i farten, kan vara soft om man är ute och festar, jag sätter inte på Lil Baby eller DaBaby hemma.
S: En artist som är mer uppe där och som jag ändå tycker gör det vågat är A$AP Rocky med ”Testing”-plattan, den var riktigt fräsch. Att han i sin position väljer att avvika lite och göra nåt helt annat är ändå tungt.
J: Han hade kunnat göra ”Fuckin’ Problems” tjugo gånger men verkar ha mer integritet och vision än så. Han sticker ut med musiken och även med hans estetik i stort.

 

Bröderna har likt A$AP Rocky även rört sig inom modevärlden. Gått visning för Selam Fessahaye, modellat i Seinabo Seys musikvideo ”Good In You” och modemagasin har uppmärksammat deras klädstil. Även om musiken är deras grej är de inte främmande för att våga ta andra steg.
J: Musiken är ett av många intressen jag har. Jag ser mig som en musiker och kreativ människa, musiken tillåter mig att uttrycka det på ett visst sätt, sen har jag andra sätt jag vill uttrycka mig på.
S: När vi kom in i musiken och fick hype i början blev det verkligen ”det här är min grej”. Jag blev kåt på tanken att få bekräftelse, trodde det var det som skulle göra mig hel. Men nu när jag har levt med musiken ett tag och även levt utan hypen fattar jag att det finns mycket mer som gör mitt liv fulländat. Den känslan gör mig mer modig att testa med musiken. Om den här skiten inte går som jag tänkt kommer jag inte må skit för jag har annat i mitt liv som gör mig hel. Den inställningen gör det lättare att våga för det känns inte som du riskerar lika mycket. Det är skönt i skapandet. Det var den inställningen jag hade till musiken innan det började gå bra, musiken var som en krydda till mitt liv. Den här skivan är min bebis, den här bebisen kan få lite ärr i ansiktet men det kommer inte döda en.
J: Man behöver inte identifiera sig helt med sin syssla för då kan du börja känna dig naken om du är utan den. Det gäller alla, jag har haft det här snacket med andra som inte gör musik också, som inte vågar säga upp sig. Gör det du vill, skapa det du vill! Jag är musiker absolut, men jag är även en bror, son, vän. Det ger mig trygghet.

 

Det är lätt att charmas av bröderna. Utseendemässigt är det inte svårt att lägga märke till två enäggstvillingar, 190 cm långa, med ett gott öga för kläder. Det är enkelt att prata med dem. De framstår som smarta, roliga, varma och som tänker och analyserar på ett sätt som känns äldre än vad de är. Men de har också bollat med varandra hela livet, både som tvillingar och goda vänner.
J: Sammy är väldigt ambitiös och har hög arbetsmoral. Han har lätt för att bli omtyckt och många dras till honom. Jag förstår varför. Han har en positiv syn på livet och är lätt att ha att göra med. Han handlar på spontanitet, känsla och impuls. När han får utrymme att göra det visar han sig från sin bästa sida. Jag är tänkaren av oss två. Jag gillar att tänka. Jag går in i mig själv mer och löser mina knutar, han löser sina utåt.
S: Jag håller med men att alltid gå på känsla är en sida jag inte är jättenöjd med. Precis som med musiken är jag väldigt kritisk mot mig själv och vill utvecklas. Jag vill ha mer förståelse om mig själv, lära mig när det är lämpligt att låta känslan eller tanken styra. Johnny tänker mer innan han skjuter, både en fördel och nackdel. Han är väldigt investerad i de personerna han har att göra med och är selektiv därav i den aspekten. Johnny är en person man har respekt för och när han pratar lyssnar man. Johnny är som min andra hälft. Men tvillinggrejen har gjort att man sätter oss emot varandra. Det kan komma folk till mig som säger din bror han pratar aldrig, du är den roliga personen. De lägger oss i varsitt fack, jag den skojiga som de tror jag vill vara, och att min bror är mer reserverad. Ni känner inte honom. Visst vi kompletterar varandra till en viss grad men det är inte så enkelt.
J: Det är samma sak för din del, om jag kommer in i ett rum där det krävs att man ska vara lite mer seriös, nåt möte, så kan de vända sig till mig. Vilket kan bli negativt för han behövs där också. När vi var yngre kunde jag tycka det var jobbigt att behöva leva upp till nåt så tidigt. Andra jämförs också med sina syskon men tror det är en extra grej när man är enäggstvillingar. Han är rolig, varför är du så? Det påverkar en men jag har blivit lite bättre på att handskas med det.

 

Speglas era personligheter i studion?
J: Absolut, Sammy är mycket snabbare när det kommer till att uttrycka sig. Jag behöver tänka och ta min tid. Jag är inte bekvämast i studion med andra, är mest bekväm när jag kan göra det för mig själv. Ibland har det blivit ett problem. Vi måste hitta sätt där jag kan få uttrycka mig utan att falla in i ett tema som redan är satt, som han redan har hunnit göra. Samtidigt ska inte han behöva bromsa.
S: Det här speglar egentligen allt i livet. Jag har haft ideologin att är jag inte inspirerad just nu, är hungrig, ska upp tidigt, så måste det ändå bli skrivet. Jag bankar mitt huvud i väggen och gör det. Vad det blir sen är en annan femma. Där har vi skilt oss lite för han är mer ”jag är inte inspirerad, är hungrig, ska upp tidigt, jag gör det inte nu utan imorrn”. Då kan jag ha blivit arg. Det är inte bara mot han utan även andra i mitt liv. Men jag har fattat längs vägen att i längden är mitt sätt inte alltid hälsosamt. Ibland stångar jag mig blodig så det tär på mitt mående.
J: Men viljan att avsluta något direkt kan jag lära mig av. Att han matar genom väggen är inte alltid en dålig sak. Om det inte känns rätt att göra klart låten kan jag tänka på videokoncept eller annat som kan bidra till situationen. Jag måste köra ner huvudet och bara göra jobbet. Att känna sig kreativ är en lyx.
S: Jag skulle säga att känna sig inspirerad är en lyx. Inspirationen kommer när du har flow, men flowet får du inte till om du inte kör.
J: Det är en balansgång. När du inte har inspiration och kör ändå för mycket kan det döda kreativiteten och kärleken till musiken du håller på med.
S: Det finns tricks för att leta inspiration. Min grej är att jag letar upp livespelningar med artister och kollar på det. Jag går igång på bra produktion, bra ljus. Jag vill spela på festivaler, på kvällen, jag tittar på massor såna klipp. Det är ändå grundpelaren till att vi ens vill göra det här.

 

 

Intervju: Marimba Roney
Foto: Erik by Erik

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL