62ecc92f37b61a70cf0bee62
62d7e7e97b2718d296030a52
Intervju: Asta – skiner med integritet och talang


Från Kingsize Magazine #2 2022.

 

 

Så sent som 2020 började sångerskan Asta skapa egen musik. I fjol utsågs hon till en av årets bästa nykomlingar av Kingsize, efter att ha släppt debut-EP:n ”21 Grams” under hösten. Att hon är en nyetablerad artist är dock inget som hörs i musiken, tvärtom lyser hon med sin självklarhet. Till sommaren väntas hon visa upp mer av sitt register, bland annat genom att utforska sina afrikanska rötter.

 

 

Då och då händer det att man verkligen blir helt paff av en artists uppenbara talang. 24-åriga Asta från Vårby är ingen tonåring som medverkat i otaliga talangtävlingar och spåtts en lysande framtid, men när man hör henne sjunga är det omöjligt att inte tappa hakan. Trots sin relativt unga ålder låter hon lika självklar som vilken meriterad internationell sångerska som helst och djupet i hennes röst representerar långt fler år än hon än så länge har fått uppleva själv.

 

Men det var inte länge sedan Asta började göra egen musik, något som är svårt att ta in när man lyssnar på det hon har hunnit släppa hittills.
– Det var 2020 som jag kände: ”Fuck it, nu kör jag bara”, berättar hon över länk från Sturegallerian i Stockholm.

 

Men helt grön var hon inte innan 2020. Sedan 2017 har hon, som många andra framgångsrika sångerskor i landet, varit en del av Tensta Gospel Choir där hon fått både erfarenhet och ett sammanhang. Två lika viktiga faktorer i hennes liv. Som många andra föddes hon in i musiken hemmavid, men kanske ännu tidigare än de flesta.
– Min pappa och typ alla på hans sida gör musik. Så det var väldigt tidigt som jag fick följa med honom till studion, det var väl när jag började kunna gå typ. Så det har alltid funnits där. Då var det mest traditionell västafrikansk musik och reggae, så det är väl det som fick mig att bli kär i musiken.

 

Asta Diawara, som är hennes födelsenamn, har påbrå från Mali där hennes pappa kommer ifrån. Ett land som inte varit särskilt välrepresenterat i den svenska musikkulturen utöver att ge namn åt en av våra största rappare, Timbuktu, som tog sitt artistnamn från den maliska staden hans pappa föddes. Och även Asta har tagit fasta på hennes pappas rötter. –Det jag jobbar på nu är att få in mer traditionell västafrikansk musik och maliska rytmer och instrument. Att modernisera det och få in det i r&b:n i någon slags fusion. Det är det jag försöker hitta nu, det är skitkul.

 

Hittills har det dock inte handlat om varken reggae eller afrikansk musik. Debut-EP:n ”21 Grams” är ljuvlig, len och sensuell r&b. Influenser som nämns är namn som Noname, Teyana Taylor, Ari Lennox, Summer Walker, och SZA – men även ikoner som Lauryn Hill och Jill Scott. Framöver blir det dock lite mer attityd.
– EP:n som jag jobbar på nu är lite mer gritty r&b, lite smutsigare och inte lika clean. Det som kommer komma nu är nytt och jävligt nice, jag är skittaggad på det.

 

Precis som på ”21 Grams” är musiken på engelska. Något som inte var helt självklart från början. Hennes första singel ”MER” var på modersmålet, men engelskan skulle ta över av både känslomässiga och strategiska anledningar.
– Jag började skriva mer på engelska och det bara föll mer naturligt på något sätt. Så det var lite ”go with the flow” på ett sätt. Jag kommer kanske inte bara köra på engelska, men just är det på engelska för att det känns bäst. Sen vill jag ju kunna nå ut internationellt och få lite mer spelningar i kanske London, Paris… så då känns det mer rimligt. Men jag har lite grejer på svenska på gång också!

 

Musiken hon släppt hittills har varit ett samarbete med svenska independentbolaget Roll The Dice Records, där också den hungriga och talangfulla rapparen CK drar i trådarna. Båda utsågs till två av årets nykomlingar när Kingsize Magazine summerade musikåret 2021.
– Jag började jobba med dom i… kanske februari förra året. CK skrev till mig innan han skulle släppa sin första EP ”From The Mud” och så kom jag dit och allting klickade. Sen började jag jobba med dom och dom är grymma dom här grabbarna. Dom är riktigt hungriga och grymma på det dom gör. Det är inte lätt att hitta rätt människor att jobba med i den här branschen så jag är fett tacksam för dom.

 

Asta berättar att hon träffade CK på en releasefest och att hon, rejält berusad, sjöng för honom efter att han insisterat. Det räckte för rapparen som direkt såg till att börja jobba med sångerskan. CK själv berättar:
– När jag hörde Asta sjunga första gången så tänkte jag ”lord have mercy, hon är helt otrolig!”. Men samtidigt blev jag fett arg för jag kände att hon lallade med en otrolig gåva så jag pushade sönder henne att börja ta musiken mer seriöst.

 

Och det går att förstå vad CK menar. Asta slår en som en person som är väldigt avslappnad, men som också styrs mycket av sina känslor. Kombinationen av hög integritet och kreativitet med anlag för att vara en sökande person, kan lätt leda till att karriärer stagnerar om man inte får en push. Inte på grund av lathet, utan för att man inte lockas lika mycket av andras bekräftelse. Men det har också funnits andra anledningar till att hon inte tagit tag i sin talang tidigare, som vi kommer återkomma till.

 

Även om karriärsstegen inte står i fokus är själva musiken något hon verkligen tar på allvar. Debut-EP:n ”21 Grams” är sensuell, stilig och av hög internationell klass. Snygga detaljer med korta skits skvallrar om en artist som har koll på vad hon gör och vilken känsla hon vill förmedla.
– Jag gillar när mixtapes hänger ihop och man kan lyssna på ett helt album rakt igenom. Så det var visionen när jag skulle göra det. Den handlar ju rent textmässigt om kärlek, det var den känslan jag fick när jag hörde beatsen. Att jag ville skriva om kärlek som går från att vara toxic och destruktiv till att vara något positivt. Sexual liberation. Det är en EP för mina tjejer, på sätt och vis.

 

Berätta mer om den kommande EP:n! Är det så att vi till och med får lite rap från dig?
– Det är lite rap! Jag har blandat lite. Den kommer heta ”Trilogy”, så det är tre låtar. Dom handlar väldigt mycket om vart jag är idag, egentligen. Dom är lite mer personliga, lite mer råa. Det är svårt med den där balansen att vara personlig men inte privat. Men det måste ju vara personligt för att träffa rätt. Men den här EP:n är väldigt ”pang på rödbetan”, som man säger, haha. Det är ganska rått och handlar mycket om psykisk ohälsa. Att ta tillbaka kontrollen över sig och sina känslor. Motgångar som man stöter på när man går igenom sina ”twenty somethings”. Alla frågetecken och osäkerheter. Men ändå väldigt peppande och upplyftande. Jag talar lite till mitt yngre jag, på sätt och vis. Så den ligger mig jättevarmt om hjärtat faktiskt.

 

Du har erfarenhet av psykisk ohälsa?
– Ah, sen tonåren. Mycket kopplat till olika typer av trauman man gått igenom, destruktiva beteenden under uppväxten… Det är saker jag jobbar aktivt med hela tiden, för att hålla mig frisk i huvudet. Och göra musik är ju den bästa terapin, att bara få skriva av sig. Så det är från egna erfarenheter allting som jag skrivit till den.

 

Vad är dina mål framöver?
– Grabbarna är på mig hela tiden, ”vi måste göra det här och det här”, haha. Men jag gör det egentligen för att jag tycker det är kul. Men det är klart att jag har visioner, först och främst få en större plattform och mer stabil fanbase. Min musik är inte för alla heller, jag vill att den ska nå rätt folk. Den långa visionen är att kunna leva på musiken. Mitt fokus ligger på att göra bra musik för då känns det som att allt det andra faller på plats också.

 

Du har hellre en smal och stark fanbase än når ut brett?
– Ja, det är något jag har insett… Jag har ju haft kontakt med olika labels och sånt där det är väldigt kommersiellt styrt, såklart. Det ska låta på ett visst sätt och då tappar musiken lite i värde tycker jag. Jag har testat den grejen lite och det har inte funkat för mig. Jag kanske har väldigt mycket integritet när det kommer till min musik, men det måste vara pure. Och då är jag fine med att det kanske inte kommer nå gemene man. Så länge det berör dom som lyssnar. Dom som vet dom vet, lite så.

 

 

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Paulina Thorén/Amuse

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL