100 Live
Scen: Azalea

Det som först skulle vara en 100 Live-spelning med unga stjärnorna Mohelá, Jelassi och Dizzy blev bara några dagar innan festivalen utökat till en hyllningskonsert i samband med hiphopkulturens 50-årsjubileum. Fint så. AKI, Stor, Ison & Fille, Grillat & Grändy, Jaqe, Rawda och Göteborgsveteranerna X.O adderades till lineupen för att representera den svenska hiphopens historia. Resultatet? Bra, med tanke på förutsättningarna.

Mohéla är först ut. Trots hans korta tid i branschen är det imponerande hur han tar sig an en stor scen, med en förvisso blygsam publikskara då spelningen fått den mindre smickrande start-sloten 13.30. Han är skarp, trygg och säker när han framför hit efter hit – för det är egentligen vad alla hans låtar är. Jag blir inte alls förvånad om Mohéla har en egen spelning på samma scen inom fem år.

Jelassi tar sedan vid med Nisj bakom spakarna. En rappare som tagit enorma kliv både som studio- och liveartist. För fem år sedan stod hon på en liknande scen vid Sjöhistoriska museet i Stockholm och att se henne idag är en fröjd för ögat. Med lugn, glädje och fokus tar hon i vanlig ordning ut L1NA på scenen och visar upp deras gnistrande kemi och framför sedan sin hyllning till bortgångna vännen Kevin på mäktigt vis.

Sist ut av ungtupparna är Dizzy, som inte gör något särskilt väsen av sig som liveartist, men som definitivt har låtarna för att tillfredsställa en ung och pigg hiphop-publik. Utan möda arrangeras mosh pits till låtar som ”Bara om ni visste”, Einár-samarbetet ”Härifrån” och ”Zuttlukten”. Bangers.

HIPHOP50-segmentet tar vid och AKI blir den som får agera kurator och vägledare. Ett klokt val. En fin, nyskriven dikt av Fille tillägnad förorten spelas upp i högtalarna och blir en perfekt övergång till ”Min betong”. AKI påminner om genrens födelsedag och att sedan se honom dansa (nåja) till låtar som ”Pippi” och ”Katten i trakten” gör ändå att hjärtat blir varmt. Som en kontrast kör han sedan ”Gammal man” och flera klassiker spelas upp i ett medley.

Grillat & Grändy, Stor, Jaqe, Rawda och Göteborgsveteranerna X.O uppträder sedan i snabbt och snyggt tempo. De sistnämnda är en snygg homage på pappret, men kanske viktigare för protokollet än för den övervägande unga publiken. Detta speglar också hiphophyllningen i sin helhet. Det är ganska tydligt att alltihop satts ihop på relativt kort tid och man kan med rätta kritisera festivalen för både detta och den generella avsaknaden av hiphopakter under festivalen i allmänhet och jubileumsdagen i synnerhet. Men de som faktiskt fick denna spelning att bli av ska ha beröm för utförandet.

/ Malkolm Landréus

Pusha T
Scen: Flamingo

Att återigen se Pusha T på svensk mark är välkommet. Den enda ”riktiga” utländska rap-bokningen till festivalen har lagts precis efter 100 Live-konserten på scenen mittemot, vilket i alla fall är något. Den gode Terrence Thornton gör som han alltid gör: levererar sylvass rap med fläckfri delivery. I vågor blir man nästan stum av hur bra han är på att rappa, innan man hajar till över en klockren rad man lagt på minnet. 

Han rivstartar med ”Let The Smokers Shine The Coupe”, ”Brambleton” och ”Just So You Remember” från senaste albumet ”It’s Almost Dry” och produktionerna framkallar nackspärr redan här. Det finns snygga detaljer, som när han kör ett a capella-intro till ”If You Know You Know” och övergångarna mellan låtarna är otroliga. Har man en så kompakt låtkatalog utan medryckande refränger kan jag respektera att man sedan kör på det gamla knepet att göra mosh pits av gästvers-bangers för att få upp stämningen – och det är precis vad man gör av “Move That Dope”, Don’t Like” och “Runaway”, bland annat.

Trots detta skulle jag vilja påstå att man inte nödvändigtvis behöver se Pusha T live. Även om det är en upplevelse att höra Drake-dissen ”Infrared” och löjligt feta ”Nosetalgia” i ett live-format så gör det mesta sig lika bra på skiva. Men för representationen, för hiphopskallarna och för att skola de yngre är han ändå ett måste just denna dag. Och man behöver aldrig bli besviken på King Push.

/ Malkolm Landréus

Oxlade
Scen: Linné

Sen något år tillbaka har Oxlade varit ett bubblande namn inom afrobeats-scenen, och under Way Out Wests andra kväll ska artisten för första gången spela inför en svensk publik. Förväntningarna är redan höga men Oxlade nöjer sig inte där. Gång på gång utlovas de bästa afrobeats-låtarna under denna “historiska dag”.

Från första till sista sekund uppträds det genomgående honungslena ballader över svängiga beats. Oxlade kryddar till det för publiken med imponerande och förtrollande wailande. På scen skiner den efterlängtade artistens talang. Men Oxlade saknar kreativitet. 

Varje parti under Oxlades speltid är förutsägbart. Ena låten går till den andra, med jämna mellanrum dikterar den nigerianska artisten oss att eka sina ramsor, eller så uppmuntrar han  publiken att röra sig, eller så drar han den gamla klassikern; “mår alla bra ikväll?”. Allt möts av jubel såklart. Dessutom tar DJ:n sig an mycket arbetsbörda, VJ:n har inte musiken i åtanke och dansen är minimal, slapp och oinspirerande.

Det går inte långt innan Oxlade spelat alla sina kort, men musiken i sig är konsekvent oemotståndlig och stjärnans självförtroende över sin publik är charmig. Ett jubel är alltid garanterat och med tiden dånar publiken bara högre och högre. När sista låten spelats har vi bevittnat ett fullt godkänt uppträdande. Men en del förbättringar krävs från att gå från “fullt godkänt” till “fenomenalt”.

/ Samir Bou-malhab

Masego
Scen: Azalea

Masego är en av mina mest spelade artister på Spotify under senaste två-tre åren, något som öppnar för högt ställda förväntningar. Och som han levde upp till allt det jag hoppats på live, efter timtal av lyssnande i lurar och på bilfärder. På Azalea-scenen anknyter han direkt till publiken och växlar effektivt mellan höjdpunkterna i sin egen diskografi. Allt gjort till synes helt bekymmersfritt och med en självsäker pondus som bara multitalanger av hans kaliber mäktar med. Utöver partierna av sång och saxofonspelande så bjuder han även på munspel, ett inhopp bakom synthen och jonglering på scen, allt utan att tappa fokus eller riktning. Snarare tvärtom, det bidrar till en känsla av fritt flödande kreativitet.

För mig lyfter det på allvar med inledande ”Lady Lady” och mot slutet när Masego med känsla och finess levererar ”Prone” och ”Silver Toungue Devil” – för att lämna de flesta av oss i ett euforiskt tillstånd med ”You Never Visit Me” och ”Tadow”. Bandet bidrar också till en fin energi och trummisen bjuder också på ett uppskattat solonummer.

Summa summarum; för mig har Masego ett fullständigt unikt uttrycksspektra som spänner över flera olika genrer, på ett genomtänkt sätt som få artister syr ihop mer stringent än han. Det går liksom inte riktigt att beskriva hans musik med ord. Det måste upplevas. Han har skapat ett eget musikaliska parallelluniversum dit jag gladeligen följer med under många år framöver.

/ Tobias Carlsson

Omah Lay
Scen: Linné

Denna långa dag rör sig in i sin sista timme, folk är trötta och slitna men Omah Lay är på uppdrag. Agendans första punkt är att fylla rummet med så mycket energi som möjligt. Punktligt börjar konserten med det vanliga DJ-setet som gör ett enastående jobb att engagera publiken. En kurerad lista av snabba och hårda låtar får igång publiken snabbt inför Omah Lays entré. Energin är nu på topp och det kommer tas vara på varje sekund. En myriad av mer tillbakadragna svängiga hits fyller resten av vår tid.

Den omtalade, virala hitmakaren dikterar stämningen kravlöst med hjälp av ljus, sång och dans. De maximala lamporna tonsätter det rökiga rummet med varma färger och duschar publiken i eufori. Omah Lays raspiga och smittsamma röst sprider romantik bland åskådarna. Nu fattas bara dansen. Sångaren må vara själv på scen men aldrig ensam. Omah Lay ser till att bolla energi med publiken tills alla är i rörelse tillsammans med honom. Snabbt efterliknar Linnétältet mer en natt på klubben än en konsert.

Tack vare Omah Lay hålls en perfekt balanserad ton genom varje låt oberoende av spårets popularitet. Trots tekniska hjälpmedel är publiken i slutändan här för artisten, och när kioskvältarna “Soso” och “People” går igång finns det inte en själ som inte sjunger med. Omah Lays underskattade talang är att med varje medel leda in publiken in i sin värld. När vi väl är där sköter musiken sitt.

/ Samir Bou-malhab

Foto: Oskar Sjöström / Hugo Röislund / Victoria Zahmatkesh