Sedan den klassiska debuten ”Utskrivna” har ikoniska Malmö-gruppen Advance Patrol gått från kvartett till duo. Men annars är det mesta sig likt. För Kingsize berättar Rodde och Gonza om deras första album tillsammans på 16 år: ”Återkomsten från området”.
Det är den 13 maj 2025, med exakt en månad kvar tills att Rodde och Gonza ska släppa lös sitt första gemensamma album på över 15 år. När vi talas vid är Rodde nyss hemkommen från sitt arbetspass som restaurangchef och senare samma kväll ska de fira skivans färdigställande. En process som väldigt löst påbörjades 2022, men indirekt. Det var nämligen då de gamla vännerna av en slump sprang in i varandra på Möllan och började prata om ett eventuellt firande av deras klassiska debutalbum ”Utskrivna”, som fyllde 20 år 2023.
Mötet och de efterföljande samtalen mynnade senare ut i en deluxeversion med tidigare osläppta versioner och lite lösa låtar, plus två helt nya spår.
– Vi hade ju en fest på Impala i samband med jubileet och vi blev helt chockade över mottagandet. Det ledde till att vi blev inspirerade och började fundera på flera låtar. Så det började med firandet av jubileet till att vi nu sitter och ska fira ett helt nytt album, berättar Gonza när jag frågar om albumprocessens start.
Mellan då och nu har Rodde hunnit släppta ett eget album med K Sluggah, men för Gonza Blatteskånska är det 16 år sedan sist.
– Nu känns det bra, för plattan är ju klar. Men bara för att man inte har släppt grejer betyder det inte att man slutat skriva. Vi är i bättre form än nånsin. Så det är inte åt andra hållet. Men nu får vi möjlighet att ge ut det. Alla de här åren vi har varit inne i grottan och faktiskt samlat ved och verktyg – nu kan vi tända brasan. Men det har varit ett förarbete som många inte ser, menar han och fortsätter.
– Det svåra har kanske varit att man tappar lite studioteknik och hur man använder rösten och sånt. Det kanske har varit det mest utmanande för min del. Studiogrejen och inspelningsprocessen.
Rodde fyller i:
– Jag känner samma som Gonza. Vi är bättre idag. På att skriva texter, lägga texter, förmedla budskap. Mycket mer än när vi var 20-åringar, vilket är naturligt. Om man inte utvecklas på 20 år, what’s the point? Det tycker jag man hör i musiken vi släppt nu och man hör också att vi fortfarande har kvar en kärlek och en passion för den här konstformen och kulturen. Vi är fortfarande hungriga.
Gonza lyfter fram personerna de jobbat med på vägen: studioteknikern Pancho, Dennis Marko på skivbolaget Rudeboy Records och rapveteranen tillika musikbranschprofilen Lazee.
– När man hamnar i dom här personliga svackorna så har dom bara sagt ”MANNEN DET ÄR ÖVERBRAAA!”, imiterar han på extra bred skånska och skrattar.
– Det är typ den enda yttre påverkan som påverkat vår process. Det är vi jävligt tacksamma för, att vi har haft de här tre personerna runt oss.
Jag kan tänka mig att det varit en bra konstellation för er, med ett skivbolag som ger artisterna kreativt utrymme. Att det blir en återkomst bygg på skapandeglädje snarare än press på att leverera?
– Verkligen. Där kanske det hade kommit lite press kring sound, låtar och massa annat. Här fick vi jobba… inte själva, men vi fick vara oss själva. Med deras inblick. Det funkade bra, vi hade vår vision och dom har varit hjälpsamma som fan. Det har verkligen varit ett bra samarbete, konstaterar Rodde.
En som dock inte är med på tåget är originalmedlemmen Juan Havana, som valde att tacka nej till en fortsättning som Advance Patrol. Rodde berättar om deras samtal inför det stora beslutet.
– Jag hade ett snack med Juanito när det här kom på tal och hans grej var väl mest att han inte ville göra AP-grejen igen. Hela den här mediagrejen och ta hand om människor i studion. Jag hade lite samma tveksamheter för jag visste inte hur samarbetet skulle se ut, om vi skulle behöva kompromissa något eller få vara oss själva. Så det var han inte så sugen på och kände att han redan hade gjort den grejen. Det respekterar man, säger han och fortsätter:
– Men jag och Gonza kände att, fan, folk vill ha ett AP-projekt, vi var sugna, tiden kändes rätt… och det blev skitbra. Allt vi har gjort är från hjärtat och vi är sugna som fan på att släppa det och få höra folks respons.
Från singlarna har man hört att det handlar om ett klassiskt AP-stuk vad gäller sound, dock med mindre inslag av latinamerikansk musik. Något som inte bara innefattar klassisk hiphop och boom bap, utan breda penseldrag i samma färgskalor. Men de har även vågat gå utanför ramarna och haft kul i studion.
– Vi har en överfet reggaeton-låt som inte kom med för att den inte passar in. Den är ÖVERFET!, skrattar Gonza och brer återigen på sin redan breda skånska. Rodde fortsätter:
– Vi hade kul i studion! Vi experimenterade och provade nya saker och andra stilar. Speciellt för mig som kan vara ganska inlåst i min lilla bubbla av hiphop. Jag försökte svänga ut lite mer. Det gick fort också tycker jag! Det tog bara 2-3 månader där vi sågs några gånger i veckan och bara jobbade och jobbade. Det gick smidigt och jag tycker vi valde ut riktigt bra beats av de producenter vi jobbade med. Det var många som hörde av sig och vi är tacksamma för alla som hörde av sig och ville jobba med oss.
En intressant singel som ni släppte var ”SJUK”, där du Gonza reciterar Kanye West och rappar: ”Jag hatar att vara bipolär, det är det bästa som hänt mig”. Det känns som att den har glimten i ögat men ni pratar ändå om ett aktuellt ämne med självmedicinering?
Gonza: Historien bakom låten är att jag är hemma och lyssnar på beats från Scientific och jag bara tänker ”den är så sjuuuuk, han är så sjuuuk”, så kom jag på bara att Scientific är så sjuk! Det var allt. Sen efter en vecka har jag det här ”da-da da-da, han är så sjuuuk, da-da da-da”. Vad ska man lägga däremellan? Sjuk kopplar man ju till diagnoser, så jag har lagt in alla diagnoser. Jag har gått på KBT, haft OCD, varit narcissist, schizofren… så egentligen har jag bara skrivit ihop alla diagnoser som finns. Jag har inte alla av diagnoserna, men jag kanske har fyra eller fem av dom, haha.
Rodde: Och det är som du säger, ett allvarligt ämne men med glimten i ögat. Vi ville inte göra narr av det, men försöka ha roligt med det. Refrängen gör ju det lite roligt och beatet är ganska underhållande. Jag försökte vara rolig men jag är så jävla tråkig människa så det blev väl sådär, haha. Gonza dödade den låten helt och hållet.
G: I grund och botten handlar den ju om att vi är sjukt bra rappare också. Och att Scientific är grym. Så den bottnar i hur grymma vi är som rappare.
Vad har ni för själva för erfarenheter av självmedicinering?
R: Jag personligen har nog inte så mycket erfarenhet av det, lite beroende på vad man pratar om, men jag känner ju tyvärr personer som gått bort i missbruk och vet sorgliga historier om folk som förlorat sig själva genom självmedicinering. Sen finns ju alla dom som kämpar med vardagen och jag känner att musiken har varit väldigt terapeutisk för min del och hjälpt mig i många mörka stunder. Precis som familj och vänner som man kan luta sig mot. Sen är det klart jag har experimenterat och gjort mina ayahuasca-ceremonier och försökt hitta mig själv.
G: Eller har vi alla lite flyktbeteende och det uttrycker sig på olika sätt? Och livet handlar ändå om att kunna identifiera måendet och vad som triggar en. Hur reagerar man då? Är man lite narcissistisk? Är man lite bipolär? Sen har vi kanske lite av varje, men vissa har mer än andra. Sen går väl mående i perioder och när man var yngre kanske dom perioderna var längre, det tog längre tid. Nu kanske man deppar i en halvtimme typ, haha.
R: Det är en del av livet också, allt går inte som på räls. Ibland blir det fel och ibland är man själv ansvarig för det. Jag tror för oss som musiker så får vi ganska stort utlopp för det och det är väldigt terapeutiskt. Men det är en sjuk värld, ett sjukt samhälle… så hur ska man må? Det känns som att vi kollektivt mår ganska dåligt. I don’t know, men det är en intressant fråga.
Hur mycket av det här världsläget reflekteras i er musik 2025?
R: Det finns! ”Dumma dumma” var ju en låt som kommenterade det här med internet och masspropaganda, hur folk relaterar till sociala medier och hur det påverkar oss. Vi lever i en informationsålder men ibland känns det som att folk är ganska oinformerade. Så det blir någon slags paradox i det hela. Malmö är ju tyvärr känt för massa dåliga saker, även om det finns massa positiva energier i staden också. Men vi är ju äldre nu och har en annan reflektionsförmåga och förhoppningsvis har vi formulerat det lite mognare, lite bättre och mer informativt än tidigare.
G: Vi har i alla fall inte valt att nämna det så mycket som andra artister gör, att glorifiera drogförsäljning eller drogintag. Det fanns inte då och det finns inte idag. Vi lever i ensamma tider, unga människor är väldigt ensamma. Det är inte konstigt om den tomheten behöver fyllas med något. Det är tuffare tider. Människor är beroende av dopaminet, telefonerna. Även jag. Så ibland känner jag bara ”fan vi måste ända ha kul!”. Livet är fucked. Vi ska vara tacksamma att vi får ses i studion och även om det kan bli mycket prestation så måste vi ha kul! Man blir påmind om det ibland.
G: Vi har uttryckt lite av det här i en låt som heter ”Inte sig likt”. Där vi har fått utlopp för det vi pratar om nu. Mörkret. Vilket är viktigt också för att hitta balansen. Dom går hand i hand. Man kan inte pusha iväg skuggan, man ska anamma skuggan och ta kraft från den. Men när man är alltför bedövad så kan man inte känna efter. Då kan man inte få kraft av den, konstaterar han filosofiskt innan han utbrister:
– Ställ inte så djupa frågor mannen! Haha.
Men faktum är att mycket av detta reflekteras i olika former på duons album. Gonza har bland annat starka sololåten ”Stolt förälder”, som ärligt och vackert berättar om hur mångas verklighet som föräldrar ser ut, med skilsmässa och ångest, men också den kompromisslösa kärleken man känner för sina barn. Här finns också kamplåten ”Enat folk”, med en interpolation av den spanska versionen av amerikanska fredssången ”Last Night I Had the Strangest Dream” från 1950, som 14 år senare fick svensk text av Cornelis Vreeswijk. Men även samhällskommenterande ”Tackar Gud”, som gästas av Sebastian Stakset.
G: Jag är god vän med Sebbe sen tidigare och vi har vid flera tillfällen samtalat om att göra något. När vi spelat in våra verser och refräng skickade jag låten till Sebbe på sms och sa, ”bro ska du lägga något på denna?”. ”Shiet vilken fet låt, rysningar”, svarade han. En vecka efter hade vi fått hans vers. Det kom som en överraskning för resten av teamet då jag inte berättat något för dem. Genialiskt av honom att börja med några av Chafics fraser från vår ”Estupidos”-låt. Sättet han sen plockar upp temat från de olika infallsvinklarna från Rodde och mig, är oerhört intelligent. Kan inte bli bättre.
Apropå Chafic så kan jag tänka mig att hans ande ändå vilat över den här processen. Vad tror ni han hade tyckt om musiken ni skapat nu?
G: Att döpa plattan till ”Återkomsten från området” gör att vi går tillbaka till platsen, personerna och till musiken där allting startade. Det har genomsyrat vårt arbete och där är Chafic väldigt förankrad. Jag är övertygad om att han hade älskat den. Men såklart hade han dissat oss lite här och där… haha!
Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Gustavo
