Jelassi, Tyla Yaweh, Mapei, Cherrie, Lil Pump & Post Malone stod på scen.
JELASSI
Att nykomlingen Jelassi får öppna upp den nystartade endagsfestivalen SMASH säger ganska mycket. Med endast två gästverser i bagaget och sin debutsingel ”Inte konsti” släppt på YouTube bara 24 timmar innan sin första stora spelning, är det tydligt vilka förväntningar som finns på 20-åringen. Och visst har hon förutsättningarna, med namn som Cherrie och producenten Nisj (som även backar henne på scen) i sin ringhörna, samt en perfekt känsla för modern trap med finess och stil. Trots en enorm scen och inte riktigt hemmastadd publik, tar hon för sig och har kul när hon framför ett par låtar under sitt korta set. Att Jelassi är på god väg att bli redo känns självklart, även om vi kanske hade velat ha mer musik innan dess.
Bästa låt: ”Inte konsti”.
Detta minns vi: Det första riktiga testet för en pigg uppstickare med framtiden för sig.
Publiken: Svårt att klaga på mild uppslutning och med tanke på förutsättningarna, fullt godkänd.
//Malkolm Landréus
TYLA YAWEH
Den 22-åriga Florida-rapparen Tyla Yaweh är kanske inte helt känd för de flesta, men det är lätt att förstå varför Post Malone valt honom som förband på den senaste tidens konserter runt om i världen. Yaweh är av samma skrot och korn som den moderna erans hype-maskiner Lil Pump, Ski Mask The Slump God, Tekashi 6ix9ine m.fl. Och det mesta handlar om just det – hype. På SMASH, som visar sig innehålla ca 80% kids (åldersgränsen är 13 år), funkar det perfekt. De hoppar, skriker och gör moshpits på beställning som om det vore en order från en lätt upprörd mamma. Yaweh å sin sida, gör lika mycket för att hålla uppe stämningen med ett ständigt leende och outtömlig energi när han river av låtar som ”Wild Life” och ”Drugs & Pain”. I den nya eran smälter Yaweh in väl.
Bästa låt: ”Drugs & Pain”.
Detta minns vi: Att man inte behöver många eller särskilt bra låtar för att bjuda på bra show.
Publiken: Peppade och överraskande taggade på den något okända Florida-rapparen.
//Malkolm Landréus
MAPEI
En renodlad hiphop-närvaro, eller “aura” som Fricky brukar säga, är vad som utstrålas av Mapei. Det var länge sen jag såg ett uppträdande av henne men jag visste helt klart vad jag kunde förvänta mig ifrån henne. Rumsfyllande soul som fyller det öppna fältet med energi och rhymes med delivery som rivalerar landets bästa spottare. Dessvärre var den unga scenen på Smash inte lika närvarande under detta gig som jag och Malkolm var, troligtvis på grund av den publiken som var på plats. Hiphop är så brett nu att majoriteten av denna gigantiska publik som var på Smash igår kväll var troligtvis mer inne på den nya trap-vågen, så det var förståeligt att det blev publikens reaktion. Hur som helst så stortrivdes i alla fall jag och Malkolm och vi fick njuta av en riktigt bra show av Mapei som gjorde en show med känsla som bara hon kan göra!
Bästa låt: Jag är nog ganska nostalgisk nu men “Don’t Wait” var som vanligt helt klockren.
Detta minns vi: När Mapei börjar spotta och droppa rhyme schemes!
Publiken: Som sagt, majoriteten var frånvarande men de fanns ett gäng som verkligen vibeade med musiken. Cred till er!
//Artin Hojat
CHERRIE
Med sin relativt färska uppföljare ”Araweelo” i ryggen gör Cherrie årets första Stockholmsspelning strax efter att Mapei gjort detsamma. Det är alltid ett kärt återseende. Cherries musik har sedan starten varit självklar, men på scen har hon gjort en stadig utveckling för varje år. Självförtroendet är större, syftet är tydligare och rösten som tidigare kunde svika har blivit stadigare. Med en backdrop som visar slowmotion-material på personer i hennes närhet framför hon äldre låtar blandat med nya och det är framförallt de senare som verkligen imponerar när de spelas live. Lägg därtill ett starkt gästinhopp av Jireel på ”Fy faen” samt avslutande ”163 för evigt” och saken är biff.
Bästa låt: ”Araweelo”.
Detta minns vi: En av Cherries showmässigt bästa spelningar hittills.
Publiken: Levde inte riktigt upp till Cherries nivå, men levererade när det behövdes, som på call & response-refrängen i ”Lämna han”.
//Malkolm Landréus
LIL PUMP
Jag har aldrig dragits till vad det är Lil Pump gör eller hans artisteri, jag har inte heller respekterat det som konst rent hiphop-mässigt. Det finns inget att hämta för mig där helt enkelt, ingenting alls. Och vi vill nog inte gå mer in på hur jag ser på hans skapande och vad det är han skapar. Så jag tycker att vi pratar om själva uppträdandet, vilket var väldigt intressant. Publikens reaktion på Lil Pump är rakt av energi, och detta är något han förväntar sig. Han kräver att det ska vara en viss nivå av energi för att han ens ska fortsätta med sina låtar, och för mig såg det verkligen ut som en av de mest hypade spelningarna vi har haft i Sverige på länge. Ungdomarna gick loss totalt och bara slängde sig omkring och skapade mosh pits efter mosh pits för att sedan skrika ut vartenda ord av Pumps musik. Det var helt sjukt! Att se tusentals kids flyga som de gjorde och ändå så tyckte Pump att det inte var tillräckligt. Det säger en hel del om hans påverkan och hans liveshower, och det visar sig att han är väldigt, väldigt bra på det han gör.
Bästa låt: “Esskeetit” var den bästa låten, wow vilken reaktion han fick när han spelade den låten.
Detta minns vi: Lil Pump springer ut och hetsar publiken som om han var redo att crowdsurfa resten av konserten. Helt obeskrivligt.
Publiken: Så otroligt hypade så att det är inte sant.
//Artin Hojat
POST MALONE
Wow, detta framträdande av Post Malone lämnade mig stundtals paff. Hur lyckades han göra det här? Hur gick han ifrån den lilla scenen på Marie Laveau på Mariatorget november 2015 med max 100 personer till att sälja slut en festival på 18 500 personer på Sjöhistoriska knappt tre år senare? Det var en av de mest otroliga konserter jag sett. Publiken kunde varenda låt och sjöng HÖGT med honom, smärtan i ”I Fall Apart” kändes stenhårt av mig och publiken. Och livsångesten i ”Too Young” speglades i ögonen på publiken. En längtan efter att lyckas, vad det nu än symboliserade för respektive individ, genomsyrade mig och hela publiken på 18 500 när Post framför ”White Iverson”. Så hype som folket var för Lil Pump så flög de upp minst lika mycket och om inte mer för ”Rockstar” och ”Congratulations”. Posty sjöng med otroligt mycket passion och tackade publiken ödmjukt och ordentligt mellan varje låt. Ett gott tecken på en varm och välkomnande personlighet hos Posty var att hant rent genuint respekterade och älskade varenda sekund av spelningens gång. Av publikens kärlek för honom. Och för framförallt det kommer han ha min och troligtvis alla andra närvarandes respekt och beundran. En fenomenal spelning!
Bästa låt: “I Fall Apart”, det var en så intim stund som publiken delade med Post.
Detta minns vi: Den klassiska Post-stunden när han SMASH:ar (förlåt) gitarren mot golvet. Men även hur han reppade Sverige med kläderna, klockrent!
Publiken: En av de bättre jag någonsin har sett i Sverige.
//Artin Hojat
Se bildgalleri nedan och fler klipp via kingsizemag.se på Instagram.
Foto: Julia Håkansson
Foto: Julia Håkansson
