Recension: Way Out West 2022, dag 3


“Det är en spelning uppburen av glädje och värme…”

 

 

Den tredje och sista dagen av årets Way Out West. Ett hetsigt schema stundar, där Kingsizes dagsfest på Hotell Nöjesguiden tillsammans med Warner drar igång redan vid 13.00. Burna Boy-beerpong i den gassande solen avnjuts så länge det bara går, innan Mwuana kallar på oss från Slottsskogen.

 

Flamingo är en stor scen. För några år sedan såg jag Mwuana riva ner Bananpiren med vad som jag än idag anser vara en av de fetaste intima spelningarna jag upplevt. Denna gång är det en annan Mwuana som står för regin. Ett stort arrangemang presenteras när förspelet utgörs av ”D går bra nu” och når klimax med rivstartande ”Me So Nice”.

Mwuana har rekryterat fyra live-instrumentalister, DJ-profilen (och producenten/artisten) Pure, två körsångerskor och två otroliga dansare. Det sparas inte på något. Showen är välslipad och unik, då låtar som ”Craftmanship” och ”Ensam” framförs i nya live-versioner. Det är en imponerande vision, som alltid får anses vara modig då det är svårare för publiken att hänga med.

 

Låtar som ”Toppen” når inte samma höjd som sina original, men det är fortfarande en ambition som ska applåderas. Även om Mwuana tre gånger gör det tydligt att han inte är nöjd med ljudkompositionen så löser han framträdandet så gott som felfritt. Mot slutet får vi mer välbekanta låtar som ”Switch”, ”La La La (Go Bromsten)” och personliga favoriten ”Ja må ja leva”. Och vi har all anledning att fira Mwuana.

 

Våra huvuden vänds sedan åt motsatt håll, då UK-invasionen av Way Out West fortsätter med Central Cee. Om det var varmt under torsdagen och gassande sol på fredagen är det nu stekhett i solen på området – och säkerligen en bra bit över 30 grader. Jag vet inte om det är värmen eller att klockorna går annorlunda i Storbritannien, för precis som sina kollegor gör Cee en sen entré.

 

Väl på plats gör han det tydligt att han är en skicklig rappare, men en betydligt mer monoton sådan jämfört med AJ Tracey som uppträdde under gårdagen. För att vara helt ärlig så skulle Central Cee kunnat rappa samma vers i 20 minuter och det hade varit svårt att notera det. I princip hela showen låter som en enda lång låt, fram tills att höjdpunkter som ”Obsessed With You” och ”Doja” spelas – den sistnämnda med festivalens roligaste och mest förvirrande rad: ”How can I be homophobic? My bitch is gay”.

 

När vi försöker korsa slagfältet som uppbådar sig i korsningen mellan de stora scenerna och backen upp till Höjden är vi nära att kapitulera. Återigen är det glasklart att vi har med ett publikrekord att göra och frågan ställs om inte åldersgränsen sänkts inför i år. På nytt ska festivalens samtliga ungdomar se sina hjältar inom deras uppenbara favoritgenre: svensk hiphop.

 


Det var väntat att VC Barre, Ricky Rich och ADAAM skulle locka storpublik – och så blir det också. Men att publiken ska vara så intränade i rapparnas texter är i alla fall något av en överraskning. Framförallt Ricky Rich behöver knappt sjunga sina låtar själv, utan publiken gör ett gott jobb med att framföra låtar som ”Habibi” och ”Min diamant”.

 

Ännu en gång får vi konstatera en märklig placering då den relativt okända Steph K får en otacksam uppgift att klämmas in mellan tre listtoppande artister. Sången brister dessutom ibland, men hon gör ett imponerande jobb med att obekymrat peppa publiken och göra det hon ska. ADAAM bjuder sedan på en rad bangers som får hela Höjden att hoppa och sjunga. Att inte VC Barre kommer ut på scenen för ”TOPP” är en gåta, men något vi kan bortse från denna gång. Istället får vi den osläppta singeln ”Södermalm”, som garanterat kommer att landa på högt på diverse listor den släpps mot slutet av augusti.

 

En något längre paus får vi innan Burna Boy ska ta sig an Flamingo-scenen. Afrobeatkungen är på strålande humör när spelningen drar igång och har ett pampigt liveband med fem körsångare. Ett välkommet inslag då Burna Boys röst har ett relativt begränsat register och en dov stämma som lätt blir undermålig i kontexten av ett stort arrangemang. Tyvärr verkar inte Ed Sheeran vara kvar på göteborgsk mark för att gästa finstämda poplåten ”For My Hand”, men här gör Burna skäl för sina stjärnstatus då han på egen hand ger låten nytt liv.

 

Det är en spelning uppburen av glädje och värme som Burna är en mästare på att leverera. Det blir inte minst tydligt på avslutande genombrottshiten ”Ye”, som får runda av en uppskattad visit av den afrikanska giganten.

 

Samma sak går tyvärr inte att säga om Dave. Storbritanniens sista ess i rockärmen under festivalen är på förhand en av de mest emotsedda i min bok. Att bli besviken fanns inte en tanke på, då han alltid gett intrycket av att vara en gedigen artist och sympatisk person som alltid gör rätt för sig. Det intrycket revideras en aning efter lördagkvällen. Han är i tid, dock.

 

Under de inledande 20 minuterna känns det som att Dave väntar på att bli hyllad. Trots att han själv påpekar mer än en gång att det är hans första besök i Göteborg gör han konstigt nog ingen ansträngning för att göra det minnesvärt. En bit av ”Thiago Silva” tycks framföras sarkastiskt, eller för att inte publiken ska tappa intresset. Det är som att han tvivlar på att folk är där för att de uppskattar hans musik.

 

Jag själv är ett enormt fan av på 2019 års ”Psychodrama” och fjolårets introspektiva och knivskarpt ärliga ”We’re All Alone In This Together”, men känner inte igen den Dave som hörs på de skivorna. När han framför en av sina få regelrätta bangers, ”Funky Friday”, gör han det med tom blick och trötta steg. Det kan vara en orättvis överanalys, men jag ser heller inte poängen med att hotfulla ”No Words” ska spelas med så mycket tillgängligt, uppdaterat material som har en helt annan inneboende attityd.

 

Med det sagt har Dave en ganska tung och krävande katalog, så man förstår varför många av dem utesluts. Det är inte lika lätt att komma nära publiken på Way Out West som på den lysande spelningen på Fållan i våras, eller den på Fryshuset för några år sedan. Han gör dock ett försök, drygt halvvägs in i spelningen. Efter en berättelse om det piano han fick av sin mamma som 14-åring tar han plats vid ett keyboard och spelar introt i “Twenty To One”. När sedan “Starlight” och “Location” får agera språngbräda till den sprakande avslutningen med “Clash” så går det i alla fall att känna igen den gode Dave in. Tack och lov.

 

 

Text: Malkolm Landréus
Foto: Hilda Arnebäck

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL