mapei-wow-S
Way Out West dag 2 – Mapei, Future, Janelle Monáe & Outkast


Läs recensioner och kolla betyg samt se bilder/videoklipp från fredagen i Slottsskogen.

 

 

Kingsize har i vanlig ordning varit på plats på Way Out West under helgen och på fredagen fick vi en rad intressanta spelningar. Läs och se bilder om spelningarna med Mapei, Future, Janelle Monáe och Outkast.

 

 

Foto: Dennis Bärlund

http://dennisbarlund.se/

 

 

MAPEI

 

En av de mest efterlängtade spelningarna under Way Out West-helgen var helt klart denna. Mapei har fått en enorm hype, inte bara i Sverige, den senaste tiden. Med all rätt kan jag tycka också. Mapei har en fantastisk förmåga att flyta mellan smooth sång och rå rap, något som många vill kunna bemästra men som få gör. Publiken är stor och för de allra flesta är Mapei ett relativt nytt namn. Folk vet inte riktigt vad de ska förvänta sig och hur det kommer att låta. Hon kör också många låtar från den kommande skivan, vilket gör att publiken inte är helt med henne ändå. Det är lite för många ”korsade armbågar” och häftiga hipsters på plats, vilket tyvärr påverkar stämningen på stället. Det är dock inget Mapei kan påverka och hon, tillsammans med sina dansare, levererar en bra show som känns oerhört lovande inför kommande skivsläpp.

Personligen är jag ett stort fan av Mapei när hon rappar, även om sångrösten också är fantastisk, vilket jag givetvis hade velat höra mycket mer av. Det är också när hon går igång med rappen och släpper på alla hämningar som det blir bäst. Hon har samma självsäkra och sköna aura som Erykah Badu och med talang att backa upp det med. Om Mapei fortsätter så här så kan hennes höst/vinter bli extremt trevlig…

 

betyg 3,5

 

//Alexander Kihlström

 

 

 

 

future-wow-2014-S

 

 

FUTURE

 

Man kan inte prata om vad som är ”bra”, utan att ha en motpol och prata om vad som är ”dåligt”. På det sättet får man väl vara tacksam för att Future är på Way Out West antar jag. För något annat positivt med hans spelning har jag svårt att se. Jag går runt på olika ställen i publikhavet och även om det visserligen är ganska bra drag i mitten så verkar de flesta reagera på samma sätt ungefär: ”vad håller han på med?”. Future beter sig inte som en rappare – han beter sig som en cheerleader. Eller pajas kanske är en bättre beskrivning. Han slänger ut fler ”throw your hands up!” än vad han rappar sina egna låtar. När han väl ska försöka leverera så tar han hjälp av playback och hela giget känns mer eller mindre som ett slag i ansiktet på alla närvarande. Men det blir helt okej ett litet tag. Jag kan tycka att ”Same damn time” är schysst men då försöker jag mest bara vara snäll mot Future. Unga, osäkra och superhypade Future. Han hjälps inte heller av att ljudet är dåligt och att basen är oproportionerligt hög i förhållande till musiken – ett vanligt problem på Linnéscenen tyvärr.

Jag träffade en vän i publiken som sammanfattade Futures spelning ganska bra: ”han känns mer som en cheerleader än en rappare” och han agerade mest hypeman till sina egna låtar. Men nästa gång kanske han kan testa att visa vad han kan, rapmässigt, innan han börjar visa hur extremt lat han är och förlitar sig på playback. Man kan som sagt inte prata om ”bra” utan att nämna vad som är ”dåligt” och medan jag drömmer mig bort till Linnéscenen där Janelle Monáe kör så tänker jag ändå att det är bra att Future finns. För utan Future – inga ”bra” spelningar… Pinsamt Future, pinsamt.

 

 

betyg.1

 

 

//Alexander Kihlström

 

 

 

 

janelle-wow-2014-S

 

JANELLE MONÁE

 

Jag flyr en stor besvikelse på scenen bredvid och möts av en show med stort S. Med tvångströja rullas Monáe in men snart släpper anspänningen. Uppbackad av ett 10-manna liveband sätter de ton för en organisk spelning. Här är ingen playback, inget konstlat, det är på riktigt. Hon deklarerar att ”you’re now about to have an experience” och det införlivar hon helt klart. Allt känns oerhört tight och rutinerat. Från Monáes klädbyten, till stiliga solon av den karismatiska gitarristen och körsångerskorna som synkroniserat dansar till varje låt i sann old shool-anda. En del av mig ogillar dock att hennes set inte förändrats under åren medan en annan tycker det är irrelevant. För till syende och sist ser hon till att denna blir unik och på kuppen tycks överraska många. Och hur det än må vara så kvarstår faktum: Att det är få förunnat att bli bjuden på en genomtänkt show. Publiken sjunger glatt med i ”Dance Apocalyptic” och ”Electric Lady” och kan bara inte stå still när Monáe bjuder upp till dans. Snart twistar hela publikhavet för att sedan kura ihop sig med sin käresta när ”Prime Time” spelas. Efter ett skönt outro där hon presenterar alla bandmedlemmarna ombeds publiken likt dem att sätta sig ner. Jag vill lova att det är en rätt mäktig syn när alla i publiken snudd på ligger ner för att sedan resa sig upp och explodera ut i en avslutande dans.

 

betyg_4,5

 

//Mia Andersson

 

 

 

 

 

outkast-wow-2014-LS

 

OUTKAST

 

Allt sedan nyheten om Outkast-återföreningen briserade i våras har det spekulerats friskt i huruvida Andre3000 och Big Boi baserar sin omfattande världsturné på en nytänd kreativ gnista eller med ekonomiska imperativ som främsta morot. Det är knappast någon hemlighet att duon glidit isär både på ett personligt och kreativt plan. Men kunde den magiska formel som lade grund för episka skivor som “Southernplayalisticadillacmusik”, “ATLiens”, Aquemini” och ”Stankonia” kanske ha återupplivats när den 20-årsjubilerande Atlanta-duon, till fansen glädje världen över, åter gav sig ut på världsturné. Rapporterna från Coachella och andra festivaler har duggat tätt och med ett hyllat gig på Öya i Norge häromdagen stegrades förväntningarna inför Göteborgsbesöket.

 

När så Outkast beträder scenen är det Andre 3000 som genast med kroppsspråk och attityd visar ett monumentalt oengagemang för uppgiften denna kväll – medan Big Boi gör anstränger sig för att få fart på sceninteraktionen och publikreaktioner. Våra farhågor om ett till stora delar håglöst framträdande besannas. Urvalet av låtar från deras makalösa katalog inbegriper flera av de självklara förväntade höjdpunkterna (”So Fresh So Clean”, ”Throw Your Hands In The Air” m.fl). Dessvärre når de smutsiga Atlanta-vibbarna i ljudbilden, signerade Organized Noize, inte fram i en sättning där liveband och DJ ska synka ihop vad deras spretiga katalog av låtar genererat under två decennier. Sleepy Brown är en av få ljusglimtar med sin pastorslika närvaro och refrängmakare av klass. ”Miss Jackson” och ”Hey Ya” är naturligtvis guldkorn för vilken festivalpublik som helst men denna afton bär inte ens dessa klassiker upp ett haltande och oinspirerat uppträdande. Bäst blir det när Big Boi huserar själv på scenen och framför eget material med ett munläder många MC:s kan avundas. Vi lämnas med ett hurra för födelsedagsbarnet DJ Cutmaster Swift och hyllning till Pimp C samt med ett missriktat (?) budskap om strippklubbar med en kvinnosyn främmande flertalet festivalbesökares tankevärld. Framgångsrecept 2014 tycks till stor del luta på engagemang och vilja från Andre3000 (och Big Boi) – en ingrediens som helt och hållet saknades när årets dragplåster lämnade en stor skara besvikna åskådare i Slottsskogen.

 

betyg_2

 

//Tobias Carlsson

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL