Av Niklas Thander.

Precis som namnet skvallrar om är det ett bastant släpp från Toronto-vokalisten Abel Tesfaye. ”Trilogy” är en kompilation av hans diskografi hittills, och består av de tre mixtapen ”House of Balloons”, ”Thursday” och ”Echoes of Silence”, med en bonuslåt för varje tape. Det är inte så ofta vi får se mixtapes återutges med en prislapp på. Mixtapen var måhända gratis, men med tanke på kalibern och omfattningen på materialet är en hundring ett mer än skäligt pris. Mixtapes är ofta mer okonventionella och rättframma (och så även här); en uppvisning av personlighet som sällan återskapas lika tydligt på ett studioalbum släppt på ett större bolag. Genom att ge The Weeknd denna duala möjlighet: dels att få mer täckning genom en rymligare marknadsföringsbudget, dels ge den större publiken orsaken till varför han från början bröt igenom undergroundens tak, gör att hans ”riktiga” studiodebut kommer att förstås bättre. Alltså löper han mindre risk att avfärdas av mainstream-medias kritiker, vilket i sin tur passar vidare till den breda publiken.

Själva substansen i The Weeknds karaktär betecknas av en häpnadsväckande sångröst tillsammans med dekadenta texter om droger och sex. Att kliva in i The Weeknds värld är att kliva in i hans psyke; en nihilistisk, narcissistisk rusdimma. Tar du dig förbi skalet finner du en självömkande Weeknd som verkar nära till tårarna. Musiken är soundtracket för en resa till de unkna ställena; små fuktiga vrår, som trots sin ogästvänlighet får dig att frivilligt stanna kvar. Atmosfären är meditativ, det är den typen av musik du sätter på för att strömma i bakgrunden, men slukar dig helt varpå du vaknar upp i slutet. Övergångarna är sömlösa, även mellan mixtapen, låtarna följer en röd tråd, samtidigt som nästan varje spår har en utmärkande dekoration. En mullrande basgång, perkussion
på värmerör, en isande pianoslinga eller ekande trä-xylofoner. Den meditativa stämningen förstärks av cirklarna The Weeknd ritar. Minimalistisk, finskuren klarhet övergår i ett bombastiskt ljudsplitter och sammandrabbningar, för att stilla gå tillbaka till den dämpade experimentalismen som är ryggraden genom ”Trilogy”. På ”Trilogy” gästas The Weeknd bara två gånger, vilket gör inhoppenfrån Drake och Juicy J geniala. Inte nödvändigtvis i kvalitet, utan i den absurda känslan som uppstår efter att i trans ha hört Weeknds klagande stämma, ackompanjerat av stumma, dundrande trummor helt plötsligt få höra en bisarr skit där Juicy J skriker ”I’m high as a motherfucker, I don’t give a shit, I’m going to the strip club and I’m throwing 30,000 dollars nigga! 30,000!”. Effekten är knäckande.

Tack vare samlingen av mixtapen (total tid: 2 ½ timme) får vi höra där resan tog fart och följa utvecklingen. ”House of Balloons” utmärker sig som ett av de bästa mixtapen i det nya årtiondet, och mixar ihop kittet, vilket The Weeknd fortsätter att bygga med. Den äventyrliga och särpräglade attityden gör att varje mixtape tillför något nytt i hans arsenal. Minimalismen följs av ett mer vågat färgläggande i ”Thursday”, och i ”Echoes” vågar de leka med röstpitchen, över långsamt stigande bassgångar som då och då förvrids i elektroniskt kaos.

The Weeknds värld är blek, tungsint och egendomlig, men framförallt värd att uppleva. Insatsen från både The Weeknd och hans produktionsteam (framförallt Illangelo som följt med på varje mixtape) är oklanderlig. Tesfaye sitter på en riktig skatt i hans röst, inte bara i hans sång, utan också i hans utstrålning. Han har en unik röst, en sådan som kritikerna älskar att kalla ”rösten för sin generation”. Just nu har han en litet steg till Frank Oceans förmåga, men vid nästa släpp kan de mycket väl få dela på tronen.