Recension: Way Out West 2022, dag 2


“…även när han blandar och ger, så ger han allt.”

 

 

Om första dagen på Way Out West var småknackig flyter den andra dagen på bättre. Dagens första attraktion i det gassande solskenet blir UK-rapparen AJ Tracey, som ”rest en lång väg” från västra London. Det påståendet kan man ju sannerligen diskutera, men förmodligen används det som en ursäkt för att spelningen drar igång 5-10 minuter för sent. En knappt märkbar detalj i vanliga fall, men som är oceaner av tid i festivalsammanhang.

 

När Tracey väl kliver ut får han förvånansvärt bra respons. Han har en approach som är lika avslappnad som säker – och det med all rätt. Till synes utan ansträngning framför han låtar som ”Anxious”, ”Reasonable” och ”LO(V/S)ER” utan att missa en stavelse, samtidigt som han regisserar publiken. Till skillnad från många andra rappare använder han bara playback för diskreta ad-libs snarare än tvärtom, vilket tyvärr inte alls är självklart. Ja, jag tittar på dig Polo G.

 

”Jag trodde det skulle vara fler Spurs-fans här idag, Kulusevski är ju från Sverige”, framför han som enda kritik. Annars är det en ömsesidig kärlek mellan AJ och publik, som även tacksamt tar emot hits som ”Little More Love”, härligt studsiga ”Dinner Guest” och ”Thiago Silva”.

 

Näst på tur är undertecknads premiär på Höjden, den nya festivaldelen som tidigare huserat filmvisningar och samtal. En liten tältscen har byggts upp i en sluttande backe, som skapar en inramning som är mycket fint komponerad. Inte en människa över 22 år finns i publiken när Malmö-prinsen Guleed bjuder på flera av sina juveler till låtar; inte minst en av 20-talet hittills bästa anthems ”Har du vatt här”.

 


L1NA tar vid med Nisj bakom spakarna och trots en temposkillnad som är märkbar klarar hon att upprätthålla publikens intresse. När Jelassi dessutom kommer in och backar upp är saken biff – och oj vad det slår en att just Fatima blivit mer rutinerad i livesammanhang.

 

Att L1NA uppträder efter Guleed är att göra henne en otjänst, men att 1.Cuz står sist på schemat är ingen överraskning. Det blir tidigt tydligt att de flesta är där för att fucka ur till rapparens hits – och genombrottslåten ”Akta mannen” får sätta ribban med tillhörande moshpit. Tyvärr slarvar Yei Gonzalez bort det första försöket och låten får starta om, vilket 1.Cuz sedan följer upp med att glömma texten till Ed Sheeran-samarbetet ”2Step (Remix)”. Det är inga tvivel om att den största artisten på plats, men just denna eftermiddag blir det inte det som avgör kvalitén.

 

När klockan slår 18.00 blir det travgång till Linnétältet, där en annan populär UK-artist precis börjat spela. Little Simz har det senaste kalenderåret vuxit enormt ur en kommersiell synvinkel. Dels tack vare medverkan i supersuccén ”Top Boy” och dels tack vare albumet ”Sometimes I Might Be Introvert”. Det är egentligen förvånande att just detta album tagit rapparen till en bredare publik på grund av sin tyngd, men inte minst live blir det tydligt varför.

Simz blandar knivskarp rap med afrikanska rytmer tillsammans med ett äckligt tight liveband. Känslan blandas mellan att vara i en pubkällare i norra London med intensiva rapbattles till ett kompband på en gatubar i Accra. Efter ”Fear No Man”, som låter fem gånger bättre live än på skiva, får Little Simz vad som får betecknas som motsvarigheten till stående ovationer när alla redan står upp. Hon får påbörja nästa låt för att bryta applåderna och avsluta med ett fläckfritt framförande av ”Venom”, som skulle få vilken mc som helst att börja tvivla på sin förmåga.

 

Efter urladdningen i Linnétältet får vi en halvtimme att samla oss och ladda om inför kvällens stora spelning: Chance The Rapper. En spelning som också känns som kvällens största mysterium på förhand. Bokningen kommer kanske fem år för sent, men det skapar också ett intresse för vad vi kommer få se. Förhoppningen på förhand är att han inser bristerna i katastrofala albumet ”The Big Day” och vågar lite på att publiken varit med sedan ”Acid Rap”.

 

Resultatet ska bli något mittemellan. De första 20 minuterna av Chances återkomst är magiska. Chicago-rapparen rivstartar med bangern ”No Problem” och vi får se vårt första konfettiregn sedan coronapandemin startade. Detta följs upp av finstämda ”Blessings” och – lika glädjande som förvånande – fullständigt ljuvliga ”Summer Friends”.

De följande 20 minuterna blir inte alls lika njutbara. Med sina 192 miljoner streams förstår man varför ”Hot Shower” måste framföras, men det innebär inte att det blir bra för det. Chance plojar sig igenom de efterföljande låtarna, möjligtvis fullt medveten om att de är ovärdiga en artist av hans kaliber. ”Sun Come Down” får fungera som positivt undantag innan han med gott självförtroende framför tre av sina nyare låtar. Den kommande musiken låter absolut lovande, inte minst textmässigt, även om de gränsar lite väl till spoken word och bibeluppläsning.

 

Mot slutet får vi återigen en blast from the past när ”Same Drugs” skapar en kärleksfull stämning och ”Cocoa Butter Kisses” lättar upp. Efteråt summerar jag upplevelsen i huvudet och kan konstatera mina tre första gåshudsmoment på länge, samtidigt som Chance bitvis förkroppsligar den vilsna känsla som genomlyst hans artisteri de senaste fem åren. I min bok är det dock tydligt att han är gjord för att göra musik som på riktigt kan påverka människor och förhoppningsvis hittar han tillbaka dit med kommande projekt. Det vore en symbolisk utveckling i sig, att se Chance The Rapper återuppstå likt Jesus Kristus.

 

Rent objektivt sett gör Little Simz den bästa spelningen denna festivaldag, men känslomässigt blir Chance The Rapper den mest minnesvärda. För även när han blandar och ger, så ger han allt.

 

Apropå minnesvärd så kommer nog alla som tog sig till Liseberg senare under kvällen kunna stoltsera med att man såg Bavé på den lilla Polketten-scenen. För om fem år kommer han vara någon helt annanstans, på betydligt större scener.

 

 

** 1.Cuz

 

 

** Little Simz

 

 

 

 

Text: Malkolm Landréus
Foto: Melissa Zabihi

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL